Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Den åldrande kvinnan och skammen

I filmen ”Mandomsprovet, 1967, förförs en ung man av en äldre kvinna. I verkligheten var Anne Bancroft 36 år och Dustin Hoffman 30.
I filmen ”Mandomsprovet, 1967, förförs en ung man av en äldre kvinna. I verkligheten var Anne Bancroft 36 år och Dustin Hoffman 30. Foto: Embassy/Laurence Turman/REX

Kvinnors åldrande är fortfarande tabu. Författaren Elisabeth Åsbrink läser briljanta ”The middlepause” och undrar när klimakteriet blev ett brott som inte får erkännas.

Marina Benjamin

”The middlepause. On turning 50”

Scribe

 

Säg orden ”kvinnligt åldrande” och jag tänker på Mrs Robinson. Ni vet, den manipulativa, äldre kvinnan som förför studenten i filmen ”Mandomsprovet”. Hon är gift, bor i huset bredvid och har en dotter som den unge mannen, spelad av Dustin Hoffman, är hemligt förälskad i. Men Mrs Robinson slår sina erfarna klor i honom och de inleder en sexuell relation.

Den vackra Mrs Robinson spelas av Anne Bancroft. I filmen betraktar hon sig själv i spegeln med sorgsen blick, frågar om han tycker att hon ser gammal ut, tänder sedan en cigarett och ber honom zip up the dress.

Jag var inte mer än tolv år när jag såg filmen för första gången men förstod omedelbart hennes smärta. Fast jag inte ens hunnit bli tonåring hade jag skolats in i våndan över kvinnans villkor, att det fanns en arena som jag stod i begrepp att beträda, åtråns arena, där blickar utgör valuta och den som får flest har störst makt. Jag förstod också att Mrs Robinson var på väg ut från arenan, att hennes åldrande diskvalificerade henne. Och jag förstod att jag själv skulle gå samma väg som hon en dag och det skrämde mig bortom ord.

Några år senare läser jag om filminspelningen och om skådespelarna Anne Bancroft och Dustin Hoffman. Det visar sig att de två i princip är lika gamla. Bara sex år skiljer dem åt. Bara sex år och våra blickar skiljer dem åt; en hel kultur av förakt och ångest för det kvinnliga åldrandet skiljer dem åt.

Nu läser jag en ny brittisk bok om kvinnligt åldrande, huden, hormonerna, självbilden, osynligheten... ”The middlepause” är skriven av journalisten och författaren Marina Benjamin som oförberedd kastades in i klimakteriet genom en hysterektomi.

Klimakteriet är ett slags chock, i likhet med puberteten. Kropp, psyke, känsloliv, tankar, allt påverkas av den hormonella förändringen. För de flesta sker skiftet mer eller mindre smygande, men för Marina Benjamin ändras allt över en operationsnatt. Hon står inför ett vägskäl och eftersom hon är en läsande, tänkande människa ägnar hon några veckor i sjuksängen åt att plöja befintlig litteratur i ämnet.

Hur ser vi på åldrandet och klimakteriet, och vilken är vår kulturs syn på vad som är kvinnligt?

Ställer jag dessa frågor i ett vanligt fikaprat uppstår ofta en obekväm tystnad. Som om frågorna är tabu. Som om åldrandet är en skam. Som om skammen gör att kvinnor knappt talar om det, ens med sina partners. Som om klimakteriet är ett brott som helst inte ska erkännas. Möjligen frågar man sin mor om när hennes menopaus började eller talar med en jämnårig väninna. Historier om galna, sömnlösa nätter och dyblöta sängkläder blir till skämt, så där som det skamliga måste bli till skratt när det är tillräckligt skamligt. En hemlighet kvinnor emellan. Frågor ställs i förtroende, har du fortfarande mens? Tycker du att jag ska operera ögonlocken, hur ser hakan egentligen ut i profil? Men i det offentliga samtalet är det kvinnliga åldrandet märkligt – och märkbart – frånvarande.

Författaren Marina Benjamin redogör för vad hon finner i wellnesslitteraturen som berör kvinnors åldrande. Hon kan till exempel gå med i menopauskulten, vars högsta prästinna är en amerikansk läkare, författare och predikant, Christiane Northrup. Hon är en ofta sedd gäst i Oprahs talkshow där hon predikar ”den stora frihetens religion”. Enligt henne är menopausen en gåva och en väckarklocka för kvinnor att sluta med underdånighet och servilitet. Allt liv som pågått fram till menopausen måste sprängas sönder för att ett nytt kvinnoliv ska börja. Gamla äktenskap ska brytas upp, moderskapet ska inte längre hålla någon kvinna tillbaka. Dessutom kombinerar Northrup sina tankar med skin-peel, det vill säga att kosmetiskt skala bort de yttre lagren hud för att kvinnan ska träda ut i världen som nyfödd och typ snyggare, kanske... Marina Benjamins genomgång får läsaren att skratta men faktum är att Northrups böcker redan har lästs av uppåt 40 miljoner kvinnor runt om i världen.

