I kväll, Sintagmatorget. Om några dagar, mot sydost, Gaza. Över torget i Atens centrum vilar en fridfull och beslutsam atmosfär. Nationalisterna går i grekiska flaggor. Under träden står den rebelliska ungdomens tält, som på Tahrirtorget i Kairo och Plaça de Catalunya i Barcelona.
Banderollerna är överallt, liksom affischerna som tillsammans med graffitin bildar en demokratisk chifferskrift, ett nytt folkspråk som man måste lära in för att förstå vad som sker denna vår och sommar runt Medelhavet. Teckningarna är brutala. Greklands ekonomiska och politiska ledning, men även Internationella valutafondens och EU:s, blir symboliskt avklädda och misshandlade, om de inte blir skurna i halsen.
De flesta på Sintagmatorget sitter på stenläggningen och lyssnar på talarna som avlöser varandra. Frågorna som ska tas upp förbereds först i arbetsgrupper, och mellan nio och tolv på kvällen avlöser talarna varandra i framlottad ordning. Vid midnatt röstar man om förslagen som lagts fram.
Men vem kan verkställa besluten? Den verkliga makten utövas ovanför torget där parlamentsbyggnaden tronar bakom en ring av poliser. Där inne röstar man inom kort om EU:s och valutafondens stränga åtgärdspaket.
På Sintagma bedrivs även utrikespolitik. Församlingen uttalar sitt stöd för Frihetsflottan/Ship to Gaza och fordrar att Greklands regering verkar för konvojens snara och säkra avgång från landets hamnar.
Några säger att vi som stöder Frihetsflottan i stället borde rikta insatserna mot Syrien, Jemen, Libyen eller andra platser i arabvärlden där folk kämpar för demokratiska rättigheter. De som säger så glömmer två saker. Det första är att även palestinierna lever under värsta formen av förtryck i Mellanöstern. Det andra är att Frihetsflottan, genom att uppmärksamma detta förtryck, seglar in som deltagare i Medelhavsregionens demokratiska resningar. Uppmuntrar vi de tunisiska, jemenitiska, iranska, syriska, egyptiska, kurdiska och libyska folkrörelsernas kamp för mänskliga rättigheter, varför inte också den som förs i Gaza?
Att Frihetsflottan vunnit många anhängare beror på att saken är enkel att ställa upp på. ”Allt vi vill är att erinra våra regeringar om att de bör agera i enlighet med internationell lag och mänskliga rättigheter”, säger spanske filosofen Santiago Alba Rico på en presskonferens i Aten på måndagen. ”Och om våra regeringar inte agerar i enlighet med lagen, bör vi då inte själva se till att den följs?” Enligt Alba Rico är Frihetsflottan en ambassad för ett framväxande internationellt civilsamhälle, som övertar ärenden som deras regeringar är oförmögna att lösa.
Häri ligger kanske skälet till att Frihetsflottan just nu oroar den israeliska staten så starkt. Den visar i blixtbelysning att det konstitutionellt demokratiska Israel på en avgörande punkt dessvärre liknar Assads Syrien, Mubaraks Egypten och Khaddafis Libyen: ett folk hålls fängslat och förtryckt.
Skillnaden är att det i Israel handlar om ett annat folk, palestinierna. Likheten är att förtrycket omöjliggör en långsiktigt fungerande demokrati och berövar det förtryckta folket mänskliga rättigheter.
Här finns även skälet till att Frihetsflottan oroar EU och USA. Den visar att västmakternas regimer är så uppbundna av ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen att de inte längre lyckas försvara de värden – mänskliga rättigheter och demokrati – ur vilka de länge hämtat sin legitimitet. Kom ihåg att USA och EU, Sverige inräknat, till sista stund samarbetade väl med de diktatorer som nu är störtade eller på fallrepet. Västvärldens och det internationella samfundets demokratiska substans håller kort sagt på att smälta bort. Kvar finns bara maktens skelett, som med mekaniska rörelser sänder ut bombplan och åtstramningspaket.
Vi genomlever en period där Historien med stort H, som dikteras av härskarna och framkallas ur spelet mellan stater, löses upp i alla mindre historier som just nu berättas på torgen runt Medelhavet. Dessa små historier liknar varandra – i Aten, Barcelona, Valencia, Kairo, Tunis, Sana, Benghazi och Gaza – och de löper alla samman i demokratins stora berättelse om hur medborgarna utövar sin indragningsrätt gentemot sina ledare.
Genom detta historiska skeende seglar så vi i denna brokiga fartygskonvoj, där barnmorskor, riksdagsledamöter, dokumentärfilmare, filosofer, hamnarbetare, läkare och författare signalerar att det finns en annan politik än åtstramningspaketens och bombplanens.
De svenska passagerarna samlas för att äta middag i Aten. I Tel Aviv kungör israeliska myndigheter att medföljande journalister ska straffas (förslaget tycks sedan dras tillbaka) och att båtarna inte bör lämna grekisk hamn. Kort därpå får vi veta att den svenska båten fått propelleraxeln kapad av okända dykare.