Del 2: Skolbygget blev ett europeiskt ödesdrama

Häromåret varnades vi av rege­ringen för "social turism". Det skulle komma hit ungrare och letter och redan efter tio dagar skulle de bli opassliga och suga i sig sjukpenning, socialbidrag och övriga förmåner. Och vi skalv av fruktan och förväntan, ty vi hoppades litet till mans att det skulle hända - som bekräftelse på hur lömska de var samt hur bra det stod till här i landet.

Men de kom aldrig. I stället kom människor som ville göra rätt för sig. Till en lön som (från deras synpunkt) gjorde det värt besväret. Det var då som paniken bröt ut. Ombudsmannen Torgny Johansson anlände i sin Volvo S 80 till Vaxholm för att ropa "Go home!" till män som hemma i Riga tjänade en tiondel av hans lön men här hade en chans på en tredjedel. Och han lyckades. De åkte hem.

Torgny Johansson håller förstås inte med om den bilden. Han kom till Vaxholm för att hjälpa letterna. Samt för att värna "ordning och reda" i Sverige.

December år 2004 blev hur som helst en tilldragelse i arbetar­rörelsens historia. Från juletid och i hundra dagar framöver gick nästan halva det arbetande landet i armkrok. Sju fackförbund på 40 000 arbetsplatser stod upp i akt och mening att värna anständiga villkor för 32 ryssar och letter på ett skolbygge i Vaxholm. Och de lovade varandra att inte ge upp förrän de hade segrat.

Sällan har väl några utlänningar på svensk mark översköljts av en sådan våg av sympati. Men varför verkade de så ledsna?

Levs Nogins bor vid Kurzemes Prospekts som är en sovstad utanför Riga. Han göt betong i byggropen i Vaxholm. Han minns människor i självlysande jackor som flockades kring stängslet. De ropade "Varför är ni här?" när de inte ropade "Go home!". För Levs Nogins är det en nyhet att 1,2 miljoner svenskar försökt hjälpa honom. Det hade ingen upplyst om tidigare.

Pretensij njet. "Skriv att jag inte hyser agg till någon. Livet är sådant." Han föddes under kriget långt borta i norr vid Vita havet, levde nästan hela sitt liv i Sovjet­unionen, han säger sig veta. "Människan är männi­skans varg. Alla värnar om sitt." Sedan drar han in mig i en skrubb med souvenirer. En snäcka från Assuan, några vykort från Tyskland, krona av en hjort som Röda Armén haft ihjäl. "Och det här tog jag från Vaxholm", han lyfter en svartgrå sprängsten, "den skall du ta till Sverige." Ända till Vaxholm? Nej, inte nödvändigvis. Jag kan behålla den själv om jag vill. När jag avböjt gåvan under hänvisning till tyngden tar han ned en röd vimpel från väggen. Pobeditel sotsialistitjeskogo sorevnovanija, står det under Lenins profil. Till segraren i socialistisk tävlan. Den måste jag ovillkorligen ta till Sverige, säger Levs Nogins och kröker läppen i ett av sina svårtolkade grin.

Ett vargsamhälle, tyckte Levs Nogins. Hur kunde Byggnads och LO bli så missförstådda? Meningen var väl att hjälpa Levs Nogins? Det var i alla fall vad merparten av de svenskar som deltog i blockaden måste ha trott att de gjorde.

Var skall vi börja? Kanske bäst att gå rakt på sak. Somliga envisas med att arbetarrörelsens uppgift är att försvara arbetaren. Även om han är utlänning, eller kanske i synnerhet just då. ("Proletärer i alla länder...") Sedan finns det sådana som Lars-Göran Bromander.

Det ringer ofta i hans telefon. Någon har sett en mörk kalufs i en bygghiss eller hört några ord som han inte förstod. Då rycker Bromander ut med sina män. De hittar svartskallen, de går fram och kräver att få se passet.

Bromander har inte rätt att be folk om deras legitimation. Men han är lång, tung, myndig och klädd i hjälm. Man får förstå att en bosnier eller colombian i rena förskräckelsen drar upp dokumentet. Och är det inte i ordning vidtar Bromander åtgärder, säger han: "Vi tar ett par bilar alltså och lastar dem fulla och kör till polisstationen. Kan vi då höra litet senare på dan att, ja, nu sitter de på flygplan på väg till Syd­amerika, då är de utvisade."

