Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Den svenska romanen går på universitetet

Flera romaner utspelar sig på Stockholms universitet.
Flera romaner utspelar sig på Stockholms universitet. Foto: Fredrik Funck

Snart öppnar de svenska högskolorna och universiteten sina portar. Men ska vi tro den nya vågen av universitetsromaner är det ingen stimulerande kunskapsmiljö som väntar de nya studenterna. Mats Almegård granskar en plats där oetiska sexuella relationer, hierarkier och klassresor dominerar.

I våras kom Universitetskanslersämbetet (UKÄ) med sin årsrapport Universitet och högskolor. Den visar att dagens studenter väljer de långa programmen som leder till jobb. Strökurser för allmän förkovran, vitterhet och bildning är mindre intressanta.

Det är en tendens som delvis märks i den våg av universitetsromaner som kommit på senare tid. I Elise Karlssons roman ”Klass” svarar huvudpersonen Hélène på frågan om varför hon läser litteraturvetenskap med orden ”jag vet att det inte leder någonstans”. Den som ställer frågan – en vän från barndomens Rinkeby – studerar till jurist. Hon vill bli något, skaffa sig ett yrke – i linje med UKÄ:s årsrapport.

Men i skönlitteraturen dominerar knappast vetgiriga eller målmedvetna studenter. Ofta beskrivs universitetet mer som en plats där en person befinner sig i brist på annat. I Isabelle Ståhls roman ”Just nu är jag här” ägnar huvudpersonen Elise föreläsningarna i konstvetenskap åt att kolla upp sina föreläsare på Ratsit i mobiltelefonen. De med flest följare på sociala medier är i hennes ögon de verkligt lyckade, medan universiteten ”tillhör förra årtusendet, det kommer aldrig att löna sig med långa utbildningar”.

Besvikna och desillusionerade studenter är inget nytt, inte heller i litteraturen. I avhandlingen ”Den skandinaviska universitetsromanen 1877–1890” visade Claes Ahlund att de romaner som under sent artonhundratal utspelade sig vid olika universitet i Norge, Danmark och Sverige snarare tematiserade institutionernas efterblivenhet och rigida strukturer (och hur det ledde till krossade illusioner bland studenterna) än att skildra en vetenskaplig och intellektuell miljö. På liknande sätt kolliderar Therese Bohmans huvudperson och hennes drömmar och föreställningar om universitetet i romanen ”Aftonland”. Huvudpersonen heter Karolina Andersson och är konstprofessor. Hon har därmed tillbringat en ansenlig tid inom akademin. Ändå är hon fortfarande besviken på att den bild hon bar på när hon började studera inte stämde. Hon hoppades på en plats med ”sant intellektuella samtal” men mötte vanliga fikasamtal om barn, bästa kaffebryggaren och väder.

– Jag blev också besviken när jag kom till universitetet: jag hade liksom trott att det skulle vara mer speciellt, att människor skulle tala om konst och kultur med intresse och passion, men det var ju inte direkt några samtal om den tyska romantiken på lunchen. Kanske blir det lätt så om man kommer från en bakgrund där universitetet inte är något självklart, eller till och med något som har känts ouppnåeligt: man romantiserar det, och blir sedan besviken när det inte motsvarar ens förväntningar, säger Therese Bohman.

Både Elise Karlsson och Therese Bohman har tidigare undersökt klassförhållanden i yrkeslivet (”Linjen” respektive ”Den andra kvinnan”) och klassperspektivet återfinns även i de senaste romanerna. Martin Engberg beskriver också en klassresenär i sin roman ”En enastående karriär”. Huvudpersonen, Jonas Andersson-Olsson, är doktorand i litteraturvetenskap och har svårt att förstå de koder som finns inom universitetet. Han försöker inordna sig genom att köpa en gammal kostym – så att han åtminstone till ytan ska se ut som en litteraturvetare.

– Min roman hade också kunnat utspela sig bland författare, filmregissörer och på teatern. Jag var främst intresserad av en miljö där kampen om det kulturella kapitalet är viktig och hur det påverkar de som befinner sig där, säger Martin Engberg.

Martin Engbergs huvudperson drömmer om att bli kulturmannen med stort K. I romanen förkroppsligad som Stefan Larsson. Han är disputerad, har rykte om sig att vara ett intellektuellt geni och skriver för en creddig kulturtidskrift. Det sistnämnda är viktigt. Även i de andra romanerna är det inte tillräckligt med akademiska meriter för den verkliga kulturella makten. Universitetets meritokrati räcker inte långt. Isabelle Ståhl tecknar ett porträtt av läraren Arvid Borg, vars maktställning delvis beror på att han skrivit för nittiotalstidskriften Kritik och Kris (syftar förmodligen på verklighetens Kris som var präglande för åttiotalsdebatten) och i Therese Bohmans roman skriver de manliga lärarna vid institutionen för tidningarnas kultursidor och i elitistiska kulturtidskrifter. Det är så de får kulturell makt.

