Vi bestiger elfenbenstornet

Det retrogardistiska nätverket har med stort intresse tagit del av den intensiva poesidebatt som initierades av Johan Lundberg i Expressen 23/5, men undrar om inte debattörerna valt fel utgångspunkt. Problemet är ju inte att den språkmaterialistiska maffian har så mycket makt. Trots Lundbergs träffande uppräkning av den spirituella och andliga bankrutt som präglar delar av den svenska parnassen vill knappt någon ens närma sig ett erkännande av att den egna positionen möjligen skulle innebära en viss makt över det estetiska fältet. Nej, problemet är snarare att maffian skriver och publicerar så mycket usel kvasipoesi, och sedan är så framgångsrika i sin marknadsföring. Men det kanske egentligen är detta debatten handlat om, trots att ingen har vågat bege sig in på den läskiga stigen?

Therese Bohman fick i sin recension av Frederik Stjernfelts och Søren Ulrik Thomsens kritik av "Den negativa uppbyggligheten" (Aftonbladet 17/4) anledning att ta upp en intressant frågeställning som berör det ovan nämnda; nämligen frågan om vilken position författare och kritiker väljer att inta inför ett verk. Är det verkligen meningsfullt att ett verk bedöms efter hur väl det lyckas bryta mot etablerade normer, vilket är gängse kriterium sedan länge, snarare än huruvida verket har andra, faktiska och positiva kvaliteter? Ingen valde att i debatten bemöta eller problematisera denna fråga. I stället har Lundbergs och Bohmans felfinnare efterfrågat vad som är god poesi.

Vi som arbetar runt tidskriften Aorta och Senter for Frie Kunster i Oslo vill därför ta åtminstone vårt eget ansvar. Vi överger härmed vår långvariga subversiva verksamhet i randen av det uppburna kulturlivet och klättrar rakt upp i elfenbenstornet. Därifrån basunerar vi ut: Det är faktiskt inte språkproblematik på papper som intresserar oss, utan den eviga utsikten över den verkliga världen. Inte konst som handlar om konst, utan konst som handlar om livet. Vi tar oss rätten att peka ut bra och dåligt, vackert och fult, intressant och sövande. Kanske kan vår nya maktposition stärka några vilsna postmoderna avantgardister som nu kan stånga sina sköra skallar mot oss, snarare än mot en odefinierbar och ständigt undanglidande borgerlighet?

Det finns mycket att göra. I den svenska samtiden finns det bara ett fåtal inspirerande författarskap. Väljer man däremot att vara gränslös och vänder blicken utomsocknes är det lätt att göra en uppräkning av god poesi som man med fördel kan läsa i stället för tråkiga debattartiklar och pseudopoetiskt navelskåderi: Pia Tafdrup - Nordens självklara diktardrottning; Nuala Ní Dhomnaill - kroppslig och besvärjande feminism; Elena Schwartz - den stora ryska traditionen lever ännu; Cornelius Jakhelln - fornnordisk black metal och bardisk rappkäft; Dana Gioia - den akademiska poesins nemesis; Amanda Aizpuriete - ett skirt flor över en hård vardag; Ishrat Aafreen - fyller ghazalen med politisk radikalism; David Mason - amerikansk pastoral Och listan fortsätter.

I grund och botten tror vi att konflikten i djupare mening står mellan idealism och materialism, båda förvisso fruktbara och kreativa hållningar inom ett författarskap. Detta polära spänningsfält ägnar vi det i dagarna utkommande numret av Aorta åt. Tema? Språkmaterialism, så klart.