Min favorithistoria från internets barndom är den om japanen i Prag. Författaren Bruce Sterling berättar i sin bok ”Hacker crackdown” om hur dissidenten Martin Klíma under sammetsrevolutionens år 1989 arbetade med att skicka hemlig datatrafik åt oppositionen på hembyggda modem. Säkerhetspolisen hörde bara ett besynnerligt fågelkvitter på telefonledningen. Men trafiken var långsam, ända fram till dess att Klíma en dag fick besök av en japan som aldrig uppgav sitt namn men lämnade över en dokumentportfölj med hundra splitternya – och snabba – pocketmodem. Resten är historia.
Det finns gott om sådana berättelser om hur den digitala tekniken i sig innebar möjligheter som ingen diktator i världen kunde fälla ned järngaller mot. I och med vad man brukar kalla ”web 2.0” – till exempel Facebook och Youtube – ökade möjligheten för mycket stora grupper att använda den digitala kommunikationen som ett vapen för yttrandefriheten. Under den ”arabiska våren” översköljdes vi av berättelser om sms, Facebook och Twitter som redskap i den demokratiska oppositionens händer mot pansarvagnar och tårgasgranater.
Allt det där är sant. Men det är inte längre hela sanningen.
Från samma människor som använder sig av web 2.0 för att flytta fram demokratins gränser hör vi nu också det motsatta: från demonstranter i Vitryssland, i Teheran, ur det Kina som försöker censurera bort omvärlden bakom ”The great firewall”.
I samband med de demonstrationer som brutalt slogs ned i Iran 2009 sköljde en våg av vrede över webben riktad mot Nokia Siemens, som av oppositionen beskylldes för att hjälpa regimens säkerhetstjänst att avlyssna och positionera deras mobiler – vilket Nokia Siemens utan omsvep medgav. Och efter demonstrationerna i vitryska Minsk, där polisen gick mycket hårt fram mot fredliga demonstranter, fick ett stort antal ungdomar hembesök av KGB. De hade listor över alla mobiltelefoner som funnits på torget där demonstrationen pågick, listor de fått från mobilföretaget LIFE – där svenska Telia är delägare.
Nu får PEN brev från syriska oppositionella, ur den mardröm där militären regelmässigt slår ned alla försök till demonstration och dialog. Tala om för världen, skriver man, att företag som Ericsson, Nokia Siemens och sydafrikanska MTN hjälper regimen att spåra upp oss och gripa oss.
Det demokratiska försprång §tekniken nyss gav håller på att ätas upp av diktatorernas egen digitala revolution – låt oss kalla den web 3.0. Man ska inte göra misstaget att tro att förtrycket inte kan lära sig hur man använder modern teknik.
Det är därför vi måste hitta nya motstrategier för friheten på nätet. Och inte minst ställa frågan till de telekomföretag som säljer övervakningsteknik till länder som Syrien och Vitryssland – vilket ansvar har ni? Och vilket ansvar är ni redo att ta? Att digital uppgradering alltid och med nödvändighet leder till större frihet för alla är inte längre en lika enkel sanning som för tio år sedan. Den kan till och med vara en undanflykt och ett svepskäl för dem som vill tjäna pengar på andras ofrihet.