Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Demoniska dialekter i ljudböckerna

Foto: Alamy

Med en ljudbok i lurarna kan världslitteraturen bekvämt läcka in i våra kroppar, som ett dropp. Bengt Ohlsson tar plats bakom ratten med raspiga röster och demoniska dialekter.

Jag äter lunch med en kompis. Han fipplar upp sin mobil och berättar om alla ljudböcker han lyssnar på. Han har flera på gång samtidigt. Nya och spännande titlar, Alakoski, Stina Stoor, gamla och patinerade saker, Selma Lagerlöf, Tolstoj.

Han har skaffat månadsprenumeration på Storytel. (Kompisen, inte Tolstoj.) Och hela familjen är med. Frugan, barnen. Alla botaniserar i det myllrande digitala utbudet.

Jag känner suget. Han hänger med. När vi skilts åt väntar jag tills han försvunnit utom synhåll, sen blir jag stående på trottoaren och tummar mig fram genom menyerna och skaffar ett Storytel-konto jag också.

De flesta böcker som säljs i Sverige är fortfarande av papper, och går att tappa i badkaret. De digitala böckerna svarar för mellan fem och sju procent av försäljningen, och av dessa utgör lejonparten ljudböcker.

Siffrorna låter blygsamma. Ändå är vi världstvåa i ljudbokslyssnande. Bara amerikanerna ligger före.

Storytel är det ledande förlaget. Men branschen växer, och är till och med på väg att ”netflixifieras” – alltså att förlagen lägger ut beställningar på författare som skriver direkt för ljudboksmarknaden. Dialogdrivet och snärtigt, får man förmoda.

Några dagar efter lunchen ska jag köra upp till mörkaste Lappland på stipendieboende. Jag norpar min yngste sons tättslutande hörlurar och sätter mig bakom ratten. Vid ett rödljus öppnar jag appen och letar efter en ljudbok att börja med. Nyheter! Topplistan! Jag drabbas av det vanliga lätta illamåendet vid åsynen av titlarna som trängs längst fram och skriker gällast. Snackisarna. Säljisarna. Spänningssmäcket.

Med snorkiga fingrar bläddrar jag i stället fram kategorin ”klassiker”, där det finns 1 710 titlar. Hittar Karin Boyes ”Kallocain”. Speltid sex timmar och en kvart. Inläst av vem? Lustigt, det såg ut som ”Leif Pagrotsky”, men det slår om till grönt, så jag är tvungen att fästa blicken på vägen.

Kilometerna rullar förbi. Rösten låter egendomligt välbekant. Med risk för eget liv – och andras – tar jag upp mobilen i hundratjugo knyck för att stilla min nyfikenhet. Jo, det är han. Jag trodde att ljudböcker lästes in av skådespelare. Hur hamnade den gamle s-ministern framför mikrofonen?

Men han läser bra. Rösten blir lite raspig mot slutet. Boyes svala dystopi blir ett med Pagrotskys torra, lätt förströdda satsmelodi, saltad med några nypor göteborgska.

Gävle, Sundsvall. Torr vägbana. Omkörningar och mitträcken. Ibland ger sig tankarna ut på vandring. Ett ortsnamn som väcker associationer. En bil som väcker minnen. Sen återvänder tankarna till Leo Kall och hans uppfinning. Berättelsen rinner obevekligt fram som en grågrön flod genom öronen, utan att ta hänsyn till min fladdriga koncentration.

Och det där är något man bör veta om ljudböcker.

Man läser böckerna – typ.

Läsarten får mig att tänka på fantasin man hade när man var liten och skoltrött, att man i framtiden skulle kunna sätta på sig hörlurar på kvällen, och sen kunde fröken rabbla sina oregelbundna verb och Hallands floder medan man sov, och på morgonen när man gick upp och åt frukost hade man utan ansträngning fått i sig en massa kunskaper, och kunde ägna dagen åt något roligare än att gå i skolan.

Men det fanns alltid något ljushuvud som invände att i så fall kunde fröken indoktrinera en med nazistiska idéer eller uppmana en att mörda rektorn, och sen sjönk alla ner i en modstulen tystnad och insåg att det inte fanns några genvägar. Vi måste söka kunskaperna aktivt. Sålla, pröva och sovra med öppna ögon och vaket sinne.

