- Alla amerikanska militärläkare får med sig ett kort med ett sammandrag av Genèvekonventionerna om behandling av krigsfångar. De svär en ed att alltid skydda och värna alla dem de har ansvar för. Var fanns läkarna när fångarna i Abu Ghraib torterades? frågar sig Steven Miles.

Tillsammans med en amerikansk människorättsorganisation begärde han ut tiotusentals sidor dokument, och i materialet fick han frågan besvarad. Läkare och övrig sjukvårdspersonal fanns där, inte bara i Abu Ghraib, utan en rad andra fängelser och läger runt om i Irak, i Bagrambasen och läger och arrestlokaler i Afghanistan, i ­Guantánamo. De bevittnade tortyr utan att ingripa, eller rent av deltog i den, gav de som torterade råd för att undvika att offren avled (inte alltid framgångsrikt), vidarebefordrade uppgifter om fångars psykiska och fysiska svagheter.

Med några få undantag rapporterade de inte vidare, anmälde inte, protesterade inte. Tvärtom bidrog många aktivt till att mörklägga genom att undanhålla eller förfalska dödsattester, obduktionsprotokoll och journaler, eller helt enkelt underlåta att upprätta dem.

I några fall, tillsammans med psykologer, var de med och utvecklade teknik och strategi för tortyr. Det fanns, framför allt i Guantánamo, grupper med förhörsledare, medicinsk personal och psykologer, så kallade bisquits, som skräddarsydde tortyr av enskilda fångar.
Steven Miles har kommit till IRCT (Internationella rådet för rehabilitering av tortyroffer) i Köpenhamn, under en paus i en intensiv föreläsningsturné i Europa. IRCT samlar närmare 140 rehabiliteringskliniker runt om i världen. En av dem håller till i våningarna under oss.

- Det är ett sorgligt faktum, men det är fler läkare, annan medicinsk personal och psykologer som på ett eller annat sätt medverkar i tortyr än som ägnar sig åt att lappa ihop dess offer. Tortyr utövas av minst hundra länder i världen i dag. I kriget mot terrorn har USA blivit ett av dessa. Före den 11 september 2001 kunde vi visserligen stödja tortyr i en del andra länder, men försvarsmakten utövade den inte själv. Vi var i stället drivande för att få en internationell lagstiftning mot "tortyr eller annan grym, inhuman eller förnedrande behandling" av krigsfångar till exempel.
Konventionen mot tortyr skrevs under av president Reagan.

Syftet med "Oath Betrayed" var att blottlägga den militära sjukvårdspersonalens agerande. Miles tvekar inte att nämna ansvariga, låga som höga, vid namn. Jag funderar under läsningen hur det kan kännas att se sina handlingar beskrivna i ett så avvikande och obarmhärtigt ljus, helt annorlunda än de förmodligen upplevde det när saker ägde rum. Från de anklagade har inget hörts.
Slog inga läkare larm?

- Det fanns mig veterligen några stycken, och de lyckades hindra övergrepp i ett par fall. Särskilt i ett fall i Guantánamo, men den läkaren förflyttades genast. Det intressanta är att dessa "angivare" aldrig drabbades av sanktioner eller bestraffningar, de bara åkte ut, helt diskret. Jag kan inte låta bli att jämföra med läkarkolleger i Egypten, i Turkiet eller Centralamerika, kolleger som protesterar eller arbetar mot tortyr och löper enorma risker, till exempel att själva torteras eller bara försvinna. Ingen amerikansk militär riskerade något i närheten av detta.

Varken den läkarorganisation som organiserar nästan alla militära läkare eller den myndighet som utfärdar läkarlegitimationer har agerat efter Miles avslöjanden. Ingen har förlorat sin legitimation.

- De säger att de saknar resurser att utreda. De kunde ju begära en oberoende utredning, vilket under alla omständigheter vore det bästa, men det har de inte gjort.

Vilket fall har berört dig mest?

- Behandlingen av en irakier vid namn Mahoush sticker ut. Han var hög officer under Saddam, men inställde sig själv hos en av våra enheter i norra Irak. Vi misshandlade honom i två veckor. Han fick otaliga frakturer, bland annat bröts sex revben, och han fick många blödningar. Till sist stoppade vi ner honom i en sovsäck med huvudet först och surrade en sju meter lång elkabel runt sovsäcken. En läkare var närvarande när detta skedde utan att ingripa. Sedan satte sig en CIA-agent på honom och han kvävdes inne i sovsäcken.
Då tillkallades en annan läkare. Hon skrev att Mahoush dog av en hjärtattack under förhör. Men en lekmannaundersökning och obduktionsprotokollet beskriver utförligt alla skador.

Steven Miles använder genomgående "vi" när han återberättar vad militären och dess sjukvårdspersonal uträttat i kriget mot terrorismen.

- Den stora utmaningen för historiker är nu att ta reda på hur detta kunde ske. Det var inga enskilda händelser. Det var ett systemskifte som avsiktligt genomfördes av framför allt dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, vicepresident Dick Cheney, några höga generaler och tjänstemän i försvarsdepartementet. Strax efter 11 september-attacken tillsatte Rumsfeld en kommitté med uppdrag att ta fram "kraftfullare förhörsmetoder". Den kom fram till att tortyr inte lönar sig. Och det är helt rätt. All modern forskning visar att information framtvingad med våld eller hot om våld är värdelös. Det som kommer fram är oftast det torterarna vill höra, ofta är det fel och leder till ödesdigra beslut.

- Det finns en uppfattning, uppbackad av massor med filmer och tv-serier som "24", att det går att hitta den som sitter inne med den avgörande informationen. Och sedan tvinga den ur honom med tortyr. Problemet är att du aldrig vet om den du torterar verkligen har den informationen. Där är ­filmerna så förljugna, säger Steven Miles.

- Forskningen visar i stället att andra förhörsmetoder, till exempel de som bygger på förtroende, i det långa loppet ger bättre resultat.

- Tortyr skapar dessutom ett motvåld, försämrar vårt rykte, förtroendet och säkerheten för våra trupper. Abu Ghraib innebar att vi missade en chans att bidra till byggandet av ett civilt samhälle i Irak. Vår popularitet föll totalt från ena dagen till den andra. Före Abu Ghraib fick vi tillbaka tillfångatagna amerikanska soldater i livet. Efteråt har vi inte fått en enda.

Rumsfeld lyssnade inte på vad hans kommitté föreslog, utan gick sin egen väg. Detta gick hand i hand med beslutet att Genèvekonventionerna inte gäller fångar i kriget mot terrorn och att kalla dem illegal combatants. Visserligen uppmanas våra trupper ändå att behandla fångar humant, med den lilla haken att undantag kan göras när det är "militärt nödvändigt". I paketet ingick också att på egen hand begränsa definitionen av tortyr, vilket visar sig när administrationen hävdar att waterboarding - framkallande av drunknings­panik - inte är tortyr.

- Vad USA har åstadkommit är att undergräva sextio års arbete med att bygga upp en internationell lagstiftning mot brott mot mänskligheten.

Amerikanska försvarsdepartementet har kraftfullt tillbakavisat Miles påståenden om den militära läkarkårens roll i utövandet av tortyr, men har avstått från att gå in på detaljer. En talesman där säger: "Vi anser inte att denna användning av materialet är i enlighet med andan i lagen om rätt till information."