När Marina Benjamin söker vidare finner hon en annan storsäljande ideologi, som kan sammanfattas med ”50 & fabulous”. Den går ut på att kvinnor mitt i livet är det mognaste, öppnaste, klokaste, tryggaste, begåvade, mest passionerade och intuitiva som överhuvudtaget existerar. Vi ”skördar” nu livets visdom och ”handplockar frukterna av livets erfarenheter” och befinner oss helt och hållet ”här och nu”. Därför att vi ”vet att det förflutna inte kan förändras och framtiden inte kan förutsägas”. Gaaah!

Från sjuksängen förkastar Marina Benjamin rådande storsäljande idioti och bestämmer sig för att söka sin egen väg. Resultatet är den briljanta text jag håller i min hand, ”The middlepause”. Ingen handbok tack och lov, utan en intelligent människas analys av biologi, kultur och ideologi. De män jag mött som läst ”The middlepause” talar lyriskt om den. De får veta saker om sina systrar, mödrar, fruar och flickvänner som de inte haft en aning om. Och kvinnor kommer att känna hur åldrandeångesten krackelerar en aning, men inte i ett förskönande new age-lingo eller genom att ta fram sin ”inre häxa”.

I stället får läsaren ett nutidshistoriskt perspektiv på kvinnans åldrande. Ta bara detta med hormonerna. Under 60-talet lanserades lösningen på ”problemet” med färglösa, grånande och halvtjocka kvinnor – kvinnor efter menopausen. Plötsligt var de möjliga att utradera. Inte bara slapp de sig själva, alla andra slapp dem också. Bara de åt östrogen.

Den medicinska frälsningen leddes framför allt av en brittisk läkare i USA, dr Robert A Wilson. Han reste land och rike runt, predikade, föreläste, skrev böcker, spred sitt budskap till läkarkollegor och allmänhet om underverket östrogen. Han kallade kvinnor som valde att åldras i egen takt för ”kastrater” och visade stolt upp sin hustru Thelma som bevis på motsatsen till de bensköra, överkänsliga och depressiva. Han skrev personligen ut hormoner till henne och de författade vetenskapliga studier tillsammans. Dr Wilsons böcker hade titlar som ”En vädjan om hormontillförsel från pubertet till grav” eller ”Feminine forever”, som blev en supersäljsuccé. Inspirerade av hans arbete, skrev läkare ut hormonpiller i massor. Kvinnornas hår förblev glänsande, huden mjuk, midjan smal och de fortsatte att menstruera långt upp i 60-års åldern.

Marina Benjamin ifrågasätter vare sig kosmetiska eller ens hormonella ingrepp, hon predikar inget. Hon noterar bara att varje kvinna måste dra en gräns för hur långt hon är beredd att gå i att hantera sitt åldrande. Vid hudkrämsinköp för tusentals kronor? Vid mindre kirurgiska ingrepp? Vid en hormonbehandling av något slag? Men hon slår fast att varje beslut i frågan är ett politiskt beslut.

Vårt samhälle vill inte ha den åldrande kvinnan, konstaterar hon. Och vi skolas alla in – kvinnor och män – i att det är bättre att behålla sin ungdomlighet än att förlora den. Alltså finns en marknad för hormonpreparaten, och följaktligen tjänar läkemedelsföretagen enorma pengar på att idén om ungdomlig kvinnlighet upprätthålls. Hon citerar en rapport om Pfizers vinst från 2013 där enbart hormonpreparatet Premarin genererade 1,07 miljarder dollar i vinst.

Att dr Robert Wilson var direkt betald av flera läkemedelsbolag avslöjade hans son efter att Wilson dött. Och att hans hustru Thelma, som lojalt stått vid hans sida, i hemlighet fått bröstcancer av alla hormonerna avslöjades inte förrän hon dog i sjukdomen. Ekonomi, misogyni.

Marina Benjamin följer intelligent och beläst både processen i sin egen kropp och i vår kultur i sökandet efter hur just hon vill åldras. Man kan bara hoppas att ett piggt förlag tar tag i boken och översätter den till svenska. Det är Marina Benjamin värd, det är Mrs. Robinson värd. Det är vi alla värda.