Efter ”Kallocain” tar jag ett djupt andetag och laddar hem Jonathan Franzens nya. ”Purity.” På engelska. Tjugofem timmar. Tre välrenommerade skådespelare som turas om.

”Purity” blir min följeslagare i stipendiebostaden. Soliga eftermiddagar i soffan. Bilturer till Arvidsjaur för proviantering. Sövande raksträckor genom granskogen. Renflockar som lullar omkring vid vägkanten.

Boken är bra. Kanske lite väl bra. Ibland drabbas jag av samma sorts gåtfulla rastlöshet som när jag läser Jenny Strömstedts krönikor i Expressen. Allt är så perfekt och fulländat, till form och innehåll, så minutiöst välavvägt mellan tungt och lätt, personligt och politiskt, att det är obegripligt hur jag kan sitta där och bara längta efter att det ska ta slut.

Inläsningen vimlar av små irritationsmoment. Jenna Lamias sätt att uttala huvudpersonen Pips namn som ”Pep”. För att inte tala om kapitlen som utspelas i Östtyskland. Skådespelaren som läser internetgurun Andreas Wolfs berättelse lägger sig till med en tysk brytning i replikerna. Det blir ofrivilligt (?) komiskt. (”Zat’s what everyone zinkz.”) Som i en kackig gammal krigsfilm, med potthjälmade Wehrmachtsoldater som fräser ”Achtung” och ”Donnerwetter” medan de rusar runt i sina nystrukna uniformer.

Som ljudbokslyssnare är du hjälplöst utelämnad åt den sortens tveksamma val.

Som i Ernst-Hugo Järegårds inläsning av HP Lovecrafts ”Skräckens labyrinter”. Jag har suktat efter den, till och med sparat den till ett väl valt tillfälle, en sittfläskig bussresa mellan Göteborg och Stockholm. Järegård är en favorit. Lovecraft har jag inte läst, men är nyfiken på honom. Vad kan gå fel?

Mycket, visar det sig. Salig Järegård läser med all sin demoniska vällust, suger på pauserna som vore de smörkolor. Han tar plats i berättelsen på det sätt som bara han kan, och som är förhäxande när man har honom framför sig, på skärmen eller filmduken, och kan följa de blixtsnabba och oförutsägbara infallen i hans ansikte och hans kroppsrörelser.

Här har vi bara hans röst, vilket som bekant inte är så lite, men pauserna blir till kratrar i berättelsen, och när han sänker rösten till sitt suggestiva väsande hör man inte vad han säger, åtminstone inte genom bussens motormuller. Historierna blir omöjliga att hänga med i.

Karl Ove Knausgård är en författare som jag undvikit in i det längsta. ”Min kamp” har varit snackislitteraturens Matterhorn, en hyllmeter som det skrikits om så gällt att det skurit genom märg och ben, och ju fler omdömesgilla kompisar som sagt att böckerna ”faktiskt” är riktigt bra, desto tjurigare har mitt motstånd blivit.

Men nu är tiden mogen. Böckerna har fått svalna. Dessutom ser ingen att jag läser dem – eller typ läser dem – eftersom jag går med anonyma hörlurar på öronen, under hundpromenader och storhandlingar.

Skådespelaren Mats Eklunds inläsning är stillsam och sparsmakad. När han ger röst åt Knausgårds farmor ”tantar” han till rösten en aning, och ger noga akt på alla små skenbart betydelselösa utrop. Vartenda ”va?” och ”ha ha” har autenticitetens tunga klang. När som helst kan jag med en rysning återkalla Eklunds mekaniska munterhet när han säger:

– Livet är en tamp, sa kärringen som inte kunde säga k.

Men något slår mig när jag skriver det där citatet. Att jag som läsare har ett förhållande till bokstäverna och orden som är visuellt, sensuellt och som jag mödosamt har mejslat ut sedan jag första gången följde bokstäverna med pekfingret och ljudade med öppen mun och började fatta hur allt hänger ihop.

”Livet är en tamp.”

”Livet” är inte bara ett ord som har en viss betydelse. Det är också en sammansättning av bokstäver som har sin särskilda topografi. Det är en EKG-kurva med ett mjukt ”li” och ett vasst ”v” och ett förbifladdrande ”et”, bestämd artikel, som en flämtning. Ordet är en välbekant bergskedja av bokstäver. När jag ser ordet i tryck aktiveras i min hjärna det speciella förhållande jag har till ordets betydelse. Ett förhållande som är mitt och ingen annans.

