Som jag skrev i min essä (DN 26/10) kommer vi aldrig att få veta exakt vad som sades för 40 år sedan vid samtalen mellan DDR:s kulturbyråkrater och Peter Weiss. Men vi vet att Weiss försvarade en humanistisk socialism mot en dogmatisk marxism-leninism och utsattes för påtryckningar. Vi vet att han försvarade Biermann upprepade gånger, men vid mötet 14/1 -66 talar mycket för att han agerade taktiskt.
Från mötet finns dels två dokument skrivna oberoende av varandra, inte för propagandasyfte eller politisk meritering, utan för att få fram en strategi för att dämpa hans kritik, dels finns minnesbilder. Med all respekt för Gunilla Palmstierna-Weiss minnesbild av mötet för 40 år sedan (DN 2/11) hävdar jag som forskare vikten av källkritik. Konflikten måste ses i den tidens kulturklimat. Ville man vara kommunist, gällde det att inordna sig för större mål. Hon skriver att Peter Weiss skulle ha varit obekväm, vilket parti han än tillhört. Men SED var inte vilket parti som helst och DDR var en hård diktatur, där kulturen var ett vapen i kalla kriget mellan öst och väst.
Hennes minnesbild om Rostocks gästspel stämmer inte heller. Rannsakningen framfördes i Malmö och Göteborg 14 -17/2 -67, se kontrakt, recensioner och rapporter om stor publikframgång i Auswärtiges Amts arkiv, Berlin. ZR/829/69.
De dokument som jag lyft fram visar komplexiteten och diktaturens metoder, men de förringar inte Peter Weiss och hans verk.