Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Den blodiga striden efter maktens fall

I år firas 400-årsminnet av Shakespeares död och ”Kung Lear” spelas på Europas scener. Pjäsens tema är alltid aktuellt: maktens psykologi. Johan Hilton ser en tragedi om politiker som inte längre förmår styra sitt land – och högerpopulister som sliter sönder den lilla anständighet som finns kvar.

Jag var 14 år och jag hade längtat till teatern i minst sju av dem. Nu var jag statist, soldat i kungliga armén i Borås stadsteaters uppsättning av ”Kung Lear”. Politiskt medveten och pacifist, ändå älskade jag repetitionerna av stridsscenerna. Den dåvarande teaterchefen hade flugit in en koreograf från New York som drillade oss i stage fighting.

Det var en uppsättning som dränktes i samtidsmarkörer, Kuwaitkriget rasade för fullt, i Irak föll bomberna och Kung Lears rike blev ett scenografiskt ökenlandskap som gradvis rämnade på grund av inbördes strider.

Föreställningen fick dålig kritik, men det spelade ingen roll. Kväll efter kväll äntrade jag scenen med förväntan och glädje, salig över att få vara så nära dem som verkligen betydde något här i världen, skådespelarna, uttolkarna av livet, litteraturen och politiken. Att få delta i Shakespeares berättelse om kungen som avsäger sig all makt och som därför går under.

Kung Lear är berättelsen om ett politiskt vakuum. En kung avgår, tre döttrar får tävla om riket genom att uttrycka sin kärlek för fadern så vältaligt som möjligt. Den tredje av dem vägrar – ”Jag älskar er som plikten mig bjuder, varken mindre eller mer” – och blir förskjuten.

I stället för att, som i sagorna, vara tacksamma över sina arvedelar och härska över dem med fördragsamhet och vishet blottar döttrarna snart sin egentliga natur. De intrigerar mot kungen, klöser ögonen ur hans närmaste man och dras till slut in i ett krig mot Frankrike.

Foto: Stina Wirsén Foto: Stina Wirsén

Kungens förhoppningar om en trygg ålderdom går därför i kras. Allt han lämnar efter sig är kaos och stridigheter, han blir hånad och föraktad. Går in i galenskap och driver omkring på en hed med sin narr som enda sällskap. Utan makten är han ingenting.

Det råder delade meningar om exakt när Kung Lear egentligen skrevs, men de flesta källor daterar tillkomsten till början av året 1606. Det är ganska precis 410 år sedan, vilket möjligen, tillsammans med 400-årsminnet av Shakespeares död, förklarar att den iscensätts på flera olika ställen i världen just nu.

En annan förklaring är, naturligtvis, dess ständiga tematiska aktualitet i oroliga tider. Under tidigt 90-tal – då totalitära regimer i öst störtades, amerikaner stred i Persiska viken och Balkan föll samman – kändes den dystra analysen av ett envälde som vittrar sönder dagsfärsk. Inte minst i den föreställning på Borås stadsteater där jag deltog. Något liknande håller på att hända nu, i efterbörden av Irak, Afghanistan och den arabiska våren.

Döttrarna barrikaderar portarna inför ovädret med en befallning till sina mannar: ”Stäng alla dörrar, nu kommer stormen”. Orden hade lika gärna kunnat yttras av Danmarks nuvarande statsminister inför flyktingströmmarna.

I programbladet till en av de Lear-föreställningar som just nu visas i ett oroligt Europa, Peter Langdals iscensättning på Kongelige Teater i Köpenhamn, skriver författaren och historikern Christoffer Emil Bruun om hur pjäsen har fått förnyat liv bland syrier i jordanska flyktingläger.

I detta kaos som kryper allt närmare Europa står vi, skriver Bruun, ”allt mer rådvilla och försöker hantera en situation som stadigt blir allt svårare”.

I Kung Lear är barbariet alltid bara några millimeter bort, det som för ett ögonblick sedan framstod som det värsta ska snart bli ännu värre.

