Förra sommaren beslöt jag mig för att inhysa hela min deckarsamling på landet, för att inte året om utsättas för dess lockelse. Skamfylld insåg jag att det höll på att gå över styr: när man glatt läser om sina gamla favoritdeckare, inte för andra utan för sjunde gången, så har man gått från att vara en deckarläsare till att bli en deckarmissbrukare.
Inget är så lugnande som att läsa om mord och hemskheter i deckarens form.
Paradoxalt? Inte alls. Nyckelordet är form. Och kanske är det min sagoindränkta barndom som i tider av utmattning gör mig till en deckarmissbrukare - för är inte deckaren vår tids folksaga? En noga strukturerad ram för mötet med den brutala verkligheten.
Detektiven liknar folksagans hjälte när han/hon ur vardagens myller nystar fram den röda tråd som leder ut ur labyrinten. Seriemördare eller häxor som göder små barn för att äta upp dem - vidrigheterna varierar men en berättelse skapas ur vardagens bristfälliga och banala fragment. En form som kan innesluta starka känslor och göra dem uthärdliga.
En av de deckarförfattare som jag de senaste åren läst allra glupskast är engelsmannen Reginald Hill. Hans serie om poliserna Andy Dalziel och Peter Pascoe omfattar tjugoen romaner, varav hittills åtta har getts ut på svenska av bokförlaget Minotaur. Och jag tror att en av de saker som får mig att om och om igen läsa Hills böcker är att han i grunden är just en sagoberättare.
Hill debuterade 1970 med "A Clubbable Woman", där paret Dalziel-Pascoe introducerades. Den första romanen inordnar sig ganska förutsägbart i den brittiska deckartradition som kan kallas "lokalrealistisk": romaner som är starkt förankrade i ett oftast lantligt landskap och en lokal kultur - i Hills fall Yorkshire.
Men redan i debuten anas de drag som visar Hills egenart: den vilda, burleska humorn och hans förmåga att skapa sammansatta karaktärer. Hill påminner mig också om det som alltid lockat mig i "det engelska" kynnet. Hos hans karaktärer finns ett slags sturigt framhärdande i rätten att vara udda, lätt bisarr eller motsägelsefull, något jag älskade redan i engelska barnboksklassiker som "Nalle Puh" eller "Det susar i säven".
Seriens (till att börja med) två huvudpersoner får extra liv genom att de står i sådan kontrast till varandra. Den universitetsutbildade, känslige och vänsterliberale Peter Pascoe och hans chef Andy Dalziel, en oerhört fet, ständigt rapande och fisande arbetarson med skotskt påbrå som kan häva ur sig en förbluffande mängd politiska inkorrektheter i det korta andetaget mellan två pints of ale. Dessa två får snart sällskap i serien av ett antal karaktärer vars betydelse växer från bok till bok.
Viktigast av dem är Ellie, som dyker upp redan i den andra romanen och snart blir Pascoes fru, en frispråkig och hetlevrad radikal med författarambitioner, samt inspektör Wield, mannen med poliskårens fulaste ansikte, som först en bit in i serien kommer ut ur garderoben som homosexuell.
Hos de flesta författare som arbetar med en återkommande detektiv inträder efter ett visst antal böcker en förstelning av huvudpersonen. Paradexemplet måste vara P D James poesiskrivande polis Adam Dalgliesh, vars träaktiga tråkighet når nästan sublima höjder i de senare böckerna. Det remarkabla med Hill är att hans romanserie går åt motsatt håll: karaktärerna blir alltmer komplicerade och motsägelsefulla, bifigurer dyker upp och återkommer i ett annat sammanhang och nätet av relationer mellan romanpersonerna blir alltmer invecklat och finmaskigt. Hill lyckas med konststycket att skapa en värld som alltid behåller ett moment av överraskning.
