Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Den nakna sanningen

På sommaren får vi förnyad kontakt med våra tuktade och försummade kroppar. Kulturredaktionen kastar kläderna och undersöker kroppslighetens plats i kulturen, från nudismens födelse i 20-talets Tyskland till en öronbedövande skräckfilm.

Har du eld? frågar en man när jag går förbi. Tyvärr, svarar jag och försöker låta bli att titta. Det är en darrande het junimorgon och Viktoriaparken i Berlin ligger inbäddad i ett obarmhärtigt soldis.

Liksom många andra som sökt sig till denna oas är mannen naken. För den ovana betraktaren tar det ett tag innan man märker vad som döljer sig nedanför svällande magar och prasslande tidningssidor - det vill säga ingenting, åtminstone inga byxor - sedan minns man plötsligt att det var ju här, i det vilhelminskt hopsnörda tyska kejsardömet, som nudismen föddes för drygt hundra år sedan, i en fanfar av trots mot städernas inskränkta dubbelmoral och ohälsosamma livsstil. Genom att kasta av sig kläderna och återerövra naturen skulle folket befrias från civilisationens krav på anpassning; bakom korsetter och stärkta kragar lurade inte skammen, utan frälsningen.

Den sanna människan är den nakna människan, skrev redan Goethe och nu ligger det en sann man på var och varannan grästuva i Berlins parker, i godan ro och utan att någon annan än turisterna höjer på ögonbrynen.

Fast inbitna naturister betraktar ändå slaget som förlorat. Glömd är den uppfostrande aspekten och harmonin i att känna vinden och regnet piska mot huden. Borta är målet om ett liv i samklang med naturen, där moral och kroppsfostran väger tyngre än materiellt överflöd.

Freie Körperkultur, som nudiströrelsen döptes till under storhetstiden på 20-talet, befinner sig i kris.

Eller kanske har den alltid gjort det.

Det som började som ett experiment bland liberaler och konstnärer på jakt efter alternativa livsformer utvecklades kring förra sekelskiftet till tummelplats för nationalister och självutnämnda profeter. Ursprungstanken, revolten mot den förtappade borgerligheten, försvann. I stället introducerades olika mystisk-religiösa teorier, i vilka naturen och den nakna kroppen upphöjdes till sakrament; det var i naturen frälsningen stod att finna, inte i staden, och det var kroppen, inte intellektet, som var redskapet.

Man svärmade för disciplin och fysisk fostran. Man var vegetarian och nykterist. Delvis av rädsla för att anklagas för amoralism i det kyska Förkrigs-Tyskland ordnade man informationsaftnar för allmänheten, där behovet av en "sund, germansk folkkropp" luftades.

Den konservativa omgivningen reagerade först med avsky. Nakenkulturens anhängare påstods hysa hemliga (homo)erotiska intressen och i religiösa tidskrifter anklagades de för att med sina kroppsideal vilja återknyta till Adam och Eva - såsom dessa tedde sig före incidenten med äpplet.

Men tiden hann i kapp nudisterna och när den före detta bagaren och trädgårdsmästaren Richard Ungewitter (Oväder) gjorde entré stod den fullfjädrade rasismen redan för dörren.

Rörelsens nye anförare utnyttjar tidsandan och drar de nationalistiska tendenserna till sin spets; endast planlagd rasförädling kan förhindra det tyska folkets förfall, skriver han 1907. Ungewitter efterlyser en total livsreform där oönskade individer rensas bort och "vackra, rasrena, friska" människor - med de naturälskande skandinaverna som förebild - avlas fram. Nakenkulturen lanseras som en "tredje väg" för den tyska nationen: mellan den "judiska" kapitalismen och den "internationalistiska" kommunismen.

Efter första världskriget kommer det stora uppsvinget för Freie Körperkultur. Nu har även arbetarklassen upptäckt tjusningen i att bada naken och föreningarnas tidskrifter går åt som smör - inte enbart tack vare det rika bildmaterialet (en kvinna plaskar i vattenbrynet, en annan låter blicken drömskt sväva bort mot horisonten) utan också på grund av kontaktannonserna.

Samtidigt börjar de intellektuella ifrågasätta nakenkulturens bidrag till folkhälsan. I "Die Angestellten" från 1929 gör sociologen Siegfried Kracauer upp med tron på vattnets mytiska kraft, den som ska tvätta människan ren från tidens smuts.

En ideologisk kris! När nazisterna kommer till makten 1933 missförstår de - till de gamla profeternas förtvivlan - alltihop. Det hjälper inte att man hänvisar till sitt långa engagemang för den germanska rasen. Göring betecknar vurmen för nakenbad som "en av de största farorna för tysk kultur och sedlighet" och FKK förbjuds med omedelbar verkan.

Föreningarna svarar med att utesluta vissa medlemmar (judar och socialister), begreppet Leibeszucht, kroppstuktande, introduceras (finns det inte något obehagligt demokratiskt i "fri" kroppskultur?) och så småningom lyckas man till och med övertyga SS-chefen Himmler om nakenkulturens förträfflighet.

Övermänniskor eller frihetslängtande naturbarn; i ett halvt sekel har de tyska naturisterna försökt rentvå sitt rykte. Efter de första årens svartlistning tilläts FKK i Västtyskland, samtidigt som sedlighetslagarna gjorde livet surt för dess utövare. I DDR anade partifunktionärerna förräderi och imperialistisk dekadans hos de blottade rumporna. Men östtyskarna vägrade att klä på sig, nakenbadandet förvandlades till en proteströrelse i det lilla och till slut gav staten efter, om än med ett fortsatt förbud mot organiserat näckande.

Längs Östersjöns södra kustremsa håller skyltarna märkta med FKK numera på att rosta sönder. Ofta hittar man dem längst bort, efter textilstranden och hundstranden, där den mjuka vita sanden ersatts av småsten.

Bild