Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Den filosofiska giganten som blev galen

Friedrich Nietzsche.
Friedrich Nietzsche. Foto: WorldPhotos / Alamy

I Friedrich Nietzsches brev krockar biografi med filosofi, liv med ideal, ideal med sanning. Aase Berg läser ett rikt urval av den legendariske filosofens brev.

Filosofi

Friedrich Nietzsche

”Brev i urval. Band 10.1 & 10.2 i samlade skrifter”

Övers. Peter Handberg

Brutus Östlings bokförlag Symposion

 

Vem är herre och vem är slav? Vad är egentligen styrka?

Det är nästan för lätt att läsa Nietzsche med samtidsblick. I dessa mörkbruna tider måste begrepp som vi och dom, vinnare och förlorare, styrka och svaghet analyseras noga. När den europeiska högerpopulismen vänder underläge till överläge står de tidigare politiska och ekonomiska makthavarna handfallna.

Det populistiska upprorets styrka är lika kortsiktig som marknadsliberalismens. Verklig styrka, både vad gäller individer och samhälle, handlar snarare om stabil tillit och trygghet grundad i problemlösningsförmåga, bortom maktpositioner, narcissistiska belöningar och hierarkier. Smarta människor som surfar oberörda över skitsamhällets nycker är mindre känsliga för konsumtionens kickar eller massmissnöjets reptilkränkta aggressivitet.

Både religiösa fanatiker och Sverigedemokrater arbetar för att få snabb kontroll. Över gudsbild, livsregler, hudfärg, gener, etnicitet, kulturhistoria. Moralen är hård. Men kontrollbehov frustrerar. Bättre att slappna av.

Alltså är kaospiloten i längden starkare än kontrollfreaket, pragmatikern tryggare än perfektionisten. Allt fixar sig ju alltid ändå, på ett eller annat sätt. ”Anpassning”, sa Darwin. ”Slughet, list, framförhållning” säger jag. Och för att travestera Nietzsche: ”Det som inte dödar, härdar.”

Med de här tankarna i bakhuvudet läser jag band 10.1 och 10.2 av Nietzsches samlade verk, ett urval av hans brev. I efterordet diskuterar översättaren Peter Handberg, som har gjort ett hästjobb, bland annat de källkritiska problemen. Förutom att det totala antalet brev är en labyrintisk massa, runt 2 850 stycken, har Friedrich Nietzsches syster Elisabeth ingripit brutalt i kvarlåtenskapen efter hans död. I kraft av den livslånga rollen som omsorgsmartyr och känslomässig fångvaktare drog hon sig inte för att förstöra vissa brev och manipulera andra, ibland genom rena förfalskningar.

Nietzsche korresponderar flitigt med sin syster, med mamma Franziska, kompisar och kollegor, Richard och Cosima Wagner och ett stort antal andra. Han skriver också en del brev till Strindberg, Georg Brandes och Lou Salomé – de sistnämnda har i hög grad försvunnit på grund av systerns ogillande. Breven blir starkast vid livets brännpunkter: studietiden, fältartilleriet med den besvärliga ridskadan, sjukvårdartjänsten under fransk-tyska kriget, vänskapen och brytningen med Wagner, professuren i Basel, runtflackandet och triangelförhållandet med Lou Salomé och Paul Rée och den högspänt lycksaliga tiden innan sinnessjukdomen bröt ut med full styrka.

I breven krockar biografi med filosofi, liv med ideal, ideal med sanning. Men varför ska jag, som inte är Nietzscheforskare, läsa om hans liv? Hur mycket vill jag veta om Nietzsches smutstvätt, hans ungdomsgnäll över förkylningar och arbetsbördor, hans svåra huvudvärk och misslyckade försök att gifta sig?

Jag vill faktiskt veta rätt mycket, inte minst om trivialiteter. Kuriosa finns det nämligen gott om, som när han i sin ungdom inom loppet av en timme hinkar fyra sejdlar öl och blir drängfull på järnvägsstationen i Kösen, får hårda reprimander från skolan och skamset kryper till korset och ber mamma om ursäkt. Eller när han, i ett brev till Paul Deussen, slår två flugor i en smäll i ett omotiverat utbrott över både tyskar och skådespelare:

”Det är sorgligt, men karaktäristiskt för hela det outsägligt torftiga tyska umgänget att du finner ett nöje i att umgås med skådespelare. För mig har det också varit så. Den fria konstens heliga sken faller också över dess ovärdigaste tjänare.”