Eller som en av figurerna i pjäsen säger: ”Vi är för gudarna vad flugor är för vilda pojkar. För sitt nöjes skull slår de ihjäl oss.”

De senaste årens katastrofala utveckling i Syrien, Libyen och Afghanistan hänger över Langdals iscensättning. Visserligen börjar föreställningen rent visuellt i en klassiskt elisabetansk tradition – Lears döttrar ser ut som kloner av Elisabet I i sina stora röda klänningar och hornformade frisyrer – men formspråket förändras så småningom och lägger sig allt mer tätt intill vår egen tid.

Shakespeare ler mot oss hinsides, allt annat kan förändras och förflyktigas, men makten är sig alltid egendomligt lik.

Militärerna som i föreställningens andra akt berövar kungen hans narr och tvingar henne av scen är som hämtade ur ett stridande IS-förband. Den utstötta prinsessan Cordelia återkommer som härförare för frankiska styrkor, iklädd kamouflagekläder och med en kpist under armen. Röken och det röda skenet från brinnande landskap dominerar scenbilden i föreställningens slutsekvenser.

Där de stora tragedierna i Kung Lear egentligen utspelar sig bakom scenen – i landet som slits sönder av Lears svärsöner Cornwalls och Albanys trupper, i stöveltrampet och de godtyckliga avrättningarna – får Langdal dem att kännas egendomligt närvarande. Krigets och maktstridernas konsekvenser avspeglar sig inte minst i att Langdal betonar en mänsklig universalism. Här är dialogen inte bara på danska, utan även på franska, engelska, svenska...

Också den nya ordning som följer i spåren av den gamla får förankring i samtiden, här i landet där smyckeslagar nyligen har införts, där man tillsammans med Sverige just har byggt stängsel vid flygplatsen för att hålla obehöriga utanför gemenskapen.

I synnerhet i mötet mellan den ömklige och maktlöse kungen och de grymma döttrarna som, i någon slags signalpolitisk budgivning, tävlar om att låta honom behålla så lite som möjligt och på så sätt kapa omkostnaderna.

Varför hundra män i ditt följe, när det räcker med femtio? Varför ens femtio, räcker det inte med tjugofem? Ja, vad ska ni ens med en?

I Langdals tolkning är det svårt att inte betrakta Lear som en hjälpbehövande som hålls utanför den gemenskap som han fram till nu har hoppats på, men också som en varning om att vi själva inte kan ta vår privilegierade position för given. När som helst kan ett oöverlagt beslut, som kungens infall att låta döttrarna tävla om hans gunst, beröva oss allt det vi har. Och då står vi som kungen, nakna i regnet.

Konsekvensenligt glömmer döttrarna honom snart, barrikaderar portarna inför det annalkande ovädret med en befallning till sina mannar: ”Stäng alla dörrar, nu kommer stormen.”

Orden hade lika gärna kunnat yttras av Danmarks nuvarande statsminister inför flyktingströmmarna.

Även om både syriska blodbad och nordisk inskränkthet återspeglas i Langdals iscensättning utgörs ändå den viktigaste konflikten av den mellan generationerna. Hittills har Lear-generationen stått i vägen, men när det nu är föräldrafritt är det party, party, party som gäller.

Foto: Stina Wirsén, Paul Hansen Fotografi: 24 oktober 2015, gränsen till Slovenien. Den syriska ­litteraturvetaren Hiba har flytt från Syrien med sin familj. Illustration: Stina Wirsén. Foto:  Paul Hansen

Till skillnad från Ole Anders Tandbergs uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern 2013 och Selina Cartmells på Abbey Theatre i Dublin samma år – där Lear i båda föreställningarna framställdes som en förvirrad gamling som liksom i demensens hallucinatoriska dimmor på ålderdomshemmet gjorde upp räkningen med sina döttrar – tycks dock Langdal i första hand intressera sig för sidointrigen där kungens närmaste man Gloucester och hans son Edgar sveps in i halvbrodern Edmunds intrignät.

