Solfrid Söderlind, överintendent på Nationalmuseum, menar att de kraftiga reaktioner som följt på invigningen av ”Lust & last” vittnar om att utställningen skapat nya perspektiv. Vi håller inte med. Det är dessutom inte utställningen som hamnat i fokus, vilket vi beklagar, utan frågan om genusteoriers existensberättigande i största allmänhet. Att vi använde begrepp som genusteori, patriarkal, heteronormativ och den manliga blicken är det som tycks ha provocerat fram merparten av reaktionerna.

Den ”manliga blicken” är ett väl beprövat teoretiskt begrepp som inte refererar till betraktarens biologiska kön, utan som syftar på en ”blickposition”, ett sätt att se och förhålla sig, som kan intas av alla. Söderlind håller med om att en manlig blick dominerar utställningen, och förklarar det med ”att mannen har dominerat kons­ten genom historien… gjort kons­ten och analyserat den”. Men där Söderlind talar om den historiska dominansen av manliga konstnärer, avsåg vi det nutida tolkningsperspektiv som legat till grund för ”Lust & last”.

Utställningar är en specifik kunskapsform. En särskild metod som intendenter och curatorer använder sig av för att skapa och förmedla kunskap och upplevelser. Det är alltså inte en fråga som kan reduceras till en diskussion om hur mycket eller lite text som finns i utställningssalarna. Det handlar också om urvalsmetoder, tematiseringar, hängningsprinciper, belysning, scenografi etc. Inte minst handlar det om det vi efterlyste i vårt debattinlägg: hur utgångspunkter och perspektiv synliggörs i själva utställningen. Också när man inte låtsas om existensen av dessa. Avsaknaden av en tydlig agenda innebär inte per automatik att en utställning inte förmedlar ett visst ideologiskt, teoretiskt och estetiskt förhållningssätt. Tvärtom. Just i detta fall innebär det bara en reproduktion av redan väletablerade, men också ifrågasatta, synsätt.

Johan Lundberg, som inte diskuterade sakfrågan utan på Newsmill krävde ideologisk rättning i ledet, tycks leva i en villfarelse att konst, forskning och utställningar är fria från värderingar och ideologier och att de därmed skulle stå utanför resten av samhället. Så är det inte. Nationalmuseum är en statlig myndighet, vars verksamhet bygger på kulturpolitiska styr­dokument och årliga regleringsbrev från rege­ringen.

Vi håller med Anna Brodow Inzaina i SvD 31/3 och Therese Bohman i Expressen 28/3 om att det helt enkelt är en dåligt curerad utställning och att Nationalmuseum fegar ur. Men där vi efterlyste en diskussion kring det uttjatade och förlegade greppet att använda sig av en samling i princip okommenterade föremål med liknande motiv som curatoriell strategi, menar dessa konstkritiker att konsten gott kunde ha fått fungera enbart som visuella stimuli. Vi hyser inga som helst tvivel om att Nationalmuseums besökare har en utmärkt förmåga att uppleva konst på egen hand. Vi tror faktiskt att vi är kapabla till mer än så, nämligen att samtidigt både njuta av och tänka kring konsten. Därför ser vi ingen motsättning i att erbjuda estetiska upplevelser samtidigt som man delger oss information om föremålen, deras historier och kontexter samt presenterar möjliga tolknings­perspektiv – till dem av oss som också önskar fördjupad kunskap kring det vi betraktar.