I början av februari beslöt parlamentet i Turkiet att upphäva förbudet mot att bära huvudduk vid landets universitet. Beslutet, som var kontroversiellt, uppmärksammades också i vår del av Europa: var det ett led i Turkiets avsekularisering till ett nytt Iran?
Någon vecka tidigare inträffade en annan händelse som väckte mindre uppmärksamhet utanför Turkiets gränser. Landets säkerhetspolis sprängde ett terrornätverk.
Nej, det hade inga kopplingar till al-Qaida eller islamism. Tvärtom, skulle man kunna säga. Bland det dryga trettiotalet gripna fanns flera samhällets stöttepelare: en före detta general, en överste och en advokat som gjort sig bemärkt genom att stämma intellektuella för att ha förolämpat "turkiskheten". Samt en medelålders kvinna som uppgav sig vara pr-representant för den turkisk-ortodoxa kyrkan.
Den som inte hört talas om trosriktningen förut är i gott sällskap. Det har nästan ingen, inte ens i Turkiet. I stadsdelen Karaköy, en av Istanbuls äldsta och livligaste, ligger en liten oansenlig kyrka. Enligt kringboende hålls inga gudstjänster där inne. Åklagaren hävdar att kyrkan är det sprängda terrornätverkets högkvarter och finansiella centrum, och har väckt åtal mot pr-kvinnan och tolv av hennes vänner för förberedelse till militärkupp.
Gruppen kallade sig Ergenekon, efter en myt om turkarnas centralasiatiska ursprung. Medlemmarna representerar vad som i folkmun kallas "den djupa staten", vars rötter står att finna i landets moderna historia.
Det osmanska riket gick under i och med första världskriget. I Sèvres 1920 påtvingades de besegrade turkarna ett fredsavtal som inte stod Versailles-freden efter i förödmjukelse.
Landet skulle styckas upp mellan segrarmakterna: Storbritannien, Frankrike, Italien, Grekland. Kemal Atatürk organiserade en motståndsrörelse som lyckades förhindra stympningen, och inledde efter befrielsen en modernisering av landet, som var mer auktoritär än demokratisk: "För folket, trots folket", löd ett jakobinskt slagord i tiden.
På det nyas altare offrades i kulturrevolutionär anda mycket av det gamla: lagstiftning, klädedräkt, alfabet, tideräkning, pluralism.
Turkiet gjordes efter fransk modell till ett land med en omfattande och centraliserad statsapparat, som förblev intakt och mäktig genom växlande politiska konjunkturer. När det muslimska rättvise- och utvecklingspartiet AKP överraskande vann valet 2002, en seger som upprepades förra året med nära 47 procent av rösterna, anade många inom den traditionella eliten oråd. Vad skulle nu hända med deras privilegier och inflytande? Vad skulle nu hända med den sekulära turkiska staten och det nationella arvet efter Atatürk, till vars förvaltare de utsett sig själva?
Det är dessa militärer, jurister och byråkrater som utgör "den djupa staten" i Turkiet. Det är några av dem som nu ställs inför rätta i Ergenekon-målet.
En av de yngre intellektuella som mest energiskt och vältaligt kritiserar denna stat i staten är Mustafa Akyol. Han är 35 år, publicerar sig både på turkiska och engelska, både i tv och tidningar i Turkiet, Europa, USA. Hemsidan har adressen www.thewhitepath.com. Jag träffar honom i en medieskrapa i Istanbuls utkant. Säkerheten är lika rigorös som på flygplatsen intill. Han bjuder på kaffe, jag tar turkiskt. Själv föredrar Akyol espresso. Och äter hellre sushi än kebab. Han är modern. Och muslim:
- Ja, muslim är min primära identitet. Därefter turk, jag är stolt över att vara turk.
Enligt Akyol hänger nyheterna om det avskaffade slöjförbudet och den avslöjade sammansvärjningen ihop. De utgör toppen på ett isberg. I Turkiet pågår en daglig maktkamp mellan "den djupa staten" och regeringen. På ena sidan står en gammal elit bestående av ultra-nationalister som är beredda att till varje pris försvara Atatürks statsbygge. På andra sidan står en demokratiskt vald regering av konservativa muslimer som förordar marknadsliberalism och EU-medlemskap.
I denna maktkamp spelar EU en viktig roll. Men frågan är, som Ingmar Karlsson framkastar i sin fjolårsbok "Europa och turken", om EU insett det. Okunnigheten är stor. Dagens skepsis hämtar näring ur sekler av fördomar. Hur många européer vet ens att Istanbul är deras största stad?
Visserligen ställer sig Sverige och andra länder positiva till Turkiets medlemskap, men stora nationer som Tyskland och i synnerhet Frankrike är avvaktande eller direkt fientliga. Den franska hållningen är ironisk, påpekar Akyol. Det var ju från Frankrike Atatürk hämtade inspiration till det moderna Turkiet. Nu motsätter sig den före detta idolen landets inträde i den Europeiska gemenskapen, påhejad av turkiska nationalister som klänger fast vid 1930-talets auktoritära ideal:
- Det viktiga är att EU-processen fortsätter. Den är viktig för både ekonomin och demokratin.
Mustafa Akyol är bra på att mynta slående ord. Att förbjuda unga kvinnor att bära huvudduk på universitetsområdet, och därigenom hindra dem från att skaffa sig en högre utbildning, är exempel på "sekulär fundamentalism" och "förebyggande intolerans".
Som att bygga demokrati med krig...
För politisk islamism har han intet till övers. Kombinationen bokstavstro och maktpolitik avskräcker lite varstans i Mellanöstern. Alla religioner har att skilja mellan historiskt bestämda kulturuttryck och tro. I ett modernt samhälle går det inte an att hugga handen av tjuven eller stena den otrogna. Staten bör skötas av statsmän, anser han, inte präster.
- Men lika viktigt är att staten inte uppifrån påbjuder sekularism. Religionsfrihet är att själv välja om man vill tro och vad man i så fall vill tro på.
Hela tiden betonar Akyol det individuella valet. "Personligen" är en återkommande reservation i hans språkbruk, ett sätt att markera modernitet. Han framhåller att det i Turkiet finns en framväxande urban medelklass som eftersträvar en modern islam, möjlig att förena med välbetalt jobb och västeuropeiska konsumtionsvanor:
- Dagens turkiska samhälle innehåller många segment. Där finns både de som är misstänksamma mot allt från väst och "western wannabees", som försöker kopiera livsstilen i "Sex and the city" och "Desperate housewives". Men allt fler försöker faktiskt hitta något eget i vår kultur och ge det en modern form.
Det som pågår, hävdar Akyol, är en kontrarevolution eller snarare - han ogillar revolutioner - kontra-evolution. Många söker sig i dag tillbaka till det osmanska rike vars femhundraåriga historia noggrant förträngdes i Atatürks Turkiet. Mustafa Akyol berättar om AKP-ministern som i stället för fransk meny beordrade fram inhemska rätter till galamiddagen. Om designern som för in osmanska element i sin formgivning. Och om Orhan Pamuk, som i sina romaner låter läsare både inom och utom Turkiet upptäcka spåren efter den förlorade värld som var den bysantinska.
- Jag gillar Ikea, men jag är också stolt över vårt rika kulturarv. Moderniteten är inte bara en. Liksom japanerna bör vi turkar utforma vår egen modernitet och inte bara kopiera andras.