Joachim Fjelstrup gör någonting fullkomligt fenomenalt av sin Edmund, oäktingen som liksom för sitt höga nöjes skull manipulerar sig in i maktens inre kretsar. I hans mörkt humoristiska tolkning blir Edmund en andlig släkting till Rowan Atkinsons Blackadder, han ljuger, mördar och bedrar med samma goda, ja, nästan hurtiga, humör.

I den erotiskt färgade treenighet som uppstår mellan Edmund och Lears båda ondskefulla döttrar Regan och Goneril föds därför ett generationsuppror av nihilistiska proportioner. De tycks på det hela taget ödesbundna för det kaos som deras drifter, deras dragning till våld och sex skapar.

Möjligen kan denna ödesbundenhet skyllas på att föräldragenerationen helt enkelt inte har rustat dem för ansvar samtidigt som alla tre har sett makten på alltför nära håll för att ha utvecklat en konsekvent moral. Således har de blivit självupptagna och bortskämda överklasskids som använder sin samhällsposition till futtiga intriger och sjaskiga affärer. För dem är makten en sorts fetisch, ett mål i sig, inte något som man fyller med innehåll.

I ”Kung Lear” på Kongelige vägrar barnen bli som föräldragenerationen, den som fram till nu har plågat dem med sin ceremoniella högfärdighet, patriarkala maktutövning och uppblåsthet. Är det därför som det är så genuint svårt att fästa sig vid Tommy Kenters gestaltning av Lear? Den hätska relationen mellan honom och döttrarna har något av huset Saddam Husseins groteska familjeförhållanden över sig, ett slags oupphörlig inomfamiljär reproduktion av blodtörst och därmed ett eko av det gamla talesättet ”fisken ruttnar från huvudet”.

För här förefaller Lear aldrig ha känt någon distans alls till sin egen maktfullkomlighet. När han berövas den blir han som ett stort barn, en osympatisk jättebäbis som lägger sig på golvet om han inte får som han vill.

Snarare än en fader är han en epok och person som få i föreställningen faktiskt verkar känna nostalgi över, till och med Cordelia verkar lättad över att bli förskjuten och bortgift. Inga andra talanger har kunnat växa i hans skugga, vilket också skänker en förklaring till slutscenernas tragiska utveckling.

Hos Langdal hänger därför allt ihop; elisabetansk teatertradition, den arabiska våren, grymheterna i det förflutna, vår egen tids sociopatiska kyla inför lidandet, relationen mellan barn och vuxen, det skrämmande tomrum som en alltför stark makthavare lämnar efter sig.

Det jag egentligen minns bäst av perioden som statist i Kung Lear är det som hände utanför scenen. Det var våren då upploppen efter polismisshandeln av Rodney King drog fram i Los Angeles. Våren då nyhetssändningarna handlade om Jugoslavien och Yassir Arafat försvann efter en flygolycka och, när han visade sig vara vid liv, fick en på teatern att säga ”Skönt, för judarna är ett jävla pack”.

Men det var också den sista våren före valutaförsvaret och finanskrisen. Den påföljande depressionen gjorde många av mina vänners föräldrar arbetslösa och flera klasskamrater började öppet uttrycka sitt hat för invandrare.

Det gick fort och när det ibland pratas om att vansinnet i ”Kung Lear” kommer så plötsligt och därför gör huvudrollen så svårspelad bör man ha följande i minnet: så fort går det även i verkligheten.

Men när makten så småningom kommit överens om att våra gemensamma tillgångar måste säljas ut och när flera socialdemokrater skruvade sig allt mer inför tongångar både om full sysselsättning och en stark offentlig sektor satt vi oftast på Kafé Kvarnen i Borås, mina vänner och jag.

