Anders Wahlgrens dokumentär ”Staden i mitt hjärta” från 1992 visas i repris på SVT och jag ser en annan film än den jag minns. Nu ryser jag när jag hör Wahlgren tala om ”fula sextiotalsbunkrar, hus som knappast kommer att gå till arkitekturhistorien” – som baksidan på Kulturhuset, en i mina ögon unik plats. Också det nya Riksbankshuset är i mina ögon vackrare än det gamla Telegrafhuset. ”Varför inte riva nuvarande Regeringsgatan och bygga upp den igen som den såg ut förut?” föreslår Wahlgren och hänvisar till Warszawa efter kriget. Jag försöker föreställa mig hur Wahlgrens Disneylandversion av Stockholm skulle ha blivit. Det är ingen vacker tanke.
Varje gång filmen växlar från ”då” till ”nu” växlar också vädret: sol på det gamla, grå moln över det nya. Ett talande undantag: när bilden växlar från de Sagerska husen till dess ersättare PK-huset, skiner solen och löven vajar. Wahlgrens lakoniskt nedlåtande kommentar om ”ännu ett bankpalats” framstår som vek mot den chockrosa prakten. Att Wahlgren genast växlar till nästa ”bevis”, hotell Anglais vid Stureplan, känns misstänkt; efter att han visat det ”vackra, gamla hotell Anglais” säger han att ”det nya hotellet är så fult att det är inget att visa”. Nya Anglais är förstås en lika vacker byggnad. Men det får vi inte avgöra själva.
Mycket har förstås hänt sedan filmen gjordes. Lokal politik har arbetat för att förbättra staden. P-huset Elefanten, hatsymbolen för 60-talets citybygge, är borta. Men även annat har förändrats. Gallerian var ända tills för bara fem år sedan en plats för den som längtade efter ett sjabbigt sjuttiotalsförortscentrum, men är nu rätt vacker med många fik – en levande miljö.
En yngling som ”lever hela sitt liv på Plattan” intervjuas i filmen. Det är meningen att vi ska förfära oss över vad modernismen gör med våra unga. Lugn: även ynglingen vill vrida klockan tillbaka femtio år. Vi ska övertygas om att ingen alls kan vara hemma i det nya. Andra unga som bor omodernt men centralt intervjuas. De bär sjömanskeps och röker cigarretter som om det fortfarande vore chict. Som om tiden var närmare Mullvaden än Söder torn.
Filmen mynnar ut i nostalgiskt snömos. Ett långt besök i en leksaksaffär, oförändrad sen Wahlgrens barndom. Hur kul skulle det egentligen vara om ens en tiondel av alla butiker var museala?
Staden i mitt hjärta i slutet av sjuttiotalet; jag hängde i nyöppnade Gallerian som punkare. Nu känns Wahlgrens förakt som en förolämpning. Mot mig, min samtid, staden. Det slår mig att Wahlgren när filmen gjordes var lika gammal som jag är nu. Jag tänker att jag kanske blivit som han var då: försvarar min ungdoms Stockholm bortom vett och sans. Så inser jag att det gör jag inte. Jag ser min stad förändras, förbättras. Och jag älskar mycket ofta vad jag ser.
Det skulle vara spännande att se Wahlgren göra en uppföljare. Rannsaka sin första film, se staden på nytt. För 2009 känns ”Staden i mitt hjärta” märkligt förlegad.