Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Den eviga kampen mot kroppshåret

Illustration: Stina Wirsén, Foto: Beatrice Lundborg

Det växer och rakas bort. Det är snyggt på vissa ställen och snuskigt på andra. Nina Wormbs följer hur människan genom historien försökt tukta behåringen och gjort kroppen till ett experimentfält för ny teknik.

Hon pryder framsidan på vart och vartannat bokmagasin just nu, Sofi Oksanen. Särskilt anslående är hennes magnifika hår, stort, långt, färgsprakande, trollbindande. Förmodligen är det inte bara för att hennes senaste roman just har kommit som uppmärksamheten är så stor; det hänger nog också ihop med att hennes eget hår perfekt illustrerar själva romanen.

I ”Norma” har nämligen huvudpersonens huvudhår en central roll i en intrikat berättelse. Håret är magiskt. Men vad Oksanens bok också visar är att håret även är del av en större ekonomi, av globalisering och konsumtion.

Vi bär bokstavligt talat världen på våra axlar med den trend som stavas hårförlängning.

Foto: Magnus HallgrenSofi Oksanen har skrivit ”Norma”, där huvudpersonens hår spelar en central roll. Foto: Magnus Hellgren. 

När vi talar om vårt hår menar vi oftast det som sitter på huvudet. Men stora delar av vår kropp är faktiskt täckt av hår. Tunna, små, korta, ljusa fjun eller krulliga, grova, mörka strån och allt däremellan. Nu på hösten stoppar vi återigen in denna kropp i kläder, och döljer det mesta av det kroppshår som annars kan vara synligt en varm och vacker sommardag. Ben och bikinilinjer behöver kanske inte längre ägnas samma uppmärksamhet, håriga bröst kan gömmas innanför skjortan.

För somliga gör årstidsförändringarna ingen skillnad; de lever lugnt med sitt hår, vinter som sommar. Andra hanterar ständigt sitt kroppshår oavsett utomhustemperatur. För dem är hårborttagningen bara ytterligare en syssla, eller ”det tredje skiftet” som den amerikanska författaren Naomi Wolf har kallat det, efter det första på jobbet och det andra i hemmet.

Foto: Om det oönskade håret och framför allt hur man blir av med det handlar en ny bok av den amerikanska historikern Rebecca M Herzig, ”Plucked: A history of hair removal”. Från kniv och pincett till laser och genmodifiering går hon genom historien för att undersöka hur vårt kroppshår – det hår som inte sitter på skalpen – betraktats och hanterats. Det är en sorts teknikhistoria. I vart och ett av de nio mer eller mindre kronologiska kapitlen står en ny metod eller teknik för hårborttagning i centrum.

Herzig skriver om USA och inleder med tvångsrakningen av fångar på Guantanamo. Men här finns många slutsatser och omständigheter som gäller även svenska förhållanden. Hon hjälper oss att få syn på håret, även det som plockas bort.

För de processerna är parallella. Samtidigt som det blir mindre hår på ett ställe blir det mer på ett annat. Det senaste decenniets skäggtrend är ett exempel. Det skrivs mycket just nu om denna manliga ansiktsbehåring, om hur den legitimerar manlig fåfänga och förstärker maskulinitet. Men skägget har förstås en längre historia och har bland annat setts som en sorts indikator på filosofisk visdom ända sedan antiken. Samtidigt är gränsen mot galenskapen hårfin. En alltför kraftig hårväxt signalerar i stället tokeri och galningar porträtterades ofta håriga och ociviliserade.

Håret har länge använts för att avläsa normalitet. I USA har historien om ”den hårlösa indianen” en särskild klangbotten. Han var ett mysterium, len i ansiktet, ingen stubb eller skägg. Frågan hade betydelse eftersom hårigheten användes för att dela upp människor utifrån ras. Vilken typ av vilde var detta? Kunde den civiliseras? Långt in på 1800-talet bedömdes indianens brist på skägg som ett tecken på svaghet och bristande arbetsvilja.

Huruvida hår måste tas bort eller inte beror alltså på vad som karaktäriseras som normalt eller onormalt. I och med Charles Darwin fick håret en ny betydelse för förståelsen av människan. Om vi nu var släktingar med aporna så var det viktigt att förklara skillnaderna gentemot dessa primater. Människan hade till skillnad från sina långarmade förfäder inte päls och det naturliga urvalets princip utmanades eftersom hårlösheten tveklöst var negativ för vår överlevnad. Darwins egen förklaring var det sexuella (ur)valet: det var helt enkelt mer attraktivt med hårlös hud. Men han hade svårt att förklara varför inom ramen för sin teori.