Vi var brådmogna, radikala och drack kaffe. Vi skulle snart alla gå med i Ung Vänster och vår analys av makten var glasklar. Den fanns överallt och den skulle krossas. Vad som skulle uppstå i dess ställe var oklart, ett proletariatets diktatur eller en frihetlig socialism där alla skulle vara fria och besluten skulle fattas i små direktdemokratiska församlingar.

Pratade vi om ”Kung Lear”? Naturligtvis, eftersom jag själv inte kunde prata om annat än teatern. Vi hatade kungen, kategoriserade honom som sosse eftersom det var han som bestämde och kom överens om att han fick vad han förtjänade. Allt som över huvud taget påminde om envälde skulle få vad det förtjänade.

Foto: Stina Wirsén , Paul HansenFotografi: 26 november 2015, Idomeni, Grekland. Hiwa Gharibg och Abus från Iran har i protest mot att de stoppats vid gränsen till Makedonien sytt igen sina munnar och lagt sig på järnvägs- spåren framför gränsen. Illustration: Stina Wirsén. Foto:  Paul Hansen

Linus Tunström har en gång berättat i en intervju om att han som tonåring träffade Olof Palme och pratade om makt och socialism. På ena sidan den unge anarkisten som var ursinnig över orättvisorna i samhället, på den andra reformisten och statsministern. Han som i mångt och mycket förkroppsligade både det proppmätta fögderiet och Socialdemokraternas prenumeration på det. Pampen, sossepatriarken, den enväldige.

Det är svårt att frigöra sig från bilden av detta möte när man hamnar framför Tunströms Kung Lear på Uppsala stadsteater. Här krockar teatertraditionen med nyfikenheten på det nya, klassiker möter postmodernitet i vad som enklast går att beskriva som en studie i makten som upplevd självklarhet, pampar som kanske till och med föddes i den och vars avkomma nu förvaltar den.

Där Langdal höjer blicken tycks Tunström alltså vända den inåt. Kaoset som följer i Langdals diktatoriskt anstrukna Lear, all tröstlös blodspillan i Mellanöstern, får i Uppsala en mer vardaglig och svensk prägel. Den påminner mest av allt om ett bråk mellan kommunalpampar i en trist stadshuslokal i en svensk mellanstad.

Till och med scenbilden av Bettina Meyer har drag av betongsosseri. Grå, tung och monumental. Likväl finns här melodramatiska undertoner: spelplatsen är formad som en arena för gladiatorer och flankeras av attribut som visar vilka krafter det är som är i rörelse: en björnfäll, en alligator vars käkar då och då slår igen om någon av maktspelarna.

Tanken att dra ned på den yttre dramatiken är egentligen inte så dum. ”Varje åldrad man är en kung Lear”, sade till exempel Goethe om dramats existentiella aspekter. Och i Marie Göranzons tolkning förefaller kungen vara just relativt ordinär, en folkhemsgamling som har förirrat sig från pensionsfesten på något statligt verk. Enkel beige kostym, brun slips, en Roy Anderssonsk blekhet i ansiktet. Och så den byråkratiskt färgade gubbigheten som söker utlopp i de frustande, närmast kollegiala, gapskratt som kungen plågar sina döttrar med.

Men föreställningen hackar på ett tidigt stadium, Tunström lyckas inte riktigt legera avantgardismen och det postdramatiska formspråket med Shakespeares högstämdhet, den blir mest en visserligen fantasieggande, men ändå grund och lätt poserande föreställning.

I en bemärkelse ter den sig dock effektiv, den tydliggör de ideologiska implikationerna av generationsskiftet. På Uppsala stadsteater är det som att se de senaste tre decenniernas förskjutna positioner på den svenska politiska spelplanen kokas ned till en tvekamp mellan två paradigm. Det som en gång var och det som inte vet vad det egentligen vill.

Å ena sidan konungen med sin skenbara folkhemska enkelhet och paternalism, å den andra en materialistisk, för att inte säga brackig barnageneration. Här klär sig Regan och Goneril till och med som 00-talets stekare på Stureplan, lika amoraliska som levnadshungriga. Och inte minst föraktfulla inför allt som luktar 1968.

