Kommer någon längre ihåg den olycklige Muhammad Said al-Sahaf, Saddam Husseins informationsminister som i sina dagliga presskonferenser hjältemodigt förnekade de mest uppenbara fakta. När teve visade hur USA:s pansarvagnar rullade fram bara några hundra meter från hans kontor vidhöll han att alltsammans bara var specialeffekter från Hollywood.

Men en gång träffade han sanningen. Ställd inför påståendet att USA:s militär redan hade kontroll över delar av Bagdad bet han tillbaka: "De har inte kontroll över någonting - de har inte kontroll ens över sig själva!"

När nyheterna nådde ut om alla konstigheter i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad klarnade innebörden av just detta - att amerikanerna saknar kontroll över sig själva.

I sin reaktion på fotona av irakiska fångar som torteras och förnedras av amerikanska soldater betonade George Bush som förväntat att gärningarna var enskilda övergrepp som inte återspeglar vad Amerika står för och strider för - demokrati, frihet och mänsklig värdighet. Och kunde inte blotta faktum att fallet gav upphov till en offentlig skandal som tvingade administrationen på defensiven faktiskt ses som ett positivt tecken - hade inte en verkligt "totalitär" regim bara tystat ned saken? (Detta enligt samma resonemang som också vände det faktum att USA:s styrkor inte hittade några massförstörelsevapen till ett positivt tecken - hade inte en verkligt "totalitär" regim gjort så som polisen ibland gör - planterar vapen eller droger för att sedan "upptäcka" bevisen.)

Nu förvärras fallet av en rad sakförhållanden. För det första har det visat sig att Internationella Röda korset de senaste månaderna överöst den amerikanska militärledningen i Irak med rapporter om övergrepp i militärfängelserna, men dessa rapporter har regelmässigt ignorerats. Ingen kan alltså komma och påstå att de amerikanska myndigheterna saknade kunskap om vad som pågick. De valde helt enkelt att medge brottet först när - och på grund av att - det offentliggjordes i medierna. För det andra var den omedelbara reaktionen från den amerikanska militärledningen minst sagt överraskande: förklaringen sades vara att soldaterna saknade utbildning om Genèvekonventionens regler för behandlingen av krigsfångar. Som om man måste få sig inlärt att inte tortera fångar.

Fast kärnpunkten är kontrasten mellan den "standardiserade" tortyr som ägde rum under Saddam Husseins styre och USA-militärens tortyr. Under den förra regimen syftade tortyren till direkt, brutal fysisk smärta, medan USA-soldaterna satsat på en psykologisk förnedring. Behandlingen har också inneburit att förnedringen dokumenterats med kamera, där förövarna själva poserar i bild, fånigt leende bredvid fångarnas nakna, förvridna kroppar, medan Saddams tortyr omgavs av sekretess.

När jag såg det numera välkända fotot av den nakna fången i huva med elledningar på armar och ben, balanserande på en stol i en löjeväckande teatralisk ställning, var min första reaktion att bilden kom från den senaste performanceföreställningen på nedre Manhattan. Fångarnas ställningar och kostymer erinrar om en teateruppsättning, ett slags tableau vivant, som för tanken till samtida performancekonst, "grymhetens teater", Robert Mapplethorpes fotografier eller de skruvade scenerna i David Lynchs filmer.

Detta är alltså sakens kärna: för den som har minsta kännedom om den amerikanska livsstilen väcker fotona tanken på den amerikanska populärkulturens obscena undersida - till exempel initiationsriterna med tortyr och förödmjukelse som man måste underkasta sig för att bli upptagen i ett hemligt sällskap. Ser vi inte med jämna mellanrum liknande bilder i USA:s press, när den ena eller andra skandalen blottläggs på något regemente, college eller någon gymnasieskola där initiationslekarna urartat och soldater eller studenter kommit till skada när de fått ölflaskor instuckna i anus, blivit stuckna med nålar eller liknande.

Här stod vi alltså inte bara inför ett exempel på amerikanernas arrogans gentemot tredje världens människor. När de irakiska fångarna utsattes för denna förnedrande tortyr invigdes de i själva verket i den amerikanska kulturens hemliga riter och fick en smak av den obscena undersida som är komplementet till de offentliga deklarationerna om mänsklig värdighet, demokrati och frihet.

Undra på att det nu tycks bli allt klarare att den rituella förnedringen av irakiska fångar inte utgjorde något enstaka undantag utan är ett utbrett mönster. Den 6 maj tvingades Donald Rumsfeld medge att de foton som nått offentligheten bara är toppen på ett isberg, och att vi har värre avslöjanden att vänta, där ibland videoupptagningar av våldtäkter och mord.

