"Attentatet borde inte komma som någon chock”, kommenterar Henrik Brors i DN:s tidiga upplagor. Under bilden av ett sargat Oslo, jämte uppgifter om dödade och sårade ungdomar står det där, svart på vitt, att det som hänt – en bomb i centrala Oslo, en massaker på ett sommarläger – inte borde komma som en chock och jag tänker att han har fel, att den här sortens händelser alltid kommer som en chock och alltid måste komma som en chock. Allt annat vore cyniskt. Allt annat vore destruktivt.

Aristoteles menar i sin ”Den nikomachiska etiken” att mod är människans allra viktigaste dygd. Mod, mellan fegheten och dumdristigheten, är det som behövs för att vi ska kunna leva goda liv. Vi måste vara modiga. Hur ska vi annars klara av att leva? Den mänskliga tillvaron är fylld av faror, så till brädden fylld av hot att jag allt som oftast överväger att låsa in mina barn, eller i alla fall knyta dem hårthårt till mig, varna och skrämma. Den impulsen har jag lärt mig att bekämpa. Det ångrade jag i fredags kväll. Min omedelbara reaktion på tragedin i Norge var att räkna in min flock, lokalisera dem och försäkra mig om att de är trygga. Dottern är fortfarande min, bara nio år, men pojkarna är sina egna, en i Köpenhamn och den andre i Berlin, och under några svindlande minuter, innan de svarade i sina respektive telefoner, var de förlorade och jag tänkte att om jag bara får tag på dem nu ska jag aldrig mer släppa taget. Jag tänkte att världen är en fruktansvärd plats, en grym plats där personer utklädda till poliser avrättar unga människor och placerar bomber i storstäder.

Att döda unga människor är att försöka sig på att förinta framtiden. Inget annat skapar så mycket oro och rädsla som när unga människor dödas, människor som berövas framtid, en framtid som berövas människor och föräldrar som tvingas överleva utan sina barn, barnen som skulle vara deras framtid. Unga människor faller offer för våld. Unga människor lever i en farlig värld. Ändå måste vi våga släppa taget.

Vi får inte låta rädslan styra vare sig oss eller våra barn. Sociologen Zygmunt Bauman hävdar i boken ”Flytande rädsla” att vi lever i ”rädslans tid”, i en ständig osäkerhet, förlamade av vår egen hjälplöshet inför de diffusa hot vi upplever, men inte kan namnge.

Rädsla är, kan man nog säga, ett uttryck för självbevarelsedrift. Ibland är det onekligen på sin plats att vara rädd. Ibland är det människans rädsla som räddar henne, som hindrar henne från att vara dumdristig och ta onödiga risker. Men rädslan är också farlig eftersom rädsla hänger ihop med våld och ondska på mer än ett sätt. Etologer som studerat hur djur beter sig när de upplever sig vara hotade och utsatta för fara beskriver hur de, precis som rädda människor, pendlar mellan två responser: driften att fly och aggressivitet. Aggressiviteten tar sig ofta våldsamma uttryck, hos både människor och djur. Den fullt legitima driften att försvara sig själv kan slå över i något annat, rädslan kan leda till att våldet ökar.

Det finns fog för den rädsla många människor känner i dag. Men det finns också goda skäl till besinning. Rädslan begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan tar makten över henne och styr hennes beteende. Inte sällan leder rädsla till att människor beväpnar sig och därmed bidrar till att göra världen till en ännu farligare plats. Det måste vi akta oss för. Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet. Människan behöver tillit, inte blind tillit, men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats.

Albert Camus sade en gång att när vi minns Förintelsen, så måste vi minnas dubbelt – vi måste minnas både det värsta och det vackraste. Rabbinen Harold M Schulweis hänvisar till Camus i inledningen till ”The altruistic personality” och skriver att Förintelsen lockade fram både det sämsta och det bästa hos människan, ondska och godhet. Det tänker jag på när jag ser nyhetssändningar från Norge som beskriver räddningsarbetet på Utøya. En reporter berättar om värmen, omtanken och beredvilligheten att finnas där och hjälpa de ungdomar som har överlevt. Hon berättar om hur frivilligorganisationer, kyrkan och privatpersoner strömmar till, och hon återger något av det som de överlevande berättat om: hur de hjälpte varandra att fly, att överleva. Det finns många hjältar i Norge i dag, betydligt fler hjältar än terrorister. Det måste vi komma ihåg. Därför måste vi fortsätta att chockeras när blint hat slår till, förstör och raserar det som är gott. Vi måste fortsätta tro att världen, trots allt, oftast är en god plats.