I mitt inlägg i debatten om Elisabeth Åsbrinks ”Och i Wienerwald står träden kvar” (DN 12/10) väckte jag frågan om Förintelsen är på väg att fiktionaliseras. Bakgrunden var hur vi skall tolka Svenska Israelmissionens agerande och roll i Wien under andra världskriget, mot bakgrund av hur den beskrivs i boken.

Åsbrinks skildring har blivit ifrågasatt av efterlevande till Göte Hedenquist, verksam präst vid Svenska Israelmissionen. Elisabeth Åsbrink (DN 13/10), Ann Heberlein (20/10) och Henrik Berggren (26/10) har samtliga upprörts av och kommenterat inlägget, men ingen har besvarat frågan.

I stället får jag spela schablonen av ”yrkeshistoriker”, som sitter instängd på universitetet med administrativa pålagor och sysselsatt med att försvara vetenskapliga revir mot journalister och författare. En märklig upplevelse, som varken stämmer med det jag ägnat mig åt under mitt yrkesliv eller med drivkrafterna bakom mitt intresse för olika aspekter av historieskrivningen kring Förintelsen.

Jag har på nära håll sett hur berättelsen om Förintelsen har förändrats i innehåll och form. Jag har också noterat skillnader mellan Sverige och andra västeuropeiska länder, inte minst rörande litteraturkritiken. Ett aktuellt och bekant exempel är mottagandet av Steve Sem-Sandbergs bok. I Sverige är den höjd till skyarna, men i bland annat England och USA har den väckt frågor om var gränser går mellan fiktion och fakta.

Historikern Simon Schama recenserar boken i Financial Times under rubriken ”Should we fictionalize the Holocaust?”. Schama menar att författarens närstudier av källmaterialet inte med automatik betyder att han återger sanningen: ”Sem-Sandberg knows, and has used much of, this material and wears his research with an air of almost pedantic studiousness. But the mercilessness of the truth is impossible to reinforce with the novelist’s hand.” Schama pekar på riskerna med fiktionaliseringen –och att dessa tycks öka ju mer den skönlitteräre författaren använder sig av primärt källmaterial.

I amerikanska Forward är kritikern Shoshana Olidort inne på samma linje i sin recension av boken. Hon skriver att ”the danger of making art after the Holocaust is that rather than creating a space for questioning, art can serve to solidify existing notions”.

Det vore fel att påstå att man kan utläsa en tydlig slutsats i dessa kritiska synpunkter, men de uppmanar till stor försiktighet när man integrerar det vetenskapliga materialet med den kreativa, konstnärliga processen. I andra länder vänder och vrider man fortfarande på den tysk-judiske filosofens Theodor Adornos berömda kommentar från 1949: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”.

Jag har inte sett någon seriös debattör som menar att fiktionen, den konstnärliga friheten och det personliga nyskapandet inte skulle ha någon plats i berättandet om Förintelsen. Men den nya frågan är vilken roll den ska ha i relation till forskningen och till det offentliga samtalet. I Sverige är vi uppenbarligen ännu inte redo för den diskussionen.

Mer läsning på dn.se

Läs tidigare artiklar: Ola Larsmo 14/9, Jan-Anders Hedenquist med flera 5/10, Elisabeth Åsbrink 5/10, Ingrid Lomfors 12/10, Elisabeth Åsbrink 13/10, Ann Heberlein 20/10, Henrik Berggren 26/10, Ulf Carmesund 27/10.