Jag var skeptisk mot den amerikanska invasionen för nio år sedan. Jag tvivlade inte på att amerikanerna måste företa sig något efter den ohyggliga provokation som 11 september-attacken mot New York och Pentagon var, och eftersom anstiftarna lät sig lokaliseras till Afghanistan måste reaktionen med nödvändighet inbegripa detta bortglömda land som övergivet och efter årtionden av krig sjunkit ner i en medeltida religiös diktatur. Jag var bara inte säker på om proportionerna var de rätta. Reagerar man på ett terrordåd genom att invadera ett helt land?
När jag i januari 2002, sex veckor efter talibanernas fall, reste till Afghanistan kom jag dit som skeptiker och återvände som anhängare. Det berodde inte på någon politisk omvändelse jag drabbats av på vägen till Kabul, som Paulus på vägen till Damaskus. Det berodde på något mycket pragmatiskt och enkelt. Jag hade talat med afghanerna. Det gick upp för mig att de helt enkelt var glada att bli av med mörkmännen i sina svarta turbaner, talibanerna. Afghanerna såg västs ankomst som en möjlighet att åter kravla sig upp ur det avgrundsdjupa hål som flera årtionden av krig störtat ner deras land i.
När jag sju år senare återvände var det inte ljudet av afghanernas glada optimism som ackompanjerade mig när jag satt i den turkiska chartermaskinen från Air Pegasus bland stridsvana danska soldater på väg tillbaka till slagfältet efter avslutat jullov och begravningen av fem kamrater. Det var i stället en varning från 2002 som ekade i mitt minne. På Kandahars gator hade jag av mina pashtunska guider fått tidigare medlemmar av talibanrörelsen utpekade för mig. Vad tror du de gör? frågade de och svarade själva: De väntar. De väntar på att ni ska begå ett misstag.
Sju år senare hade vi begått misstaget, och den till synes lyckade amerikanska blixtinvasionen hade förvandlats till ett ändlöst och uppslitande gerillakrig som fick danska officerare att tala om ett militärt engagemang som kunde pågå i årtionden framåt. Utsiktslöst var ordet som kom för mig när jag efter två veckor återvände hem. Det var för få soldater på plats, de talrika sammanstötningarna med talibaner hade närmast formen av ritualer som inte fick fronterna att flytta sig en millimeter, och någon övertygande återuppbyggnad av det ödelagda landet kunde jag inte få syn på. Det jag blivit vittne till var hur en enbent man försökte springa maraton.
Men det var inte som motståndare till kriget jag återvände hem, snarare som gisslan för dess dilemman. Jag kunde inte skönja något hopp i vår närvaro, och ändå kunde jag inte argumentera för ett tillbakadragande. Jag tyckte fortfarande att afghanerna förtjänat bättre än ett liv under talibanerna, och jag kunde inte heller överblicka de storpolitiska konsekvenserna av ett tillbakadragande. Vad skulle ske om Afghanistan återvände till sin tidigare status av misslyckad stat mitt i en politiskt våldsam region, på alla sidor omgiven av grannar som själva gick en osäker balansgång mellan kaos och järnhårt förtryck?
Det var USA:s president Barack Obama som gjorde mig till krigsmotståndare. Jag är helt medveten om hur det låter. Jag är en stor beundrare av Obama. Jag anser att hans kursomläggning i förhållande till föregångaren, den moraliskt och demokratiskt anfrätte president Bush, var förtvivlat nödvändig. Med sina medvetna lögner, sin fatala idé om förebyggande angreppskrig som slutade med att polarisera väst och den muslimska världen var Bush i färd med att ställa ut en medicin som var farligare än den sjukdom den skulle kurera. Kampen mot terrorismen utgjorde ett större hot mot våra demokratier än terrorismen i sig någonsin kunde bli.
Men Obama tycks också vara fångad av den pragmatism som skulle vara motsatsen till Bushs militanta polarisering av världen, och jag har ofta frågat mig om inte det politiska system han valts in i och vars regler han måste respektera är så orubbligt att inte bara dramatiska förändringar utan även mindre kursjusteringar blivit omöjliga. Jag tvivlar inte på att Obama valts till kapten på ”Titanic”. Frågan är bara om han valdes innan eller efter det att ”Titanic” stötte på isberget, och om han i stället för att vara kapten på världens största lyxfartyg slutar som president i en livbåt.
