Kultur & Nöje

Den nya spanska revolten skakar Europa

På söndag hålls regionalval i Spanien. Mycket talar för att unga vänsterpartiet Podemos lockar stora väljarskaror. ”Pablo Iglesias väcker känslan av att skriva historia, av folkets kamp”, skriver Hugo Lindkvist.

Vänsterpartiet Podemos (”Vi kan”), som startades under förra året, är på väg att fundamentalt förändra de spanska maktstrukturerna. Det monopol på makten, som högerpartiet Partido Popular (PP) och socialisterna PSOE haft sedan Spaniens övergång till demokrati för nästan 40 år sedan, är på väg att brytas.

Under våren har opinionsmätningar indikerat att Podemos kan bli Spaniens största parti när landet går till nationella val i december. På ett års tid har Podemos gått från noll till nära 20 procent i väljarstöd.

I slutet av januari samlades hundratusentals åhörare på Puerta del Sol i Madrid. Podemos ledare, Pablo Iglesias, talade. Det var ett politiskt avstamp. Människor som var på plats beskrev i efterhand känslor av eufori. En känsla av att de gemensamt skriver ny historia, att de är med i folkets motstånd mot etablissemanget.

Rytmiken i Pablo Iglesias tal framstod närapå som en hiphop-rap. Det var ord som ”pueblo” (folket), ”cambio” (förändring), ”justicia” (rättvisa). Det följdes av kampen mellan ”los de abajo” (de där nere) och ”la casta” (eliten). Det var kampen mellan folket på gatan som vet hur urvattnad politiken i dag är, mot alla dem som är en del av det administrerande, korrupta toppskiktet.

Pablo Iglesias målade bilden av hur Podemos anhängare är de som vägrar bli hunsade. Iglesias citerade i sitt tal poeten Antonio Machado som skrev om ”locos dignos” (värdiga galningar) och ”soñadores valientes” (modiga drömmare). Motståndarna mot etablissemanget är de som har modet att kalla saker vid deras rätt namn.

Pablo Iglesias förlängde också perspektivet. I talet vände han tillbaka till den 2 maj 1808, till upproren mot Napoleon. Den resning som folket gjorde då, samma ­resning gör Podemos nu, menade Iglesias. Han väver in Podemos i en historieskrivning om ett Spanien som ännu en gång är på väg mot jämlikhet och demokratisering.

Motståndet mot den traditionella makten väcktes egentligen redan för fyra år sedan. Den så kallade Indignados-rörelsen kallade till demonstrationer på städernas gator. Miljontals människor protesterade mot den häftiga åtstramningspolitik som initierats efter att den ekonomiska krisen slagit stenhårt mot Spanien.

Men protesterna omsattes till en början inte i reell politik. Många trodde då att rörelsens kraft var på väg att försvagas. Men under ytan har samtalet och motståndet bubblat. En ny generation av unga, välutbildade människor har fångat upp och lyckats samla olika rörelser och deras argumentation mot de sittande partierna.

Samtidigt har motståndet fått extra näring när Spaniens korrupta maktstruktur nystats upp. Vecka efter vecka under 2014 avslöjades pengasvindlerier som involverade det spanska politiska toppskiktet, kungamakten, bankerna och inflytelserika byggfirmor.

Ett exempel är historien om de 83 bankdirektörerna vid Caja Madrid (senare Bankia). Många var förtroendevalda och politiskt tillsatta. De fick varsitt svart kreditkort. Korten användes sedan till en kollektiv nota på nära 150 miljoner kronor. Pengarna lades på semestrar, shoppingresor och restaurangbesök.

Motståndet har framför allt två hemvister, vilket norska journalisten Lotta Elstad skriver om sin nyutgivna bok ”Den spanska sensationen Podemos”. Människor har samlats i lokala politiska cirklar runt om i landet för att samtala och samordna rörelserna. Parallellt har ledande forskare vid den statsvetenskapliga institutionen på Universidad Complutense i Madrid haft som målmedveten strategi att samla motståndet och låta det få genklang i reell politik.