När det gäller den institutionella bakgrunden till överdrifterna i Abu Ghraib så godkände den amerikanska regeringen redan tidigt 2003 i en hemligstämplad handling en rad metoder för att sätta fångarna i "kriget mot terrorismen" under fysisk och psykisk press och så göra dem "samarbetsvilliga". Detta är verkligheten bakom Rumsfelds yttrande för ett par månader sedan om att reglerna i Genèvekonventionen är "föråldrade" i förhållande till dagens krigföring.

I en tevedebatt om Guantánamolägret nyligen framfördes ett intressant skäl till att vi etiskt och legalt kunde acceptera fångarnas rättslösa ställning: "fångarna är de som aldrig träffades av bomberna". Emedan de utgjorde måltavlor för USA:s bombning och överlevde av ren slump, och emedan denna bombning ingick i en legitim militär operation, så kan man inte kritisera hur de behandlas som fångar efter kriget - hur allvarlig deras situation än är, så är den bättre än att vara död. Argumentet säger mera än det avser, för det placerar fångarna nästan bokstavligen bland de levande döda, bland dem som egentligen redan är döda (eftersom deras liv raderats ut av det faktum att de en gång utgjorde legitima måltavlor i den mordiska bombningen).

Fångarna utgör exempel på vad filosofen Giorgio Agamben kallar homo sacer: den fredlösa människan som kan dödas ostraffat eftersom hennes liv inte längre räknas i lagens ögon. Om fångarna är placerade i mellanrummet "mellan två döenden", det vill säga döda inför lagen (berövade bestämd rättslig status) men biologiskt sett fortfarande i livet, så befinner sig även de amerikanska myndigheterna, som behandlar dem på detta sätt, i ett legalt mellanrum som motsvarar homo sacers ställning: samtidigt som myndigheterna agerar som legal instans utför de handlingar som inte vare sig täcks eller inskränks av lagen - de agerar i ett tomrum som icke desto mindre tillhör lagens område. Avslöjandena från Abu Ghraib blottlägger de sanna följderna av att placera fångar i denna belägenhet "mellan två döenden".

I det kapitalistiska systemet av i dag talar man om "outsourcing". De smutsigare delarna av produktionsprocessen läggs ut på underleverantörer som kan kringgå miljöregler och hälsokrav. Något liknande sker med tortyr. Numera sköts den ofta av USA:s allierade i tredje världen, som inte behöver bekymra sig om lagar och opinionsprotetser. Var det inte just en sådan outsourcing av tortyr som Jonathan Alter föreslog i Newsweek omedelbart efter den 11 september? Efter sitt konstaterande att "vi kan inte legalisera tortyr; det står i motsats till amerikanska värden", drog han icke desto mindre slutsatsen att "vi måste överväga att flytta över en del misstänkta till våra mindre finkänsliga allierade, låt vara att det kan framstå som dubbelmoral. Men ingen har väl trott att detta skulle gå vackert till".

Demokratin i den första världen fungerar mer och mer så: den låter andra länder ta hand om dess smutsiga baksida. Den diskussion om behovet av tortyr som uppstod efter den 11 september var inte bara teoretisk. I dag ser vi att USA inte ens alltid litar på att dess allierade kan göra jobbet ordentligt; den "mindre finkänsliga" samarbetspartnern visar sig vara en dold del av USA:s egen regering - vilket är logiskt, så snart vi erinrar oss att CIA i årtionden lärt ut tortyrens praktik till vänskapliga militärregimer i Latinamerika och övriga Tredje världen.

När Donald Rumsfeld i mars 2003 klargjorde USA:s syn på Iraks innehav av massförstörelsevapen vecklade han in sig i amatörfilosofiska spekulationer om förhållandet mellan det kända och det okända: "Det finns kända vissheter. Detta är saker som vi vet att vi vet. Det finns kända ovissheter. Det vill säga att det finns saker som vi vet att vi inte vet. Men så finns det också okända ovissheter. Det finns saker som vi inte vet att vi inte vet."

Rumsfeld glömde att tillägga den fjärde möjligheten: "de okända vissheterna", alltså saker som vi inte vet att vi vet - vilket exakt motsvarar Freuds definition av det omedvetna, "den kunskap som inte vet om sig själv", som Jacques Lacan uttryckte det. Om Rumsfeld ansåg att det huvudsakliga hotet i Irak härrör från "de okända ovissheterna", det vill säga från Saddams massförstörelsevapen om vilka vi inte ens kan ana vad de skulle kunna vara, så visar Abu Ghraib-skandalen var hotet verkligen ligger: i de "de okända vissheterna", alltså i de övertygelser, antaganden och obscena hanteringar som vi förnekar att vi känner till, trots att de bildar bakgrunden till de värden vi bekänner offentligt.

Bush hade alltså fel: när vi ser fotografierna av de förnedarade irakiska fångarna på våra teverutor och förstasidor får vi direkt inblick i "Amerikas värden", en omedelbar bild av den obscena njutning som bär upp "the US way of life".