"Kära vänner: det är allvar nu. Om vi inte genomför en drastisk förändring av det västerländska samhället kommer vi att gå under."
Så inledde Kajsa Ekis Ekman en artikel om klimathotet i tidskriften Bang förra året. Den artikeln har inte lämnat mig någon ro. Ekis Ekman hävdade att feminismen är jordens enda möjliga räddning; att det var först med patriarkatet som människorna började föra krig mot jorden i stället för att leva tillsammans med den - och att kvinnor därför kan visa vägen ut ur detta krig, vars följder vi nu dagligen påminns om.
Och då kan vi ju tänka: Nej, inte nu igen, inte denna eviga koppling mellan kvinna och natur. Är vi inte klara med den, är vi inte trötta på att spela natur till mannens kultur?
Kopplingen mellan kvinna, natur, kropp och biologi har varit en del av kvinnoförtrycket i hundratals år - liksom vägran att acceptera denna koppling har varit en del av feminismen alltsedan Mary Wollstonecraft på 1700-talet, över Simone de Beauvoir och fram till i dag. Det finns ingen skillnad mellan könen, anatomi är inte öde, ge oss likvärdig plats i det offentliga rummet!
Samtidigt som kvinnorörelsen har hävdat detta har kvinnor i praktiken fortsatt att ha ansvar för människors kroppar och spåren av dessa kroppar. Vårdat små kroppar, sjuka, åldrande kroppar. Tagit hand om smuts, städning och tvätt. Torkat snor och tårar och rumpor. Ibland mot betalning, ibland av kärlek, ibland för att det ingår i förväntningarna på en Riktig Kvinna, ibland av nödtvång.
Det är, som ekofeministen Ynestra King skriver i antologin "Gender/Body/Knowledge", som om kvinnors arbete har bevarat mänsklighetens "skamliga lilla hemlighet": att vi alla har och är kroppar. Att alla dessa kroppar inte kan leva frikopplade från en omgivning, en miljö, en natur.
Och det är här jag börjar fundera. Tänk om feminismen har svarat på påståendena om kvinnors kroppslighet på fel sätt? Tänk om vi inte borde ha svarat "nej, vi är inte natur" utan "ja, vi är natur - och det är ni också."
För vilket har villkoret varit för att vissa kvinnor skulle få likvärdig plats i det offentliga rummet? Det har varit att kvinnor presenterar sig som lika oberoende individer som män. Lika okroppsliga. Lika obegränsade. Lika fria. Det har varit att vi accepterar en grundläggande dualism mellan kultur och natur, där den fria människan har en själ och den bundna en kropp.
Villkoret för kvinnors plats i det offentliga rummet har alltså varit att vi ljuger. Inte om kvinnor, men om människor.
För sanningen om människan är en annan. Sanningen om människan är att hon föds beroende och att hon vid vissa tillfällen i livet - när hon är gammal, sjuk, svag - förblir beroende. Det är bland annat en följd av att just människoarten föds "för tidigt", mycket mer inkapabel än andra djurarter att klara sig själv under sin första tid. Sanningen om människan är att hon inte är helt fri och autonom. Att hon enbart lever inom en levande naturs gränser.
Detta har inte förändrat sig. Detta kommer aldrig att förändra sig. Det som möjligen har förändrats är att vissa människor har fått möjlighet att blunda för det faktum att människan är en kroppslig, biologisk och beroende varelse. Denna möjlighet att blunda brukar kallas för utveckling.
Eller för framsteg, status, transcendens, civilisation, frigörelse - positionen där människan som grupp eller som enskild individ avlägsnar sig från natur och kropp har många namn. Och har inte kvinnorörelsens mål ofta varit att även låta kvinnor inta denna position? Innebär inte det - bland en massa goda saker - också att feminismens mål har varit att ge även kvinnor möjlighet att blunda för mänsklighetens pinsamma lilla hemlighet om våra sköra, dödliga, beroende kroppar?
Tänk på affärsmannen i ett flygplan mellan Bryssel och New York. Högt över jorden svävar han, med en laptop i bagaget och en barnflicka och en städhjälp i hemmet. Kalendern fulltecknad, på språng mellan viktiga möten, oberörbar. Varför är han så vacker i våra ögon?
Han har ju en dold förutsättning. För att han ska kunna agera som vore han fri måste andra människor, av andra kön, av andra nationaliteter, ägna sig åt kroppens arbete. För att han ska kunna sväva däruppe måste andra människor - men så småningom även han själv - betala det ekologiska priset för en livsstil som säger "no limits".
Ja, han har makt. Ja, han har inflytande. Han har makt och inflytande för att han lever i ett samhälle som ger detta åt just det fåtal människor som har möjlighet att temporärt frigöra sig från kroppslighet och natur.
Men jag börjar undra: vad har feminismen där att göra? Varför vill vi så gärna göra det möjligt för kvinnor att medverka i denna fantasi, en fantasi som riskerar att ödelägga själva förutsättningarna för vårt liv?
Samtidigt som Kajsa Ekis Ekman skrev i Bang om feminismen som ett svar på miljöhotet genomförde regeringen skattesubventionering av hushållsnära tjänster - under feministisk flagg. Tydligare kan det väl inte bli. Ska feminismen säga hallå, lyssna, på grund av arbetsdelningen mellan könen vet vi kvinnor en sanning som ni män har getts större möjlighet att blunda för: människans existens har vissa gränser, har vissa förutsättningar som vi inte är fria att förhandla oss bort ifrån? Eller ska vi se frigörelsen i termer av att vissa av oss ska få samma avstånd som vissa män traditionellt har haft till dessa gränser och förutsättningar?
Och sorry, det kommer alltid att vara ett vissa av oss. Den mänskliga närheten till kropp, natur, död och ekologiska gränser kommer alltid att existera. Frågan är bara vem som ska härbärgera ansvaret för den.
Kanske är det tid att välja en annan väg nu? Kanske är det tid att säga: Kära vänner, vi är natur - och det är ni också. Därifrån börjar vi bygga en möjlig kultur. Alla andra byggstenar är lögn.