Efter Evin Rubars reportage "Könskriget" har spalterna dränkts i fördömanden av Roks och Eva Lundgren. Även om Rubars program tycks ha redigerats hårt (de kvinnojourskvinnor jag träffat har aldrig pratat om satanistiska pedofilnätverk) återstår mycket som inte kan försvaras.
Det som kan försvaras är Eva Lundgrens grundtanke att mäns våld är kulturellt betingat. Lundgren är kanske inte den hippaste av feministiska teoretiker. Det har hänt mycket inom den akademiska feminismen sedan hon började. Men uppenbarligen är hon utmanande så att det räcker och blir över för svenska journalister.
Roks må ha förhäxat hela regeringen, men den dominerande föreställningen på landets ledarsidor och i ring-och-blajja programmen är fortfarande att manligt våld utövas av psyksjuka och missbrukare. Annars hade reaktionerna på "Könskriget" inte varit så starka och entydiga. Är tanken att manligt våld skulle vara kulturellt betingad för knepig för att journalister skall haja? Knappast. Vad gäller arabiska mäns våld är den kulturella förklaringsmodellen fortfarande allenarådande.
Glappet mellan hur svenska och utländska mäns våld tolkas finns inte bara i våra medier utan också i våra domstolar som ofta dömer svenska våldtäktsmän till vård medan utländska våldtäktsmän i större utsträckning döms till fängelse.
Förra året gjorde Rubar ett uppmärksammat reportage om missförhållanden i arabiska friskolor. Hade det programmet över huvud taget skapat någon debatt om inte den allmänna uppfattningen varit att våld är en naturlig del av arabers beteende och att problemen på de aktuella skolorna därför gäller alla arabiska friskolor?
Människor är inte robotar programmerade av kultur. Tittar man närmare på de så kallade hedersmorden visar det sig att psykisk ohälsa nästan alltid finns med i bilden. Men psykisk ohälsa kan inte förklara att det är just män som står för mer än 95 procent av alla våldsbrott. Även om Eva Lundgren kan framstå som onyanserad tror jag att hon kan hjälpa oss att nyansera den rådande bilden av svenska mäns våld.