På samma gång plockas konflikten ned även till individnivå. Emelie Wallberg dubblerar i rollen som Cordelia och Edmund och understryker på så sätt den enskildes ambivalens i förhållandet till den fallna auktoriteten.

Prinsessan och oäktingen är här två sidor av samma strid, i en och samma kropp. Kärleksfullheten och tålamodet hos Cordelia, otåligheten och destruktiviteten hos Edmund. Båda vill rasera det gamla, men den ena sidan vill göra det med små steg, medan den andra söker sig till euforisk vilja att riva ned, till revolten och alexanderhuggens politiska metodik.

Ändå är det som om makten fördärvar allt som kommer i dess närhet hos Tunström. Där Langdals iscensättning utgör en spegelbild av global oro, fallna diktatorer och migrationspolitikens förlorade heder klingar ”Kung Lear” i Uppsala i stället bekant på ett helt annat sätt. Den ter sig som en studie i politisk narcissism, i den mentalitet som får även vänsterpolitiker att kategorisera sig som ”politiska djur”.

Foto: Stina Wirsén Här rör sig aktörerna med en närmast dokusåpamässig självmedvetenhet, de kan ”spela spelet”, de flesta av dem – inte minst Regan och Goneril – skulle kunna vara hämtade ur något av de politiska ungdomsförbund där man från späd ålder lär sig att spela ut meningsmotståndare mot varandra, sätta kniven i ryggen på dem som står en närmast och alltid, alltid låta ändamålet – makten – helga medlen.

Döda sin tjänare? Inga problem. Förgifta sin syster? Javisst. Utmåla sin hippieliknande bror som lögnhals och intrigmakare? You bet.

Samtidigt påminner Lear själv, i Göranzons tolkning, om en av de röda furstar som på ålderns höst frekventerar föreläsningar på ABF och plitar på sin självbiografi.

Han är så van vid sin makt och så ovan vid tanken på att inte vara privilegierad att han först inte ser att döttrarna håller på att manövrera ut honom. Han är som en av de sossepampar som med förtvivlan pratar om allt som man har lyckats uppnå under 1900-talet, om rättvisan, om rörelsen, men som inte vill förstå att det inte räcker i ett nytt politiskt landskap. När han stöter på patrull och äntligen inser vad som är på gång är därför jagupplösningen ett faktum.

Lear blir galen för att han saknar framtidsutsikter, han är en planta som inte begriper varför solen har slutat skina.

För oaktat både danska och svenska iscensättningar av Shakespeares tragedi är det i grundkonflikten mellan det nya och det gamla som dramats egentliga aktualitet vilar.

Maktens förgänglighet, desillusionen, det som skulle ha blivit men aldrig blev av, den politiska cynismen, hyckleriet, utbytbarheten. Allt ryms i ”Kung Lear” och allt ryms samtidigt i den debatt som utspelar sig i det en gång stora socialdemokratiska partiets svanesång. Visserligen har Stefan Löfven genom åren både utmålats som en buffel och en bonnläpp, men kanske påminner han just nu ändå mest om en ledsen Lear som, på grund av ett hopplöst parlamentariskt läge, har frånsagt sig all sin makt och strövar runt i ett stormigt och periodvis obegripligt politiskt landskap.

Om än i den fulla övertygelsen om att han är ”en kung i varje tum”, som Lear beskriver sig själv mitt i galenskapen. ”Se när jag stirrar, se hur folket darrar!”

Allt färre som står inför honom låter sig dock övertygas.

”Så länge S håller fast vid sin grandiosa självbild lär så gott som alla till höger om mitten dra sig för att samarbeta”, skriver exempelvis statsvetaren Svend Dahl i Dalarnas tidningar om S-krisen.

”Ingen borgerlig politiker vill bli den som bekräftar Socialdemokraternas uppfattning om sig själva som den sol allting kretsar kring”, fortsätter han. ”Det bästa vore faktiskt om S fattade ett beslut om att upplösa sig själva!”.

