Medieeliten skymmer sikten..
När jag för fyrtioelfte gången hör kolleger i mediebranschen diskutera priset på svarta barnflickor eller hur det var på den senaste middagen, ja då reagerar jag inte längre. Det är bara röster ur en annan värld som jag yrkesmässigt men underligt nog inte socialt tillhör.
Privat umgås jag inte med journalister. Inom mediebranschen umgås folk annars mer med varandra än inom andra branscher, vilket är en förklaring till att så många fantasilösa artiklar och tv-program produceras. Ska man göra karriär inom branschen bör man se till att födas in i medel- eller överklassen och helst bo i Stockholm och gärna i Bromma; de stackare som inte har den bakgrunden måste kompensera med en sjujävla begåvning eller ambition. Därför finner man också att några av de mest inflytelserika mediemänniskorna uppstigit ur arbetarklassen: till exempel Thorbjörn Larsson och Amelia Adamo. Men får man tro Larssons mamma i Kopparberg minns han inte så mycket av sitt ursprung.
Det där är bilden som Eva-Lotta Hultén ger i en sprittande vital analys av medieeliten i senaste numret av Media i Fokus. Där räknas de upp: alla mediechefer som är gifta med varandra och alla mediechefsbarn som nu går i sina fäders eller mödrars spår. Det är enastående bedrövande läsning. Den instans i samhället som i den liberala retoriken ska hålla demokratin levande är bara en tummelplats för en väl sammanhållen elit.
I synnerhet medieägandet illustrerar den demokratiska härdsmältan, eftersom i princip tre familjer dominerar det svenska medielandskapet: Bonniers, Stenbeck och Hjörne. (Schibsteds närvaro i landet är en välkommen balanserande faktor.) Hultén odlar knappast någon stark maktkritik, men det räcker med att de tre ödesmättade orden "en svensk Berlusconi" vid ett tillfälle skrivs ut för att problemet ska bli synligt: den dag en svensk Berlusconi träder fram lär vi få veta det på primetime.
Att gnälla över medieeliten är meningslöst. Att bedriva maktkritik av den är nödvändigt och som vänsterintellektuell håller jag fast vid idén att medieimperierna, när den dagen kommer, aldrig kommer att underrättas om att upproren har börjat.
Blickar man ut över medierna från den horisont som en liten, lokalägd s-tidning i landsorten ger, känner man det: Så här kan vi inte ha det. Varför skulle en enda vanlig löntagare tro på det som står i tidningarna?