Lars-Göran Bromander är inte en Sverigedemokrat med fritidsbekymmer. Han är ombudsman i Bygg­ettan. Han anser att han håller rent. Det är inte lätt alla gånger. Numera finns det svenskar med mörkt hår, som kan bli rätt så sura när de för tredje gången ombeds att visa upp uppehållstillståndet. Men det är deras problem om de ser ut så där. Vill de slippa obehag får de bära synliga namnbrickor där det framgår vilka de är, menar Bromander.

Allt detta berättade Lars-Göran Bromander för Stina Blomgren i "Faktum" i SVT 2. Bromanders övertygelse att svensk går före utlänning måste vara djupt känd. I förra veckan lät han förstå att om det skall begås lönsamma småbrott skall de begås av svenska byggnadsarbetare i första hand. Ja, detta var innebörden. Det var upprörande att utlänningar konkurrerar med svenskar om svartjobben, förklarade han i Dagens eko den 3 november.

Hur typisk är Lars-Göran Bromander för Byggnads? På sommaren 2004 deklarerade förbundets pressekreterare Monica Swärd i tidningen Arbetaren (6/04) att hennes fack inte känner solidaritet med folk "som har konstiga namn och åker hem på helgerna". Med sådana "har vi inget vi och vi ". Swärd var nöjd med sitt uttalande så länge det stod i en liten tidning. Men när det återgavs i DN hävdade hon att hon blivit missförstådd. Vad skall man tro?

Det får berättelsen utvisa. Och till berättelsen hör att den ombudsman som i Vaxholm skulle försvara letternas rättigheter hette Lars-Göran Bromander. Han talade dock inte med någon arbetare. Han vände sig direkt till företaget. Vad sade han? Välkomna till Sverige, vi är här för att värna arbetares rättigheter så var god och skriv på kollektivavtalet, sedan skall vi i god svensk ordning förhandla om en rimlig lön?

Det var vad Byggettan fick opi­nionen att tro att han sade. Samt att det lettiska bolaget Laval & Partneri Baltic Bygg svarade med ett nej. Det var med den motiveringen som först Byggnads (den 2 november 2004) och sedan sju andra förbund blockerade bygget tills firman gick i konkurs. Det framstod som att letterna förkastade den svenska ordningen rakt av. De ville inte skriva på något avtal alls, utan hänvisade till att EU-reglerna gav dem rätt att betala sina arbetare som i Lettland. Och sådant kunde förstås Sverige inte tolerera.

Det var bara det att Lars-Göran Bromander sade något helt annat till L&P Baltic Bygg. Det han sade kunde sammanfattas med sex ord: "Vi vill inte ha er här." Han ställde nämligen ett ultimatum som han visste att det lettiska bolaget inte kunde uppfylla utan att gå i konkurs. Först skulle de förbinda sig att betala sina arbetare tio kronor mer per timme än de flesta byggarbetare tjänar i Sverige. Först därefter skulle de få tillåtelse att skriva ett avtal med Byggnads. Men om de vägrade att gå med på 145 kronor i timmen skulle det bli blockad. Det skulle heta att de vägrade avtal och var en fara för den svenska modellen.

Ett halvår efter att det lettiska bolaget på detta sätt drivits i konkurs intervjuar jag Byggettans ordförande Torgny Johansson, som ledde aktionen i Vaxholm. Är det sant, frågar jag, att Byggettan ställde ett löne­ultimatum som villkor för avtal? Då lutar sig Torgny Johansson tillbaka, fyller bröstkorgen med luft och säger: "Där har vi aldrig varit. Vi har aldrig villkorat med något belopp för att teckna kollektivavtal."

Jag tror inte att jag hörde rätt så jag frågar igen: "Så det var inte så det gick till?
"Nej."

Ur förhandlingsprotokollet mellan Byggettan och Laval un Partneri den 15 september 2004, justerat av Lars-Göran Bromander, sedermera ingivet till Arbetsdomstolen som bilaga, mål A 268/04:

"För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder."

Torgny Johansson är ordförande i Sveriges största avdelning inom Byggnads. Han begär förtroende som riksdagskandidat för social­demokraterna. Han ser att bandspelaren lyser på "record" och han måste inse att journalisten kan hitta detta protokoll - så han blir stående med byxorna nere. Ändå väljer han att blåljuga. Varför tar han en så halsbrytande risk?

Kanske för att han inte längre har något val. Om han erkänner att Bygg­ettan utsatt letterna för en regelvidrig utpressning kullkastar han symboliken kring Vaxholm.

Insatserna är numera mycket höga. Svensk renhårighet står mot utländskt smussel, rättvisa mot lönedumpning och ordning mot rättslöshet. Blockaden i Vaxholm har blivit ett prejudikatmål i EU-domstolen. Det heter från LO att om Sverige förlorar bör vi kanske lämna Europa. Vaxholmsfallet har skapat öppen osämja mellan regeringen och EU-kommissionen.

