Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Del 2. Än lever hoppet om demokrati

Vänsteralliansen Syrizas ledare Alexis Tsipras är namnet på allas läppar inför helgens val. DN:s Kajsa Ekis Ekman har varit på ett av hans möten och ser mer glädje bland grekerna än någonsin.

Omoniatorget i centrala Aten är vanligtvis ökänt för droghandel, prostitution och billiga kinesiska skräpvaror. Nu är det fullsmockat med folk. Över tio tusen är här. Bredvid mig har två slitna män en livlig diskussion om François Hollande och Chrusjtjov.

Och så kommer Alexis Tsipras, vänsteralliansen Syrizas ledare, ut på scenen. Han säger: ”Atenare! På måndag morgon är avtalet med trojkan historia. På måndag slutar en fyrtio år lång epok av korruption, klientelism och tjuveri. På måndag börjar det nya Grekland.”

Tsipras har genomgått en metamorfos den senaste månaden. Före valet den 6 maj var det inget speciellt med honom, tyckte någon. Då ledde han ett parti som låg runt 4 procent och ville man ha en intervju var det bara att ringa kontoret och man fick komma samma dag och blev inbjuden att fira påsk med partiledningen och äta lamm.

Nu har de fått 17 procent och Tsipras har förvandlats till en ledare. Han har dubbats till ”Europas farligaste man” av tyska tidningar, utmanar Merkel och håller möten tillsammans med filosofen Slavoj Zizek. Dessutom har han plötsligt fått rykte om sig att vara ursnygg. Han har redan satt skräck i grekiska skeppsmagnater genom att säga att tiden har kommit för dem att betala skatt – något de aldrig hittills behövt göra.

På det har redaren Restis, ägare till en flotta på över 200 skepp, provokativt svarat: ”Ska du fånga mig måste du hitta mig först.”

Syriza går till val på antagandet att Europa bluffar. Att de aldrig kommer att låta Grekland gå i konkurs eftersom detta skulle innebära att tre franska storbanker går omkull och att den tyska räntan höjs dramatiskt.

– Men om de inte bluffar? Om det ändå blir konkurs, vad har ni då för plan? frågar jag Yiannis Bournos från Syrizas centralkommitté.

– De bluffar, svarar han kort.

Samma dag träffar jag den förre premiärministern Giorgos Papandreou. Han är bekymrad. Han tror inte alls att Europa bluffar. Tvärtom skulle ett utkastande av Grekland visa att Europa kan hantera kriser och kanske skapa förtroende hos marknaderna igen. Papandreou gör ingen hemlighet av att han föredrar en valseger för konservativa Nea dimokratia framför Syriza. Först och främst för att han vill se en pro-europeisk regering, men också därför att han menar att Syriza är ett konservativt parti som vill bevara allt som är fel i det grekiska systemet.

– 90 procent av avtalet med trojkan var saker som stod i vårt parti­program. Som att öppna stängda yrken, stoppa korruption och skapa transparens. Det stöter på motstånd, men det måste göras.

Till viss del håller jag med. När jag besöker det nationella centret för social forskning är det helt tomt. Bara chefen och två anställda i ett jättekontorslandskap.

– Var är alla? frågar jag.

– Inte vet jag, säger chefen. Hemma, kanske? De kommer när de vill. Jag kan inte göra något, jag ber dem att åtminstone producera en rapport om året, men eftersom det inte går att avskeda offentliganställda bryr de sig inte.

De två stora partierna har i fyrtio års tid styrt enligt följande recept: liberalism för storkapitalet, mardrömsbyråkrati för vanliga människor. För att få stöd för detta program har de anställt sina väljare i offentlig administration. Det här betyder inte, som många tror, att den offentliga sektorn är för stor – den är mindre än Sveriges eller Frankrikes. Utan att den gör fel saker. För samtidigt går det 40 patienter på en sjuksköterska och ingen offentlig barn­omsorg finns.

Det här klagar alla på och alla säger sig vilja förändra, men varken de två stora partierna eller trojkan, som mest fokuserat på att sänka löner, har hittills gjort det. Kommer Syriza att göra det? Ingen vet.

Men allt handlar inte om ekonomi, även om man kan tro det i dessa tider. Det handlar också om demokrati. Om människor förlorar tron på demokratin går hela samhället utför. Och när Tsipras går av scenen till tonerna av ”Bella ciao” efter att ha omfamnat den turkiske vänsterledaren, ser jag en ovanlig syn. Folk ler! Överallt, vart man tittar. Flera äldre män har tårar i ögonen och jag blir pussad av okända människor. Jag inser att under hela detta år har jag aldrig sett så många greker glada samtidigt. Jag har sett dem finslipa sin galghumor, betryckta och arga. Men i kväll, för en stund, lever hoppet.