Jag har en bekant vars femtonåriga dotter vill ta ett Finaxlån i hans namn och köpa en Kellyväska. Väskan, som är superexklusiv och tillverkas av franska Hermès, kostar ungefär femtio tusen kronor. Dottern har räknat ut att hennes barnbidrag täcker räntekostnaderna tills hon fyller arton och kan ta över lånet själv. Eller hur, säger min bekant. Fet chans att hon kommer att betala för något som hon och hennes polare tröttnade på för flera år sedan.
Nej, hon kommer väl inte det, Kellys klassikerstatus till trots. Det är så det funkar. Det kommer alltid en ny modell. Den typ av konsumtion som skapar tillhörighet och samtidigt definierar köparens status i gemenskapen kräver ständig uppdatering.
Men jag förstår verkligen. Den där lilla tjejens längtan, hennes åtrå och vilket slags laddning kring hennes person som en Kellyväska skulle generera. Under den där korta, belånade stunden i rökrutecentrum skulle gränserna mellan henne och Kelly luckras upp, bli diffusa. Väninnorna skulle inte vilja vara hon, de skulle vilja ha henne. Hon skulle begäras.
Försök gå emellan kvinnorna och det där begäret, kalla det exempelvis "skitdrömmar" som DN:s Nina Björk gjorde, och du har en kultur- och ledarsidesdebatt på nolltid. Våren 2007 handlar den om kvinnors lyxkonsumtion i stort, men det är mot just dyra väskor och en roman som inte ens hunnit ut i bokhandeln som känslosvallet graviterar. Romanen heter "De skamlösa", i förlagets pressmaterial lanseras den som en "roande och försåtlig attack på alla de drömmar som tecknas i läppglansrosa som chicklitförfattare, damtidningar och förlag skor sig på".
När "De skamlösas" författare Sisela Lindblom förhandsintervjuades här i DN beskrev hon dyra väskval som någonting "vidrigt" och "gravt omoraliskt", med tanke på att det i Sverige finns människor som inte har råd att åka på semester. Är det pengarna som är problemet? svarade Expressens Isobel Hadley Kamptz. "Ge dem 10 millar så får vi se hur ledsna de blir" bloggar Linda Skugge.
Uppenbarligen är det någonting med kvinnornas Balenciaga- och Mulberrybegär som gör att ideologikritiken aldrig orkar sig över plakatnivån. Här reduceras antingen kvinnors väskpreferenser till ännu en rättighet i jämställdhetens namn. Rätten att konsumera vad man vill, som män gör. Rätten att vara rik, som fler män än kvinnor är. Och så blir den svindyra väskan en symbol för att kvinnor också Kan. Eller så blir det privilegierad medelklassmoralism, med hela modernitetsprojektets könsuppdelning som ballast. Mannen när och kvinnan tär, förbrukar hans fantastiska uppfinningar. Och då förlorar kvinnors konsumtionsdrömmar all verklig Mening. De blir överflödiga och äckliga, liksom lite horiga.
Längst där nere på väskbotten, i bägge lägren, skramlar säkert en nygammal ångest över att upplysta västkvinnor med livspussel och pensionssparande hellre köper Bulthaupkök på avbetalning än skolgång åt småflickor i Syd. Ångest över att kvinnor, när de nu faktiskt tjänar sina egna pengar och kan vara self made women, visar sig vara lika oförnuftiga, slösaktiga i sin konsumtion som män alltid tillåtit sig själva att vara. Enligt Expressens Dilsa Demirbag-Sten är flera kvinnor som samtidigt vill prata konsumtion lika med ett "intellektuellt mörker", hon tycker att kvinnorna överdriver tingens betydelse.
Och jag säger: I dag är det omöjligt att överskatta tingens betydelse. Kan vi inte börja prata om varför det är så? Vad det betyder. I stället för att hissa eller dissa faktum?
Låt oss prata om det kvinnliga begär som bränner igenom både klassmässiga förutsättningar och ideologiska förankringar. Begäret som till synes heterosexuella kvinnor, genom att konsumera exempelvis dyra väskor, riktar mot andra kvinnor. Och som, när det inte benämns, lägger sig som ett slags garderobsångest över både nyliberala konsumtionskramar och de marxistiska argumenten om drömmar gjorda av skit.
I "De skamlösa" finns en scen där den uttråkade damtidningsredaktören Nathalie känner sig lite småkåt, och om det är på sin kvinnliga kollega Tito eller den nyinköpta handväskan är oklart. Nathalie beskriver hur Tito låter blicken "glida över öppningen i min handväska, den äckliga beiga grejen sticker fram ur springan som en grotesk missfärgad hudklump".
I den kommersiella kulturen håller mannen på att bli helt överflödig, nu är det kvinnornas kärlekshistoria med andra kvinnor, viljan att behaga andra kvinnor, som dominerar. Chicklitteraturen, lifestylepressen och modebloggandet är de nya guldkalvarna och den föreställda manliga adressaten, den så kallade manliga blicken, som så länge format allt ifrån damtidningarnas modereportage till tvättmedelsreklam, blir alltmer urholkad. Det manliga livsstilsmagasinet Cafés omslag pryds i april av Sveriges fem just nu mest hajpade affärskvinnor. De är mediernas modeorakel och de poserar nådigt i rollen som medelmannens drömkvinnor. Deras affärsidé? Att ge kvinnorna vad de vill ha: väskor, kläder, paparazzibilder av kändiskvinnor. Varandra.
Det är en ganska tydlig bild av hur mannen numera får nöja sig med skenet av kvinnans åtrå i stället för att vara dess fokus. Han blir en verklig voyeurist. För upplägget är inte som i porrfilmerna, där mannen betraktar två kvinnor som låtsas ha sex med varandra, för hans skull, och så cashar producenten in. I jämförelsevis unga kvinnotidningar som Mama och Family Living är mannen osentimentalt bortrationaliserad. Förekommer han är det som en accessoar bland andra livsstilsmarkörer.
Kanske liknar det extrema machokulturer där gränserna mellan det homosociala och det homosexuella alltid varit otydliga. Så vitt jag vet finns det ännu inte ett ord eller begrepp för det här. Det är ju inte queer, i begreppets normstörande bemärkelse.
Men "De skamlösa" finns. Vad Sisela Lindblom inte kom ut med i debatten beskriver hon ner i minsta varumärkesdetalj i fiktionaliserad form.
Jag har svårt att läsa "De skamlösa" som den försåtliga attack på kommersiell kvinnokultur förlaget vill lansera den som. Jag läser den som en rätt lysande skildring av hur mannen inte längre står sig i konkurrensen av riktigt snygga handväskor.