I debatten om Lars von Triers film ”Antichrist” tycks en av de mest självklara ledtrådarna ha glömts bort: Filmens titel. Filmen är full av bibliska referenser, somliga mer tydliga än andra.
I en intervju med Gunnar Rehlin säger von Trier att han inte är religiös, men att de gamla gudarna, som förenar ont och gott inom sig, intresserar honom mer än den mer entydiga, protestantiska guden.
När man tolkar filmen kan det alltså vara intressant att ta von Trier på orden. Han säger att han gjorde filmen för att han behövde göra den, att den blev ett led i självterapi efter en depression, att den är mycket personlig för honom samt att den är barnslig.
Att vara icke-religiös är inte detsamma som att vara opåverkad av religionen. Temat om madonnan och horan har djupa rötter i kristendomen, och frågan är om det inte är von Triers egen mor han nu gör upp räkningen med.
Lars von Trier fick på moderns dödsbädd veta att han inte vuxit upp med sin riktige far. Hon hade avsiktligt sett till att bli gravid med en annan man som hon ansåg skulle kunna ge hennes barn mer konstnärliga gener. Kan detta vara grunden till von Triers omskrivna depression? I så fall faller detaljerna på plats.
När von Trier säger att filmen är barnslig, syftar det förmodligen på barnets död i inledningsscenen. Det är en tydlig iscensättning av barnets fantasi att det vore rätt åt föräldrarna om det dog. Han projicerar aggressionen mot sin egen mor på filmens modersgestalt och straffar henne genom att iscensätta den största sorgen – att förlora sitt barn.
Då förstår man också symboliken med skorna. Mannen upptäcker att kvinnan medvetet har deformerat barnets fötter genom att tvinga det att bära skorna på fel fot. Fötterna har inte fått växa och utvecklas i sin rätta naturliga form, vilket lika gärna kan ses som en bild av hur modern deformerat sonen i själen.
En annan (övertydlig) biblisk referens är att stugan där paret sörjer sin son kallas Eden. Men när mannen återvänder som en sentida Adam, är det inte i sällskap med Eva – utan snarare med Adams första hustru Lilith. Legenden om Lilith kan anas i den första av Bibelns två skilda skapelseberättelser. Hon skapades samtidigt med Adam och som hans jämlike. I likhet med von Triers egen mor skulle hon kunna beskrivas som en feminist med en stark vilja som går sin egen väg.
Lilith har marginaliserats i den kristna traditionen, men nämns ofta i den judiska kabbalamytologin. Hon, den självständiga och elaka kvinnan, har framställts som ett hot mot både potens och fertilitet, vilket von Trier blodigt illustrerat i filmens könsstympningsscener.
Tre änglar skulle övertyga Lilith att återvända till Adam. På samma sätt ska de ”tre tiggarna” i filmen förebåda att kvinnan ska tillfriskna från sin sorg och återvända till mannen. Liliths makt att skada spädbarn illustreras i epilogen där kvinnan ser barnets väg mot fönstret utan att ingripa.
I Jesaja 34:14 berättas hur Lilith tvingas till exil i öknen utanför Paradiset: ”Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila."
Lars von Trier, vars styvfar var av delvis judisk härkomst, känner naturligtvis till berättelsen om Lilith. I ”Antichrist” passar den perfekt för hans behov att diskutera kvinnans goda egenskaper (Eva) i relation till de onda (Lilith) – med den egna modern som projektionsyta.