Det heter att den svenska modellen står på spel. En modell vars grundsten är att våra fackföreningar är så redliga och regeltrogna att de utan inblandning av myndigheter får lov att skipa rättvisa och rätt i arbetslivet. Om det så krävs med litet våld. (Det som ytterst står på spel i EU-domstolen är huruvida Byggnads haft rätt att blockera det lettiska företaget.)

När Lars-Göran Bromander i september 2004 ställde sitt ultimatum till Laval un Partneri visste han förstås att han bröt mot svenska spelregler (först avtal, sedan löneförhandling). Kanske var det inte första gången. Kanske räknade han med att utlänningen skulle vara ur landet utan att någon noterade hans tilltag. (Jag ringde runt till byggmästarföreningar. Där kände man inte till något svenskt företag som ställts inför liknande krav under hot om blockad. Det skulle strida mot svensk förhandlingsordning, får jag höra.)

Byggettan hade förstås inte kunnat förutse att Vaxholm skulle växa till ett ödesdrama där Lars-Göran Bromander fick gestalta svensk rättrådighet i kamp mot utländsk oreda. Hade de anat detta hade hans ultimatum aldrig kommit på pränt. Nu är det för sent att radera i protokollen. Återstår det näst säms­ta, att förneka det uppenbara. Man kan tycka det är övermåttan dumdristigt, men alternativet är värre: det är att erkänna att Byggettan narrat LO och regeringen att tro att de försvarade "svenska spelregler" när de i själva verket bröt mot dem i akt och mening att mobba ut utlänningen. ("Byggnads är i sin fulla rätt att enligt svenska kollektivavtal vidta stridsåtgärder", förklarade Göran Persson.)

Jag skrev "narrat", men jag kan inte veta hur många som i själva verket spelade med. Mannen som formellt utlöste blockaden, Byggnads avtalssekreterare Gunnar Ericson, antyder att även han blivit förd bakom ljuset. "Är det på det sättet så är det något som gått snett. Så skall inte kollektivavtalet tillämpas", sade han när han (av Fredrik Karlsson på tidningen Byggindustrin) blev konfronterad med Bromanders ultimatum. Gunnar Ericson hoppades att det fanns andra protokoll som visade andra saker. "För det var inte på de grunderna som jag tog beslutet om blockaden." Men det finns inga andra protokoll.

Här undrar läsaren varför det lettiska bolaget inte försökt avslöja att det utsatts för utpressning. Det gjorde man. Men när LO:s ombudsman Ingemar Göransson under presskonferensen den 3 december bestämt förnekade att Byggnads ställt några lönekrav som villkor för avtal var det LO som alla trodde på.

Här vill jag gärna bli rätt förstådd. Det handlar inte om huruvida Laval un Partneri var en anständig arbetsgivare. Nog försökte bolaget dra maximal nytta av sina arbetare, troligen for man med osanning om löner och tubbade sitt folk att hålla mun. Men det är inte det som saken gäller.

Saken gäller att detta utländska småföretag inte gavs en chans att acceptera svenska grundregler. Det tilldelades skurkrollen i en pjäs som det inte kunnat påverka. Det mest obehagliga med uppsättningen var att den så skickligt spelade på publikens fördomar. Det var inte svårt att tro att de slemma utlänningarna av princip föraktade kollektivavtalen. Och vem vill tro en lett när LO dementerar?

På tevebilderna från Vaxholm är det en viss Jan-Olof Gustavsson i självlysande byggjacka som får gestalta svensk arbetarvrede. "Blockadbrytare!" frustar han om letter och ser otrevlig ut. Han visar sig vara ombudsman i Målarettan. (Det fanns bara några enstaka arbetare i den demonstration som ropade "Go home!" till letterna. De allra flesta var heltidsanställda funktionärer och kontorister från Byggnads, Elektrikerna och Målarettan.)

När jag söker upp Gustavsson nio månader senare på hans kontor i Midsommarkransen är han besvärad och aningen ångerköpt. Det var synd att ropa "Go home!" till folk som inte hade något val, menar han. "Det var ju de lettiska arbetarna som var den svaga parten". "Men när man är många så blir det... nånting annat, nån konstig stämning".

Jan-Olof Gustavsson säger att han inte visste att Byggettan krävt 145 kronor i timmen som villkor för avtal. Det gick sådana rykten, men när Byggettan dementerade trodde han på Byggettan. "Villkoret var att man skulle teckna avtal och diskutera lönen senare. Det var vad man sagt till mig."