Pablo Iglesias tillhör forskarna från Universidad Complutense. 2010 startade han ett tv-program strömmat via internet, La Tuerka, där han på sina egna premisser kunde sätta agenda och logik för hur att tala om den ekonomiska krisen och om politisk vänsterideologi.

Populariteten för programmet blev enormt; Pablo Iglesias gav med sin forskarbakgrund svar på folkets frågor. Med tiden bjöds Pablo Iglesias in till de nationella tv-kanalerna. Hatad eller älskad – när Pablo Iglesias deltog i politiska intervjushower, som ”Salvados” och ”El Objetivo de Ana Pastor”, slogs tittarrekord.

När han medverkar i tv, inför miljoner tittare, kommunicerar gräsrötterna via sociala medier. Tillsammans skapar de en social relation. Etablerade partier som PP och PSOE behärskar inte den kanalen för kommunikation och mobilisering. Kombinationen av en folklig mötesverksamhet i cirklar och ledningens ansikte utåt har blivit Podemos signatur.

I mitten av januari 2014 offentliggjordes Podemos politiska manifest. Pablo Iglesias utsågs till en av partiets talespersoner.

Ett par månader senare vann Podemos fem av de spanska mandaten i valet till Europaparlamentet. Det har varit en politisk saga, men vilka förändringar vill Podemos genomföra?

Podemos står på många sätt för en socialdemokrati av äldre snitt. Den ekonomiska politiken tar utgångspunkt i keynesianism, i en aktivering av en statlig stabiliseringspolitik. Åtstramningspolitiken håller inte; staten måste stimulera till sysselsättning och ökad privatisering stoppas. Podemos talar inte sällan om, och förespråkar, den klassiska nordiska politiska modellen vilket varit ovanligt i det sydeuropeiska politiska landskapet.

Samtidigt är Podemos en hybrid av politiska ideologier, vilket försvårar en placering på den ­traditionella politiska skalan. Inspiration hämtas från såväl socialdemokrati, kommunism som från Latinamerikanska vänsterideologer. Podemos ledare har inspirerats av Ernesto Laclau, argentinsk politisk teoretiker och post-marxist, som talade om att ersätta den traditionella analysen av klasskamp med ett koncept för radikal demokrati.

Attackerna mot Podemos är många; etablerade partier, i synnerhet högerpartiet PP, anklagar Podemos för att vara i maskopi med Hugo Chávez, Fidel Castro och separatistgruppen ETA. Podemos är ett hot, inte bara mot Spaniens framtida utveckling, utan mot hela Europasamarbetet. PP har all anledning att oroa sig: med sin breda högerfamn har PP länge lyckats locka till sig såväl unga frisinnade liberaler som väljare från extremhögern. Men under det senaste året har högern tappat väljare.

Hur långt kan Podemos nå? Långt, absolut, men det finns faktorer som talar för att Podemos inte blir riktigt så stora som opinionsmätningarna indikerat. I Podemos finns ständigt en spänning mellan gräsrotsrörelsen och de centrala ledarna som tar plats i offentligheten. Delade meningar råder om vad som är viktigast: snabbast möjliga maktövertagande eller fortsatt bred folklig förankring?

Under våren har samtidigt centerpartiet Ciudadanos, ett katalanskt parti grundat 2006, offentliggjort en nationell etablering på den politiska arenan. Med den karismatiska advokaten Alberto Rivera som frontperson har Ciudadanos, lik Podemos, på kort tid ökat sitt stöd i opinionsundersökningarna. Mycket talar för att Ciudadanos kan locka tillbaka liberala väljare som tidigare har övervägt att lägga sin röst på Podemos.

Oavsett vilket politiskt resultat som 2015 ger i Spanien har Podemos, precis som grekiska Syriza, kommit att förändra den förhandlingssituation som råder i både södra Europa och inom EU-samarbetet. En förskjutning har skett. Den spanska befolkningen tänker inte längre acceptera svindlerier, korruption och maktcentrering. De, och Pablo Iglesias, vill skriva ny historia.