Sommar och gårdsfest, klockan är strax efter nio på kvällen. Min femåriga dotter leker och stojar med de andra ungarna på gräsmattan när en mansröst från en balkong i närheten plötsligt vrålar: ”Håll käften, ungjävlar!” så att det ekar i den ljusa junikvällen.

Hon kommer springande med andan i halsen, nästan exalterad över händelsen. Själv är jag, liksom de andra föräldrarna, i chocktillstånd. Vi spejar oroligt upp mot höghusen. Vem kan skrika något så grovt åt mitt barn? Är det en farlig person? Kanske en missbrukare? ”Håll käften” är illa nog, men ”ungjävlar”? Vilken kränkning!

I en tid där varken kungahuset eller kyrkan längre är heliga, är barnet och barndomen det enda vi fortfarande tassar på tå kring. Att på något sätt vara oförskämd mot ett barn anses vara höjden av uselhet. Den som visar ilska mot ett barn på offentlig plats får räkna med att bli tillrättavisad – eller värre; minns det bisarra tv-ögonblick då Lukas Moodysson ägnade sitt grammistacktal åt att skälla ut Harry Schein för att denne hade sagt åt ett barn på ett flygplan att vara tyst.

Att samhällets normer så starkt tränger bort vår irritation mot barn är möjligen en förklaring till att en bok som ”Go the fuck to sleep” just nu toppar alla tänkbara försäljningslistor i USA. Boken, som är skriven av vuxenboksförfattaren Adam Mansbach, är en ömsint parodi på godnattsagan. Mot bakgrund av näpna illustrationer på slumrande djur och fridfulla landskap formuleras ömsom intetsägande gulliga barnrim, ömsom en svavelosande förbannelse över ungen som vägrar somna:

The cats nestle close to their

kittens,

The lambs have laid down with the

sheep.

You’re cozy and warm in your bed,

my dear

Please go the fuck to sleep.

Och visst kan jag känna igen mig i det lågintensiva, sammanbitna raseriet. De oändligt långsamma minuterna på en obekväm madrass med dammet kittlande i näsan, hoppet som tänds när hon äntligen tystnar, snart, kanske ... Och så vill ungen gå på toa (boken: Hell no, you can’t go to the bathroom) eller ha en annan nalle (Fuck your stuffed bear, I’m not getting you shit) och jag sjunker allt djupare ner i självömkan. Av alla mina drömmar och planer är det här allt som återstår, det här mörka rummet med sina billiga Ikeamöbler och trasiga plastleksaker och där ute pågår ett liv, där ute finns de patetiska minuterna av vuxentid – av lådvin, choklad och janivet – som skulle kunna rädda den här dagen men nu håller på att rinna i väg.

My life is a failure, I’m a terrible

parent.

Stop fucking with me, please, and

sleep.

Men naturligtvis säger jag – eller du – aldrig så. I stället resonerar jag vänligt, mumlar ord om att ”drömma” och ”mysigt” och ”dagis i morgon” och hoppas på det bästa. Värst är de gånger jag somnar själv och stapplar ut i vardagsrummet, yrvaket blinkande, med en vidrig smak i munnen, för pigg för att gå och lägga mig, för trött för att kunna göra något annat än att slöa bort resten av kvällen.

Boken ”Go the fuck to sleep” är naturligtvis inte avsedd för barn utan som en prydnad på soffbordet hemma hos postmoderna hipsterföräldrar, generationen som blev vuxen till pastischerna i ”Pulp fiction” – ljudboken, med Samuel L Jackson som uppläsare, har för övrigt redan gjort succé. Ändå undrar jag: vad skulle hända om jag läste boken högt för min dotter? ”Älskling, här är en godnattsaga som heter ’Somna för fan’, vill du höra den?”

Den amerikanske psykoterapeuten Allan Schore lanserade på 90-talet begreppet affektreglering. Enkelt uttryckt syftar det på den centrala aspekt av föräldraskap som går ut på att lära barnet att hantera, eller ”reglera”, sina känslor. Små barn har ingen förmåga att själva ta hand om sina reaktioner. Det är i stället i samspel med en mogen vuxen som barn övas i att själv förstå och reglera sina affekter, och därigenom så småningom kunna lugna och trösta sig självt (se också Tor Wennerbergs essä i DN 14/11 2006).

Detta förstår de flesta föräldrar intuitivt; det är därför vi ser folk möta sina barns raseriutbrott i snabbköpet med ett bestämt, lugnande tonfall – ”jag ser att du är arg just nu älskling, men du får ändå inga skumbananer” – i stället för att själva stampa med foten och svära. Så lär vi barnen att mogna till harmoniska varelser. Åtminstone i teorin.

I praktiken är detta en svår balansgång, där man för att kunna lära barnet att hantera sina känslor ibland måste låsa in sina egna. Därför är de svartaste stunderna i livet de gånger då jag tappar kontrollen och svär åt mina barn. Morgonstressen när den stora vägrar ta på sig kläder och jag inte längre kan behärska mig utan skriker något i stil med ”nu har jag stått här och väntat i en jävla timme på dig och dina jävla strumpor”. Det svindlande ruset när allting äntligen släpper och jag hämningslöst uttrycker min vrede. Och sedan skammen och självföraktet.

Är det orsaken till framgången för ”Go the fuck to sleep”? Att den öppnar en ventil i vår tids föräldraskap och öppet hånflabbar över vår tids förståndiga, progressiva föräldrars tabu mot att uttrycka sin vanmakt och desperation över ett liv som, i en kultur där reproduktionen hyllas som tillvarons mål och mening, ibland inte gör oss lyckliga.

Det är fortfarande sommar, några veckor efter gårdsfesten och vi är på landet och jag ska strax lämna henne här för att jobba några veckor i stan. Hon är fortfarande fem och det är nu jag skulle vilja säga allt det där till henne. Att timmarna bland dammråttorna i ditt rum kanske ändå var de bästa i mitt liv. Timmarna då jag inte behövde duga för någon, då jag varken skrev, läste eller ens tänkte något kreativt, bara glodde in i mörkret och väntade på att du skulle komma till ro. Timmarna då jag bara fanns till och förmedlade trygghet och var din far.

”Jag kommer att sakna dig, älskling”, viskar jag i stället, och trycker min näsa mot den lena kinden.

”Jag kommer att sakna dig som fan.”