Efter att hårlöshet definierats som det normala har mycket energi lagts på att försöka fastslå vad som är onormalt. För mycket på fel ställe kan diagnostiseras som sjukt. Men vad är ”för mycket”? En alltför hårig kvinna kunde till exempel, enligt vissa vetenskapsmän, helt enkelt inte vara en riktig kvinna.

 

Industrialiseringen blev fysiskt kännbar när kvinnor bytte sina hemkok mot köpta dekokter och började applicera okända blandningar i ansiktet.

 

Inte konstigt då att det främst varit kvinnans kroppshår som skulle tuktas.

Genom historien har hårborttagning främst skett i hemmet. Recept på kemikalier och vax kan dateras till 1500-talet. I början av 1800-talet började dessa produkter säljas och marknadsföras, precis som tvål eller cigaretter. Intressant nog fick den industrin en ordentlig skjuts av köttproduktionen i USA där hanteringen av djurens skinn blev en flaskhals i produktionen. Nya lösningar togs fram för att ta bort hår från djurhudarna och kemikalierna kunde sedan utvecklas och säljas för mänsklig hårborttagning.

Men det var inte ofarligt. Försäljningen av hårborttagningsprodukterna var oreglerad under 1800-talet och de kunde vara både giftiga och frätande. Industrialiseringen blev fysiskt kännbar när kvinnor bytte sina hemkok mot köpta dekokter och började applicera okända blandningar i ansiktet.

I början av 1900-talet ökade fokuseringen på oönskat kvinnligt kroppshår ännu mer.

Läkare rapporterade om kvinnor som skämdes, undvek sociala kontakter och bara gick ut täckta, om depressioner och melankoli. I tidskrifternas och magasinens insändarbrev berättade kvinnor hur de led av onormal hårväxt. Under samma tid debatterades kvinnans roll i samhället och i familjen som aldrig förr. Rösträtt, barnbegränsning, utbildning, lönearbete bidrog till diskussionen om den nya kvinnan som utmanade rådande ordning och föreställningar.

Kvinnligt kroppshår fick en förnyad symbolisk betydelse. Den vackra och sexuellt balanserade kvinnan skulle vara hårlös och hon visades upp i populärpress och reklam för hårborttagningsprodukter. På mycket kort tid blev synligt kroppshår helt enkelt oacceptabelt för den amerikanska kvinnan. I och med att kjolar och ärmar blev kortare, måste också mer hår tas bort.

Och tekniken följde med. De tekniker som användes i början av 1900-talet var flera. Det fanns förstås vaxning men också kemiska metoder. Peroxider blekte bort hår men med klent resultat. Sulfidprodukter luktade illa och talliumföreningar var giftiga och kunde ge brännskador och ärr.

För män var rakning länge något som gjordes professionellt på lokal. I och med introduktionen av privata badrum kunde denna hygienpraktik flyttas in i hemmen. Samtidigt gjorde den nya rakhyveln som uppfanns av Gillette 1903, att man slapp det gamla rakbladet. Under första världskriget tillverkade Gillette små fickhyvlar som man kunde ha med sig i fält. Kravet på välrakade förband kunde då lösas av att soldaterna rakade sig själva. Associationerna mellan rakbladet och manlighet blev stark.

Alla metoder hade emellertid det gemensamt att de bara tillfälligt tog bort håret. Elektrolys, där man helt enkelt brände bort hårsäcken genom elektricitet, gav ett permanent resultat. Men det var komplicerat att föra ner nålen i huden och behandlingen måste utföras av expertis, utanför hemmet.

Det är mot denna bakgrund lättare att förstå att hårborttagning med röntgen kunde få så pass stor spridning i början av förra seklet. Det luktade inte, var smärtfritt och gav ett permanent resultat. Att den var vetenskaplig bidrog till dess trovärdighet och auran av modernitet. Samtidigt varnade läkare för brännskador och pigmentförändringar på huden.

Men det hindrade inte kunderna. De flesta, många var kvinnor, levde i städerna och arbetade som växeltelefonister, sekreterare eller hade andra lägre tjänsteyrken. De samlade ihop till dessa mycket dyra behandlingar i hopp om ökad social mobilitet. Även när tekniken förbjudits, efter vittnesmål om inte bara synliga skador utan även cancer, fortsatte verksamheten här och var i smyg, in på 1940-talet.

På 1960-talet kopplades hårighet starkt till kvinnlig frigörelse, en koppling som kan sägas kvarstå än i dag. En hårig armhåla kan fortfarande, eller kanske återigen, väcka uppståndelse, beundran och kritik och illustrerar hur kvinnokroppen fortsatt är en politiskt arena.