Obama tog förra hösten lång tid på sig för att tänka över strategin i Afghanistan, och när han till sist kom fram till en slutsats fattade han två inbördes motstridiga beslut samtidigt. Han ville på en gång vinna kriget och snabbt avsluta det. Jag lade särskilt märke till de saker han inte sa när han räknade upp Natos avslutande uppgifter i Afghanistan innan det är dags att stänga dörren efter sig. Ordet säkerhet var centralt. Ord som demokrati och kvinnors rättigheter spelade ingen som helst roll. Det var i det ögonblicket jag insåg att Nato tänkte svika, och att kriget därför var förlorat för de afghaner som trott på våra löften och på hoppet om ett bättre liv.
Afghanistan är inte vårt land, och det är afghanerna som är förlorarna i det krig vi tvingat på dem. Förlorarna är alla de människor jag talade med under mitt besök i Afghanistan 2002 omedelbart efter talibanernas fall och som gav uttryck för hoppet att Afghanistan skulle gå en ny och bättre tid till mötes. Vi tog aldrig deras hopp på allvar. Vi gav dem inte den återuppbyggnad de bad om. Vi gav dem inte den säkerhet de behövde. Vi gav dem ingen trygghet, ingen rättvisa.
Afghanerna förlorar för att Hamid Karzai aldrig var deras president på riktigt. De förlorar för att en odisciplinerad, korrupt poliskår saknar viljan att skapa den lag och ordning som är förutsättningen för ett samhälle. De förlorar för att vi nu har använt nio år till att träna en afghansk armé som fortfarande inte förmår operera självständigt på något som helst sätt som förtjänar beteckningen professionellt.
De förlorar för att mänskliga rättigheter kränks och förbrytelser begås dagligen, samtidigt som 200.000 man i öppen utmaning mot staten står under vapen i privata miliser som inte representerar någon annan lag än sin egen. De förlorar för att narkotikaproduktionen blomstrar som aldrig förr, med följden att Afghanistan blivit världens ledande producent av opium.
Här har vi världens bäst utrustade och mäktigaste armé, som med sina 150.000 man är dubbelt så stor som den ryssarna hade på plats under den sovjetiska invasionen, och denna armé ser maktlöst på medan kaos breder ut sig, och resultatet av vår maktlöshet är talibanernas för varje dag växande styrka.
Det är vår svaghet som gjort dem starka. Utan våra tomma löften, utan vår bristande vilja och förmåga att leva upp till våra egna ord hade talibanernas nederlag 2001 varit slutgiltigt. Den gången hade afghanerna en enda positiv sak att säga om talibanerna: de skapade säkerhet. Det var järnhandens säkerhet. Men man kunde gå på gatan utan fruktan. Det kan inte afghanerna i dag.
Och vad har vi att säga dem inför åsynen av den katastrof som utspelar sig inför våra ögon? Ge oss tio år till? Ge oss tjugo? Till en befolkning som har upplevt krig i trettio år? En dag går solen upp också för er. Men först om en generation. Är det vårt optimistiska, förtroendeväckande budskap till människor vars genomsnittligt förväntade levnadstid är lite över fyrtio år? Är det vår bön till afghanerna, detta folk vars livsperspektiv blivit så drastiskt förkortat av fattigdom och krig: att de ska ha ett ändlöst tålamod och överseende med oss?
Eller är det i själva verket så att hela vårt krig i dess nuvarande fas, som otvivelaktigt också är slutfasen, är baserat på en lögn, för när det kommer till kritan ser vi till att vara utanför dörren om fem minuter och alla våra löften är bara en dimridå som ska dölja ett nederlag som redan är känt i maktens centrum?
Det är president Obamas omöjliga dilemma: han vill gärna ut, och han vill gärna vinna, men om en utväg förutsätter en seger eller bara en trovärdig, bestående stabilitet i Afghanistan blir vi tvungna att stanna många år till, och även då är resultatet i högsta grad osäkert, för att inte säga som det är: att kompassnålen stadigt pekar mot nederlag. Men det tar tid att lägga ut en dimridå. Och under tiden dör afghanerna, talibaner och civila om varandra.