"Om du hade vetat att det stod 145 kronor som villkor för avtal, hade du då ställt dig som blockadvakt i Vaxholm?"

"Nej, det hade jag inte gjort."

Sedan förklarar Gustavsson att om allt under 145 kronor skall kal­las lönedumpning då deltar hans egen fackförening i dumpningen, ty var femte svensk målare tjänar mind­re än så. Han anser inte att facket har rätt att blockera företag som går med på minimikraven, som på hans område ligger kring 112 kronor i timmen. Sedan är det fackets uppgift att under fredsplikt höja lönen så mycket det går.

Vem representerar den svenska modellen? Ombudsman Bromander eller ombudsman Gustavsson? Det är faktiskt en ödesfråga för den fackliga rörelsen. Så länge den inte besvaras kan ingen veta vad som menas med parollerna "Kräv svenskt kollektivavtal" eller "Lika lön för lika arbete". Om Vaxholm är förebilden betyder det faktiskt "stick!".

Enligt LO står 60 miljoner arbetare bakom aktionen i Vaxholm. I augusti förklarade sig nämligen Europafacket EFS solidariskt med Byggnads. "Så stor är alltså den mobb som Dagens Nyheter på ledarsidan kallade Byggnads för någon tid sedan", skriver LO.

Hur stor är den? Ombudsmannen Jan-Olof Gustavsson har som synes redan mält sig ur den. Och när jag ringer till EFS i Bryssel svarar Jozef Niemiec, som var med om att besluta för de 60 miljonerna, att uttalandet avsåg "ett allmänt stöd för kollektivavtal". EFS blev inte informerat om att Byggnads ställt löneultimatum för att sluta avtal. "Om de ställde sådana krav och inte hade stöd för det i avtalet - då var det i själva verket ett övergrepp."

I hela Europa tampas fackföreningar med samma dilemma: Hur skall man försvara arbetarnas standard i Stockholm och Dublin utan att stöta ut de fattigare migranterna från Riga?

Andrzej Adamczyk i Gdansk är polska Solidaritets internationella sekreterare. "Å ena sidan är det inte bra att nykomlingar undergräver kollektivavtalen. Å andra sidan kan man inte hävda att någon som i Sverige tjänar tre gånger mer än hemma i Lettland har blivit exploaterad. Man måste hitta en kompromiss...Så vad säger han om Byggettans lösning på solidaritetsproblemet? Jag översätter protokollet från Vaxholm och han drar han efter andan: "Det är ju svineri!"

"Vi är helt för", säger Adamczyk, "att man försöker höja de migrerande arbetarnas löner till värdlandets nivåer. Men vi är helt emot sådana skenmanövrar som syftar till att stänga dem ute. Den enda vägen är samarbete mellan fackföreningar."

Alltså frågar jag Byggettans ordförande vad de lettiska arbetarna i Vaxholm hade för önskemål. Det var ju för dem som han förhandlade. "Det vet jag inte, vi har inte pratat med dem", svarar Torgny Johansson. Inte en enda, på sex månader? Nej, Byggettan fick inte komma in på arbetsplatsen. Men letterna bodde väl inte bakom taggtråd? Nej, men det var sådana språksvårigheter, svårt att få tag i lettisk tolk. Deras fackförening då? Ordföranden för det lettiska byggfacket kom faktiskt till Stockholm med anledning av konflikten. "Henne har jag inte träffat, vad var det hon hette..." Minns han vad fackföreningen heter? "Jag har det inte i huvudet."

Då frågar jag om hans invändningar mot det avtal som Laval un Partneri sent omsider tecknat med det lettiska byggfacket LCA (vars ordförande heter Mara Tomsone). "Det svårt att veta eftersom man inte förstår vad som står... Det är på lettiska." Men Byggettan har väl råd men en översättare? "Ja, men nu är vi i Sverige."

Sju månader efter Byggettans blockad anlände 24 polska arbetare till Jönköping för att bygga något mer iögonfallande än en skola. Den 120 meter höga skorstenen vid E 4 var liksom bygget i Vaxholm en kommunal beställning. Polacker från Szczepanow göt den för en lön som de var någorlunda nöjda med, men som låg 15 kronor under det krav som utlöste riksblockaden i Vaxholm. Jag var där, men såg inga blockadvakter, protester, inte ens ett flygblad.

Det kan bero på att i Jönköping var det ett svenskt storföretag som byggde och inte en lettisk småfirma. Eller kanske att
det är något särskilt med det lilla landet i öster. Något värnlöst och annorlunda, som lockar till övergrepp?

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut