Vems stad? Hög tid att göra upp med Stockholmsnostalgin

Visar 1-10 av 64. Per sida: 5 10 20 40

Yimbyisterna har en tendens att inte tillåta kritik som även om den till en början kan vara missriktad efter tag kan hitta sin form. Påstår man t.ex. att ett bevarande av modernistiska strukturer, byggnader, kan ha sina poänger så överöses man av skällsord och trängs in i ett hörn utan att hinna utveckla argumenten och utan pardon. Tills vidare avstår jag från det. Visst, egna ord och belastade ord, liksom alla diskussioner. Det ständiga dilemmat om man samtidigt vill redogöra för just belastningens positiva och negativa sidor. Det jordnära är en befrielse samtidigt som det är en förbannelse. Alla de där strategidokumenten/ÖPar/RUFSar/RUPar som tas fram av regioner, stater och kommuner styr det jordnära ekonomiskt och politiskt och om det finns ett mål i min kritik så är det väl snarast dessa och kritiken mot dem bör man ta på allvar. Tack för att du hjälpte mig tänka.

Lisa, 23:06, 10 augusti 2009. Anmäl

Lisa, det är intressant att diskutera de här frågorna, men nu har jag inte tid att fortsätta. Om du vill diskutera mer så föreslår jag som tidigare att du t.ex. besöker Yimbys hemsida.
Dock tar jag mig friheten att ge dig ett litet tips inför kommande diskussioner. Jag tror att dina resonemang kan bli både klarare och mer övertygande om du sätter egna ord på dina tankar istället för att använda begrepp som ritualisera, disciplinera och halvoffentligheter. Vissa begrepp är helt enkelt så belastade av sitt överutnyttjande i en viss slags akademiska sammanhang att de har blivit till signalord, och det blir därför svårt att riktigt ta dem på allvar, orden drar åt sig uppmärksamheten och skymmer resonemanget.
Sedan är det sällan ”samhällets idé om sunt beteende” som utgör den primära drivkraften för de konstellationer som planerar och bygger dagens Stockholm, motiven är i de flesta fall både enklare och mer jordnära. Och om kritik ska vara träffande måste den riktas mot rätt mål.

Ziggy, 22:47, 10 augusti 2009. Anmäl

Bara en kommentar kring ruinromantik som visserligen inte på ett direkt sätt bidrar till staden, eller ruinromantiken i sig säger något om hur staden fungerar. Dock säger ruinriomantiken något om människan, bra saker, djupa helt onämnbara saker (fast man mkt väl skulle kunna vetenskapliggöra det). Utan att dra det allt för långt så är ruinromantiken värd en tanke. Med det menar jag bara att det finns andra saker att ta hänsyn till när det gäller bevarandefrågor än bidragandet till en välfungerande stad.

Lisa, 22:21, 10 augusti 2009. Anmäl

Absolut man bör vara vaksam vad gäller all romantisering, från den ”traditionella staden” via impedimenten till bevarande. Jag tror vi är överens om att offentlighet inte är något absolut utan att det är flytande. Är min kritik mot det jag uppfattar som en allt för styrd offentlighet det du menar är mindre offentlighet vilket har en exkluderande verkan? Jag tror dock att den typen av offentlighet är nödvändig, att offentligheten måste vara uppfordrande. Någon kommer tack och lov alltid att vara i opposition mot gemenskapen och därmed blir offentligheten dynamisk. Jag anser också att det i dag råder en ganska naiv föreställning om att bara man skapar ett torg så är det allas offentlighet. Om det finns fler (nödvändiga?) offentligheter får det konsekvensen att det inte är så enkelt att skapa tydliga gränssnitt mellan privat-offentligt utan att hela offentlighetens skala måste beaktas. Något som jag menar inte bara är semantik utan att det finns faktiska skillnader i den fysiska miljön

Lisa, 21:52, 10 augusti 2009. Anmäl

Lisa, jag förstår hur du menar, och naturligtvis finns det många mer eller mindre oplanerade ytor som blir använda på sätt som planerarna aldrig har kunnat tänka sig. Men jag tycker att man ska vara ytterst försiktig med att sätta likhetstecken mellan fysiska och mentala impediment, eftersom det är två olika saker som inte nödvändigtvis har med varandra att göra. Och jag tycker att det finns anledning att vara vaksam mot den romantisering av impediment, övergivna platser och skrämmande miljöer som blev vanlig under 90-talet, detta är i grunden ett slags estetiserande, en modern ruinromantik, som inte säger oss någonting om hur staden fungerar.
Flera offentliga rum i Stockholm har gjorts om på ett sätt som kan uppfattas som uppfordrande och exkluderande. Men det uppfordrande draget ligger inte i att dessa platser är offentliga, utan i att deras utformning intimiserar dem och gör dem mindre offentliga, och det är en avgörande skillnad. Men med tiden kommer även dessa platser att omtolkas

