När Mia Winge iscensätter dikter av Tomas Tranströmer infinner sig en dyster gåtfullhet. Idén verkar bisarrt genial och resultatet är snyggt. Halvsovande kontorsslavar bjuder på en sorgsen växelsång ur minnets arkiv.
Idén att göra teater av Tomas Tranströmers lyrik verkar så bisarr att man misstänker att den är genial. Mia Winges eget urval och iscensättning av Tranströmer texter på Strindbergs Intima Teater är en första klassens överraskning, inte för att jag misstror Winge eller pjäsens övriga medverkande – flera veteraner från Stockholms stadsteater – utan därför att jag fruktade att uppdraget skulle kräva övermänskliga krafter.
Idén föddes så vitt jag förstår när Bonniers Förlag och Stadsteatern firade Tomas Tranströmers 80-årsdag i våras och några skådespelare läste dikter interfolierade med kortare föredrag och samtal. Den gången blev det för mycket ”teater” för att bilden av poeten skulle få nya konturer. I den aktuella föreställningen växer något annat och betydligt originellare fram, en mörkare, både mer oroande och splittrad poetsjäl än den som penetrerats under de knappa två dygn som hunnit passera sedan meddelandet om priset sände sina glädjevågor genom landet.
Finns det någon rättvisa i det här livet eller nästa kommer Mia Winges djärva tilltag att förändra Tranströmerläsningen på ett avgörande sätt i framtiden. Vi talar alltid – och med rätta – om det gåtfulla i dessa dikter, om hemligheterna på vägen, om ”det där orubbliga kanske som bär mig genom den vacklande världen”. Mystiken, kort sagt.
Men det betyder inte att dikterna är gåtfulla – de är tvärtom avklarnade, så fulla av ljus att den motsatta känslan infinner sig. Lätthet, befrielse. Men inte i Winges annorlunda tolkning. Hon har ställt samman citat ur hela författarskapet och fördelat dem på fyra dystra rollgestalter. Den unga (Thérèse Svensson), Översättaren (Iwa Boman), Den okände (Ulf Eklund) och Diktaren (Samuel Fröler).
En hänger med armarna över bordet, en annan ligger i fosterställning, en tredje spanar upp i rymden efter de där stjärnbilderna som stampar i Tomas Tranströmers spiltor, och när de äntligen vaknar upp ur drömmen är det till ett nytt fängelse, livet och existensen.
Vilken intressant idé! Och så snyggt genomförd i den bländvita scenografin med sina hyllor, pärmar och halvsovande kontorsslavar. Livet är ett arkiv fullt av minnen som de i en sorgsen växelsång låter oss lyssna till. Ulf Eklund har många gånger visat sitt komiska snille i mindre roller – här får han spela sitt livs roll som främling för sig själv. Iwa Boman och Thérèse Svensson sänker i stället sina rötter i vardagens mylla, i kontrast till Samuel Frölers sammanbitet bekymrade allvarsman.
Den enda större faran jag ser med tolkningen är att valet av tonfall blir både för enahanda och för splittrat på många korta citat. Jag får femtiotalets absurdism i tankarna. Möjligen en olöst konflikt mellan teater och poesi. Trots allt.