Dahl, visserligen själv liberal, är inte den ende som har börjat tappa tron på den gamla tungviktaren i svensk politik.

I en artikel i Aftonbladet skriver kulturchefen Åsa Linderborg om partiet som hon alltid har haft ett kluvet förhållande till och vars historieskrivning renderade henne sin doktorsavhandling.

”Socialdemokraterna har slutat intressera mig, de liksom finns inte”, skriver hon. ”Tänker jag på dem, känner jag mig likgiltig. Det är mycket värre än att hysa ilska”.

När partiet sägs ha tappat sin relevans är svårt att avgöra, kanske ungefär då jag var statist i ”Kung Lear” och tongångarna om osthyvelsprinciper och utförsäljningen av den offentliga sektorn började bli allt starkare inom partiet som då hade förlorat makten till regeringen Bildt.

Eller började det ännu senare? Under krisen och regeringen Göran Persson? Eller ännu senare ändå? Då kung Persson drog sig tillbaka till sin herrgård och lämnade ett parti i kris där vänsterflygelns Regan och högerflygelns Goneril äntligen fick tillfälle att roffa åt sig det som återstod av de socialdemokratiska visionerna?

Det enda man kan vara säker på är att det vakuum som har uppstått i baksuget av det krympta politiska manöverutrymmet och den närmast totala åsiktshegemoni som råder kring både statsbudgetar och numera även migration påverkar oss alla.

Själva 1900-talets parlamentariska historia drar över heden och tycks inte längre veta hur den ska förhålla sig till sina kärnvärden. I ena ögonblicket står partiledaren i blåsten och regnet och rusket på Medborgarplatsen och lovar att Sverige ska ta sitt ansvar i flyktingfrågan. I nästa ögonblick stängs gränserna. I ena ögonblicket talar han om att ”vinden har vänt”, i nästa står hans finansminister i Aktuell och tävlar om vem som kan vara mest ekonomiskt återhållsam, hon eller moderaten hon käbblar med.

Det hela är både så världsfrånvänt och hjärtskärande sorgligt, den perfekta tragedin. En kung som inte längre kan styra landet och där populistiska och högerextrema krafter håller på att slita det som återstår av anständighet och framtidstro i stycken.

Edmund, är inte det Jimmie Åkesson? Goneril och Regan, skulle det inte kunna vara de nya moderater som nu darrar av återhållen åtrå inför högerpopulismens lockrop och som bara längtar efter att få ge sig in i en sadomasochistiskt färgad uppgörelse med allt som man hittills har hållit för heligt.

Allt finns redan i texten och allt finns i Langdals och Tunströms iscensättningar. Shakespeare ler mot oss hinsides, allt annat kan förändras och förflyktigas, men makten är sig alltid egendomligt lik.

Sist det stormade, sist det höll på att gå käpprätt åt helvete var jag 14 år. Flyktingförläggningar och moskeer brann, lasermannen sköt mörkhyade, folk vurmade för populister och röstade in högerextrema klantskallar i riksdagen. Också då var jag uppslukad av kungen.

I Borås inleddes föreställningen med att Regans och Gonerils arméer marscherade in i konungens slott och att den gamle patriarken själv trädde fram ur skuggorna i fonden. Han höll upp armen i en ädel gest inför första repliken.

”Nu vill vi lägga fram den plan vi hittills dolt.”

Vi knäföll inför tillkännagivandet. Mitt tonårshjärta bultade rött. I någon mån väntar jag fortfarande på att kungen ska presentera sin genomtänkta lösning.

Fakta. Johan Hilton
  • Johan Hilton är sedan årsskiftet scenredaktör på DN. Han var tidigare förlagschef på Arenagruppens förlag Atlas.
  • I höstas kom hans bok om Anthony Perkins, ”Monster i garderoben” (Natur & Kultur) som nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.