Ziggy, 10:40, 10 augusti 2009. Anmäl

Ziggy: Jag menar att det fysiska och mentala impedimentet hänger ihop, att de är frizoner viktiga för både individen och staden. Nacka kommun gjorde nyligen en undersökning om var barn leker, inte helt förvånande kom de fram till att det oförädlade impedimentet som ligger nära bostaden eller mellan olika bostadsområden var de som användes mest. Nu kanske barnen hade lekt i en anlagd park också men ofta är det så att de utrymmen som vissa andra arkitekter och stadsplanerare kallar oplanerade, fula, övergivna etc. faktiskt används på ett annat och att den användningen är bra för staden även om den inte var avsedd från början eller ens helt och hållet rumsren. Kvaliteten ligger i vad vissa skulle kalla brist på kvalitet, avsaknad av gestaltning och/eller en gestaltning som kan omtolkas och omdefinieras. Sådant kan också ske över tid när en viss arkitektur anses odräglig eller sakna kvalitet, tydlig mening. Om du har bättre ord att beskriva verkligheten så tackar jag och tar emot

Lisa, 09:08, 10 augusti 2009. Anmäl

Lisa, det finns fler än du som talar sig varma för impediment, inte minst inom de mer esoteriska och postanalytiska kretsarna på KTH och Södertörns högskola. Dock är det aldrig någon som lyckas förklara vad impedimentens påstådda kvaliteter faktiskt består i, och vad det är som kan hända där som inte kan hända på en gata, i en park, i en bostad eller på ett kafé. Och jag förstår inte heller om du menar impediment i fysisk mening, eller bara metaforiskt, eller om du avser både och. Men om det finns någon fantastisk kvalitet i impediment som jag har förbisett så skulle jag gärna vilja veta vad det är.
Begrepp som ”halvprivat” och ”halvoffentlig” har jag aldrig förstått, mitt intryck är att det är sådant som en viss sorts arkitekter brukar svänga sig med när de behöver fördunkla sina resonemang.
Du verkar vara road av att diskutera, och därför föreslår jag att du t.ex. går in på Yimbys hemsida och fortsätter diskussionen där, de är nämligen mycket förtjusta i att diskutera.
Vänligen,

Ziggy, 00:05, 10 augusti 2009. Anmäl

Det verkar vara något med kommentarsfunktionen somgör att saker kommer i oordning och med fördröjning. Hoppas det blir begripligt iaf

Lisa, 23:14, 9 augusti 2009. Anmäl

Ziggy: Ah, ”verklighetsargumentet”, ganska lågt som om etc. Jag är däremot glad att du förekom mig med plattan som exempel på en plats som jag menar fungerar alldeles utmärkt just för att den är otydlig och möjlig att omtolka/användas av många på många olika sätt. Det finns en exceptionell offentlighet där som är inte signalerar begränsningar, privat eller en överdrivet styrd offentlighet – hur man får bete sig är otydligt vilket också skapar en viss osäkerhet eller som många skulle säga ”en känsla av otrygghet”. Till skillnad från exempelvis Nytorget eller på det sätt som man gjort om Brunkebergstorg alldeles nyligen. Nu är ju plattans läge en viktig faktor också. Hade den inte legat centralt hade den varit ett sådant där impediment/halvoffentligt rum. Frågan handlar inte om att offentligheten inte ska vara ritualiserad utan om att den ska tillåtas förändras och framför allt att den offebtlighet vi i dag vill ha inte bör vara baserad på romatiserade föreställningar om ”en riktig stad”

Lisa, 23:11, 9 augusti 2009. Anmäl

En grej till om plattan bara. Är den inte ett strålande bevis för att den ”traditionella stadsstrukturen” inte är det enda alternativet för att skapa ”stad” och offentliga platser, att kritiken av modernismens stadsplanering måste nyanseras?

Lisa, 23:10, 9 augusti 2009. Anmäl