Den verkligt raffinerade tortyren av huvudpersonen i Strindbergs ”Fadren” består inte i att han börjar tvivla på att dottern verkligen är hans. Nej, det som knäcker honom är att det inte går att veta (för övrigt dramats kanske mest upprepade verb):

Laura:

Inte vet du om du är Berthas far!

Ryttmästarn:

Vet jag inte!

Laura :

Nej, det ingen kan veta, vet väl inte du!

Det var då det, före dna-analysens ovedersägliga bevis. Numera kan vi få veta, men 1800-talets arme ryttmästare har inget annat att göra än att tillgripa okulärbesiktning, den äldsta av bevismetoder: ”Bertha, kära älskade barn, du är mitt barn! Ja, ja; det kan inte vara annorlunda. Det är så! Det andra var bara sjuka tankar, som kommo med vinden liksom pest och febrar. Se på mig, så får jag se min själ i dina ögon!”

Med tanke på att Ingmar Bergmans uppsättning av just ”Fadren” 1941 var hans professionella regidebut, så bildar det faktum att ett annat drama om biologiskt föräldraskap skulle bli hans sista (om än utan egen inblandning), en märklig symmetri.

När nu historien om att Bergman inte skulle vara biologisk son till sin mor slutgiltigt har kunnat avfärdas (DN 19/10), kan vi med lite perspektiv på rubrikerna i våras se att denna nyhet – som alltså visade sig vara så ny att den aldrig hann bli sann – sammanföll i tiden med en annan skandal.

För utan jämförelser i övrigt: i båda de två nyheterna om Bergmankoden och Dominic Strauss-Kahns påstådda våldtäkt, spelade dna-analyser av kroppsvätskor en central roll, antingen dessa var applicerade på frimärken eller spillda på en hotellstäderskas uniformsblus.

I den allmänna uppgivenheten över att ingenting längre går att lita på finns åtminstone det fysiska beviset som ett sista halmstrå. När också detta visar sig kunna vila på en bräcklig grund – vad ska vi då tro på? Något annat, efter vad det verkar.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört kommentarer i stil med: ”men nog är Bergman och den där mannen på bilden (den föregivne biologiske brodern Holger Tillberg) lika?” När det nu är klarlagt att det hela var en konspirationsteori uppmanar jag alla intresserade att gå till läggen och titta på bilderna igen. Är de fortfarande så lika? Knappast mer än vilka två gamla män som helst med grubblande blick, sedda från en viss vinkel.

Också förment obestridlig dna-analys kan kontamineras av en tjänstgörande laboratorieteknikers handpåläggning. Också vår synförmåga och kapacitet att bedöma likhet är synnerligen bedrägliga metoder för att nå visshet. Ändå framhärdar vi, likt Strindbergs ryttmästare, och litar än till vetenskapen, än till blotta ögat.

Avslutningsvis vill jag gärna dela med mig av filosofen Max Horkheimers goda råd att läsa dagstidningar några veckor eller månader efter att de kommit ut. Effekten blir bland annat att nyhetens karaktär av fetisch blir synlig: krigssvarta rubriker som larmar och gör sig till, bilder som sägs föreställa det ena eller andra, får plötsligt perspektiv. Den grumliga blicken klarnar.