Denna förunderliga process pågår i ett oupphörligt flöde medan mina ögon vandrar längs raderna. ”Livet är en tamp.” Krocken mellan den känsla ordet ”livet” föder, och den fransiga skitiga repstump jag ser framför mig när ögonen suger upp ordet ”tamp”.

Och så vidare. Allt detta är mitt. Och det händer bara när jag läser.

När jag lyssnar på ljudboken sitter jag i knät på olika röster, Eklunds, Järegårds, Pagrotskys, och orden saknar plötsligt all topografi och blir i stället ett ljud, en sång, något som bär med sig uppläsarens kroppslukt, tungans rörelser i munhålan, resonansen i näsan och svalget.

Ljudboksupplevelsen blir flyktig som skräddaren på vattenytan, och samtidigt lika fysiskt påtaglig som att stå aningen för nära en främmande människa; det obehagliga ögonblicket när man känner vittringen av deras andedräkt.

Och det rinner på i öronen vare sig man vill eller inte, rösten blir som ett brus från en livligt trafikerad motorled, fordon som svischar förbi.

I förstone känns ljudboken som en återgång till något ursprungligt, sättet som vi förmedlade berättelser på innan vi lärde oss att knacka in jaktmotiv på bergväggarna. Oraklet som samlade flocken vid lägerelden medan skuggorna djupnade runt omkring.

Men jag tror inte att oraklet hade kommit på idén att följa sina stamfränder i hasorna och veva sina berättelser medan de var upptagna med annat, som att smyga på sina villebråd eller täta sina tak med kobajs. Han ville ha dem samlade på ett ställe. Utan distraktioner.

Ljudböckerna, däremot, marknadsförs som en följeslagare att ha i öronen medan vi samlar föda i kundvagnarna och jagar efter ett ledigt säte på bussen i morgonrusningen, med blicken irrande över en omgivning som ständigt behöver tolkas och avkodas.

Å ena sidan är det välgörande att kunna gå med världslitteraturen läckande in i kroppen, som från en droppställning, alla dessa mördande monotona minuter längs E4. Körde jag timmer eller mjölk skulle Storytel vara en kär och trogen följeslagare. Å andra sidan gör Knausgård något med mina skogspromenader. Jag är inte riktigt där. Fötterna rör sig över stigen som i en dröm. Om det är något jag saknat i livet är det knappast större frånvaro.

Ljudböckerna vältrar sig vällustigt i vårt växande dåliga samvete över alla böcker vi känner att vi borde läsa men aldrig tycker oss hinna med. Dess kolportörer vet att mobiltelefonen är det sista vi släpper ifrån oss, och vill att vi ska komma till den logiska slutsatsen att om vi börjar prenumerera på någon ljudboksapp kommer vi att svepas in i världslitteraturen medan vi uträttar allt annat – på samma sätt som vi hoppades klara av läxorna i sömnen genom att sätta på oss ett par hörlurar.

Men det var en önskedröm då, och det är en önskedröm nu. Det finns inga genvägar.

Förra året fick ljudboken sitt

Förra året fick ljudboken sitt stora genombrott i Sverige. Enligt Svensk Bokhandels beräkningar står försäljningen av ljudböcker för runt 10 procent av förlagens intäkter. De säljs både som cd-skivor och mp3-filer.

Flera företag erbjuder strömmade böcker, men Storytel dominerar marknaden med runt 185 000 betalande abonnenter.

Stora ljudbokspriset instiftades 2008. Bästa ljudboksupplevelsen bedöms och priset delas mellan författare och inläsare.

I morgon kväll delas priset ut på Ljudboksgalan. Förra året vann romanen ”Jag heter inte Miriam” (Majgul Axelsson/Katarina Ewerlöf), deckaren ”Tjockare än vatten” (Carin Gerhardsen/Stefan Sauk) samt barnboken ”Vad sa pappa Åberg” (Gunilla Bergström/Jonas Karlsson).

Av Bengt Ohlssons egna böcker finns följande som ljudböcker: ”Gregorius”, ”Hennes mjukaste röst”, ”Margot”, ”Swing” och ”Dummy”.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.