När Shima Niavarani var konferencier för ståupparen Eddie Izzards Sverigebesök häromåret lyfte hon vid ett tillfälle sin ena arm och blottade en mörk buske, varvid publiken i Globen stämde upp i ett öronbedövande jubel. Unga kvinnor låter i större och större utsträckning håret under armarna växa fritt. Samtidigt, återigen, är det nu andra strån som ska avlägsnas.

Foto: APSom könshår till exempel. Den borttagningen är en relativt ny praktik. Den har tydliga rötter i 1970-talets pornografi som en del av sexualiseringen av den unga kvinnan och flickan. Den vuxna kvinnans könshår betraktas som något problematiskt som ska tas bort. Praktiken fick större genomslag efter 2000 genom exempel i populärkulturen och bland celebriteter. Ett avsnitt i tv-serien ”Sex and the City” som beskrev brasiliansk vaxning – där man tar bort allt eller nästan allt könshår – fick stor spridning. Och 2010 visade en större amerikansk undersökning att 25 procent av alla kvinnor mellan 18 och 68 under den föregående månaden hade tagit bort sitt könshår. Herzig menar att det är en anmärkningsvärt snabb ökning, särskilt i ljuset av hur smärtsamt det uppges vara.

Foto: Fredrik Sandberg/TTMen det är inte bara kvinnor som hanterar sitt könshår. Män gör det också i allt större utsträckning. Den rakade pungen är en klassiker i svensk politisk (populär)historia – minns Lars Leijonborg i tv-programmet ”Silikon”. Om det hår som omger det manliga könet tas bort så framstår också organet som något längre, vilket har framförts som ett skäl. Återigen finns det kopplingar till pornografin, som blivit mer påtaglig genom den ökade tillgängligheten av allsköns rörlig bild via nätet.

Utan teknik hade det – än en gång – inte gått. Vax är en utmärkt teknik för större, ojämna ytor med många hårstrån. Vax började produceras och säljas i större omfattning efter första världskriget även om tekniken är känd sedan antiken och Egypten. Dagens vax är petroleumbaserad, vilket innebär ytterligare en avsättning för petroleumindustrin. I kombination med att dessa produkter regleras som kosmetika och inte medicin har det varit en framgångsrik affär. Reglerna för kosmetika är nämligen mycket lösare, med det ironiska resultatet att det är strängare regler för hårborttagning på djur.

Det är därtill ganska svårt att själv ta bort sitt rygghår eller hår runt anus. Följaktligen har det snabbt vuxit fram servicearbetare som kan ägna sig åt denna nya del av tjänsteekonomin. Det är svårt att mekanisera, precis som hjälp med läxläsning, städning och åldringsvård.

Kroppsbehåring är fortfarande ett ytterst kontroversiellt ämne. Det har låg status. Trots tjugo år som professionell historiker var det först när Rebecca Herzig presenterade sin kroppshårsstudie som någon i publiken undrade varför hon valt att studera just detta ämne. Vilken var hennes ”personliga” utgångspunkt? Det är en belysande fråga. Inte på grund av svaret, utan för att den ställs. Är det någon som frågar en limnolog vilka personliga skäl han har för att studera hur sälar bryter ner organiska kvicksilverföreningar i levern? Nej, knappast.

De frågor och fördomar som mött Herzig under hennes arbete är nästan lika intressanta som hennes slutsatser. Vårt hår är inte bara personligt. Inte heller är det bara politiskt. Det är också tekniskt, vetenskapligt och industriellt. På så vis är det precis som håret i romanen om ”Norma”, det är helt intrasslat.

Foto: Stina WirsénFoto: Stina WirsénFoto: Stina WirsénFoto: Stina WirsénFoto: Stina Wirsén

Sex håriga verk

”Good hair” (2009) Chris Rocks dokumentär skildrar skönhetsindustrin som erbjuder Amerikas svarta kvinnor ”good hair” – alltså det platta hår som det vita utseendeidealet förespråkar.

”Lolita” (2011) I fotoserien ”Lolita” visar konstnären Arvida Byström kvinnor med kroppsbehåring som sticker ut under linningar och genom ärmhålor.

”Hair” (1967) Musikalen som gjort att lockiga hårsvall började förknippas med uppror, droger och sexuell frigörelse.

”Human nature” (2010) I Michel Gondrys filmkomedi förvandlar Lila, som lider av generande hårväxt, en hårig man i vildmarken till en civiliserad människa.

”Rapunzel”(1600-talet) I Bröderna Grimms saga släpper prinsessan Rapunzel ut sitt långa hår genom ett tornfönster så att en prins kan klättra upp.

”Rampfeber” (2016) I Dramatens föreställning blottar Ana Gil de Melo Nascimientos frigjorda anarkist en imponerande – och, bör tilläggas, artificiell – buske genom att gå klädd á la Ankeborg. Det vill säga näck på underkroppen.