I och för sig, jag är tacksam att det har gjorts ett urval i den svenska utgåvan. Gränsen för vad jag står ut med går ungefär vid dessa två band.

Här finns förstås också många tankar kring det motsägelsefulla och mångtydiga idématerialet i Nietzsches böcker, från den tidiga Schopenhauerperioden till tiden kring Zarathustra och övermänniskan. Antydningar finns om att ett mer demokratiskt tänkande är under uppsegling. Tyvärr fick han inte tid att utveckla det, allting slutar med punkten där styrkan möter svagheten, den vackra hybrisen i Turin. Det finns många historier om sammanbrottet, varav en har att göra med en stackars plågad brygghäst som han påstås ha kastat sig om halsen på.

Hur det än gick till, så störtar han från toppen rakt ner i sjukdomens avgrund, där brevskrivandet tystnar och han blir kvar till sin död. Alltför stor styrka tippar rakt ner i den yttersta svagheten.

Spår av den sena Nietzsches tankar finns i och för sig redan långt tidigare, som i bejakandet av genialitet, triggade av de rätt fjäskiga mötena med den avgudadyrkade Richard Wagner:

Ingen känner honom och kan döma honom eftersom hela världen står på ett annat fundament och inte är hemma i hans atmosfär. Hos honom är en sådan ovillkorlig idealitet förhärskande, ett sådant djup och en sådan rörande mänsklighet, ett sådant upphöjt livsallvar att jag känner mig som om jag vore i närheten av det gudomliga när jag är i hans närhet”.

Men det dröjer förstås inte länge förrän idealiseringen slår över i sin motsats. Det brukar gå så med starka passioner.

När Anders Johansson skrev om ”Den glada vetenskapen” i DN 2009, en av de tidigare utgåvorna i serien ”Samlade skrifter”, ställde han frågan: ”Är inte vår tid mer nietzscheansk än någon annan?” Han syftar på individualismen hos Nietzsche, och svarar med viss tvekan: Nietzsches teori om herre- och slavmoral handlar snarare om tankens frihet än om individens.

Johansson har förstås rätt, men jag kan samtidigt inte låta bli att associera till det högst samtida ordet yttrandefrihet. Jag blir beklämd, eftersom ordet yttrandefrihet håller på att förvandlas till en markör för tillhörighet med de goda, kallade ”vi”. Tankens frihet är något annat. Där kan man också försöka förstå idéerna hos de onda ”dom”. Detta kan förklara varför Nietzsche har influerat såväl nazister som radikal vänster. Som Handberg skriver i efterordet: ”… filosofin driver honom ut i trakter där han ofta känner sig olustig./…/ Det som är är inte samma sak som att han vill att det ska vara så.”

Liv är forskning. Idéerna måste hämta näring i ett beteende fritt från bojor, i prövande praktik. Alla idiotprylar jag kastat mig in i genom livet ger resultat i erfarenhetsmättad text. Bättre att göra och tänka fel än rätt, annars lär man sig ingenting.

Man kan ha eller mista detaljer i de stora tänkarnas fjollbrev till morsan eller hur de lever i största allmänhet, eller ens om de ställer upp på sin egen filosofi. Men även om man inte gör en strikt biografisk tolkning från brev till verk, så ger själva det faktum att karln hade ett liv större tyngd också åt hans filosofiska skrifter. Livserfarenheten är ju det där mullret mellan raderna, det som förvandlar rädsla till trygghet och svaghet till styrka och gör det livrädda kontrollfreaket till stencool överlevare.

Omdiskuterad och citerad tänkare.

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844–1900) är en av den moderna tidens mest omdiskuterade och citerade tänkare.

Många av hans verk har tidigare inte funnit i svensk översättning, andra har blivit föråldrade.

Förlaget Symposions projekt att ge ut Nietzsches ”Samlade skrifter” är därför en stor kulturgärning. Totalt ska utgåvan omfatta elva volymer.

Bland de redan utgivna banden finns klassiker som ”Tragedins födelse”, ”Den glada vetenskapen” och ”Bortom gott och ont”.

Redaktionen för projektet består av Thomas H. Brobjer, Ulf I Eriksson, Peter Handberg och Hans Ruin.

I den nya brevutgåvan finns allt från friarbrev till krigsförklaringar. Bland de kända mottagarna märks Richard Wagner, Franz Liszt, August Strindberg och Georg Brandes.