Under tiden dör våra soldater. För dimridåns skull. Och ingen makt på jorden kommer att kunna ge deras död en mening utan att ljuga.
Kriget i Afghanistan är inte Mission impossible. Det är Mission meaningless.
Det finns 90.000 soldater i ANA, Afghanska nationella armén, mindre än hälften av det antal som ingår i krigsherrarnas sammanlagt 2.700 privata miliser. Planen är att armén till sist ska uppgå till 240.000 man, alltså något mer än de välorganiserade miliserna kan mönstra. Någon nationell armé som avspeglar landets komplicerade trasmatta av etniska minoriteter är inte Ana, eftersom mer än 40 procent av soldaterna är tadzjiker från norra Afghanistan trots att tadzjikerna bara utgör en femtedel av befolkningen. I officerskåren är fördelningen ännu snedare. Där är 70 procent tadzjiker.
Det liknar ett etniskt krig när en tadzjikiskt dominerad armé drar i strid mot den talibanska upprorsrörelsen som övervägande rekryterats bland pashtuner, och mycket tyder därför på att armén inte enar, utan tvärtom bidrar till polariseringen av ett redan tidigare sönderslitet land.
Enligt en FN-rapport från januari 2010 är nio av tio soldater i den afghanska armén analfabeter, tre av tio narkomaner och en fjärdedel deserterar varje år och tar med sig sina vapen. Denna hord är enligt våra försvars- och utrikesministrar samt ett oöverskådligt antal ledande militärexperter Afghanistans enda hopp för framtiden.
Den amerikanska frivilligarbetaren Ann Jones, som skrivit boken ”Kabul in winter”, har besökt en rad av de förläggningar där träningen av den afghanska armén äger rum. Efter avslutad utbildning, berättar hon, i samma ögonblick som soldaterna fått första lönen, deserterar de. När pengarna gått åt kommer de tillbaka och låter sig rekryteras på nytt och genomgår samma utbildning en gång till. En stor del av den afghanska armén består alltså av gengångare, som i ett land med en arbetslöshet på över 40 procent använder armén uteslutande som inkomstkälla.
Men inte alla. Washington Post konstaterade vid ett tillfälle med förundran att talibanerna använder alltmer sofistikerad militär taktik, ”som om talibanerna gått på en skola för US Rangers, där soldaterna lär sig slåss i små grupper i fientlig omgivning”. Det uppenbara svaret på frågan är förstås att det är just vad talibanerna gjort. Talibanmedlemmar låter sig rekryteras till den afghanska armén och vänder sedan tillbaka till upprorsrörelsen med pengar, vapen och en unik insikt i fiendens metoder.
Amerikanska journalister som Dexter Filkins och Aram Roston har uppmärksamMat att USA inte bara indirekt ger talibanerna utbildning, utan till på köpet är med och finansierar den fiende som skjuter på våra soldater.
Vi är vana vid att se tv-bilder av utbrända konvojer som på väg till Afghanistan blivit överfallna av talibaner. Men de flesta konvojer kommer igenom oskadda. Mäktiga miliser som av hänsyn till den känsliga offentligheten i väst brukar benämnas säkerhetsföretag får betalt för att skydda konvojerna och det gör de ganska effektivt, inte med vapen, men med en del av de pengar de får i betalning av den amerikanska armén. Pengarna går vidare till talibanerna, vilka som kvitto på de mottagna summorna, som uppgår till tiotals miljoner dollar låter bli att angripa.
På så sätt ger konvojerna försörjning åt både Nato och talibanerna, vilkas vapenköp vi är med och finansierar.
Den amerikanska armén är väl medveten om saken men står maktlös, och den maktlösheten är mer än symbolisk för ett krig där vi utan den mest elementära kännedom om terrängen har kört fast mellan synliga och osynliga fronter.
Talibanerna återvänder. De var där förut. Nu är de där igen. Saker och ting blir varken värre eller bättre än de alltid varit. Vi, de stora erövrarna, reformatorerna, som skulle dra in bönderna i den moderna världen och hävdade att vi skulle ge dem del i dess välsignelser, efterlämnar inga andra spår än några gravar i ett land som redan tidigare var fullt av gravar.
Så mycket väsen, så mycket död.
Och så stillhet.
Texten har tillfogats rättelser.