Romanen "Mysteriespel" ("Bones and Silence", 1990), har som motto ett citat ur Virginia Woolfs roman "Vågorna", som slutar med orden: "Vi är bara lätt klädda med tyg och knappar; och under denna beläggning ligger skal, ben och tystnad." Ett lokalt, medeltida mysteriespel engagerar hela staden i en myllrande utomhusproduktion, och när Andy Dalziel övertalas att spela Gud tappar både hans vänner och fiender hakan. Att den person som Dalziel styvnackat håller för mördare ska spela djävulen höjer förstås den dramatiska temperaturen.
Samtidigt får Pascoe, likt en hårt arbetande ärkeängel, ta över de brev som en anonym kvinna skriver till Dalziel om sina självmordsplaner. Romanens skilda intrigfåror strömmar samman i den tragiska finalen, där Pascoe står ensam högst uppe i katedralens torn efter att ha misslyckats i sin räddningsmission. Under våra framgångsrika förklädnader är vi alla bräckliga varelser av ben och tystnad, och trots att detektiven i sin roman faktiskt är ett slags gud så är den tröst hans allsmäktighet skänker en falsk sådan, helt och hållet bunden inom fiktionens ramar.
En delvis annan sida av Hill framträder i "Det mörka arvet" ("The Wood Beyond", 1996). En grupp kvinnliga djurrättsaktivister snubblar över ett gammalt skelett i jorden under en räd mot ett farmaceutiskt företag. Dalziels utredning kompliceras av den ögonblickliga attraktion som uppstår mellan honom och aktivisternas ledare. Än mer invecklat blir det när Pascoes arv efter farmodern, en dagbok från första världskriget, tycks ha något samband med det oidentifierade skelettet i skogen. Som alltid knypplar Hill ihop de olika intrigtrådarna till ett sammanhängande mönster - i det här fallet en rasande uppgörelse med det engelska klassamhället och den sanslöst cyniska masslakt som första världskriget var.
"Arms and the Women" (2000) är Ellie Pascoes roman. Till skillnad från flertalet manliga deckarförfattare så kan Hill verkligen skildra kvinnor - hans hemlighet är nog att han helt enkelt ser kvinnor som människor. "Arms and the Women" är en på flera sätt hejdlös roman, där Ellie Pascoe tillsammans med en grupp kvinnor tvingas strida mot parodiskt manliga företeelser som den internationella vapen- och drogsmugglingen samt den nationella säkerhetstjänsten.
Kvinnorna vinner förstås - utan hjälp av de manliga poliserna, men däremot (ironiskt nog) med viss assistans av naturens krafter. Genom Ellie blir "Arms and the Women" också en roman om berättandets villkor, för som en roman i romanen ligger den berättelse hon skriver om Odysseus, alla moderna berättares arketyp.
All litteratur upprättar en överenskommelse med sina läsare. Den goda författaren spelar ofta med denna överenskommelse, förändrar den under resans gång, bryter den, diskuterar den. I genrelitteraturen är det svårare - om man verkligen bryter överenskommelsen har man skrivit sig ut ur sin genre. Reginald Hill balanserar ofta just på gränsen; han är trogen den klassiska polisdeckaren, men ibland får man en känsla av att han försöker spränga detektivromanen inifrån.
Alla detektivromaner har ytterst två huvudpersoner: detektiven och döden. I de två tätt sammanhängande romanerna "Dialogues of the Dead" (2001) och "Death's Jest-Book" (2002) utforskar Hill själv döden i lika hög grad som detektiven. Resultatet är en virtuos och bitvis fasansfull resa mitt emellan verklighet och illusion, där döden till slut blir den enda sanning som återstår. Dessa två romaner är på flera sätt de mest utstuderade och uppenbart litterära av Hills verk. Här är det också nära att hela bygget exploderar; att den återhållna viljan till frihet från genrens tvång som hans böcker bågnar av ska spränga sig ut ur detektivromanens ramar.
Få kan fylla genrens ramar med ett så originellt och upplivande innehåll som Reginald Hill.
Deckarsamlingen får dock stanna på landet. För hur mycket jag än älskar den här genrens folksagelika struktur så är det bara att inse att det inte alltid är bäst att bli lugnad. Ibland är det tvärtom den vakna oron man bäst behöver.