För Elise Karlssons huvudperson ter sig maktstrukturer som dessa främmande och skrämmande.

– Det är ju en uppenbart hierarkisk miljö, där det finns en tydlig förbjuden gräns som man helst inte ska överträda, mellan den som lär och den som lär ut, som ändå överträds hela tiden, säger Elise Karlsson.

Tätt kopplad till dessa maktpositioner – som vilar på det sociologen Pierre Bourdieu kallade kulturellt kapital – är också en könsmaktsordning som ytterligare understryker hierarkierna. Ståhl, Bohman och Engberg skildrar alla överträdelser mellan lärare och studenter. I Isabelle Ståhls roman inleder Arvid Borg en s/m-relation med huvudpersonen Elise. För Therese Bohmans kvinnliga professor är vetskapen om att universitetet ser ”allvarligt på sexuella trakasserier” visserligen en anledning till eftertanke, men det hindrar inte att hon hoppar i säng med den doktorand hon handleder. Martin Engbergs manlige doktorand reflekterar inte ens över att det kan vara moraliskt och etiskt tvivelaktigt att vara ihop med sin kvinnliga handledare. Trots sin underordning som doktorand åtnjuter han privilegier i egenskap av att vara man.

Hierarkierna och kotterierna börjar redan på grundnivån. Niklas Elmérs debutroman ”Trojkan” skildrar en grupp studenter som intrigerar och innehar en oerhörd makt. I en intervju med DI Weekend sa Niklas Elmér i våras att ”universitetsmiljöer är intressanta för att de kan liknas vid ekosystem, isolerade från omvärlden, med egna uppsättningar regler och normer”. Möjligen är det detta avskilda rum som intresserar så många författare: att universitetet är ett minisamhälle i samhället, men också avskilt genom sin tradition av akademisk frihet.

Denna avgränsade miljö gör också universitetet lämpligt för författare som vill skapa spänning, vilket redan Maria Lang utnyttjade då hon skildrade ond bråd död i ”En skugga blott” från 1952. På senare tid har Mattias Edvardsson (i förra årets ”En nästan sann historia”) och Anna Roos (i nyutkomna romanen ”Spel”) förlagt spänningshistorier till Lunds universitetskorridorer respektive Handelshögskolans miljöer.

– Handelshögskolan är för mig en traditionsbunden, akademisk och till viss del sluten miljö med höga antagningspoäng och begränsat antal studenter. Miljön bidrar till att högpresterande individer med ambitioner ställs bredvid och emot varandra. Det under en tid i livet då många söker sin identitet. Detta sammantaget gjorde att jag tyckte högskolan var en bra kuliss för en spänningsroman, säger Anna Roos.

På din hemsida listar du bland annat Donna Tartts ”Den hemliga historien” som en av dina favoritböcker. Inspirerades du av den när du skrev ”Spel”?

– Jag hade inte läst den när jag skrev ”Spel” utan först efter det att en person som läst mitt manus tipsade mig om den. Det sociala samspelet har alltid fascinerat mig och Tartt har verkligen lyckats med dynamiken mellan karaktärerna som blir en del av skolans innersta krets.

Andelen universitetsromaner, eller campus novels, är över huvud taget väldigt stor i den anglosaxiska litteraturen. The Guardian listade i våras ”Top 10 campus novels” med bland andra Chad Harbachs ”Spelets konst” och Michael Chabons ”The wonder boys” och det finns gott om ytterligare exempel. Talande nog vänder sig Martin Engbergs fiktiva doktorand till C S Lewis barnböcker och filmen ”Döda poeters sällskap” när han försöker klura ut hur livet på ett universitet ser ut. Men möjligen är senare tids svenska utgivning kanske slutet för den anglosaxiska dominansen inom genren universitetsroman? Sedan förra hösten har i alla fall andelen svenska romaner som utspelar sig vid universitet och lärosäten ökat markant.

– Dels är det väl fler som läser på universitet nu för tiden, och det finns en starkare press att man ska utbilda sig för att över huvud taget få tillgång till jobbmarknaden. Dels tänker jag att det är många av de konflikter som finns i samhället i dag som speglas tydligt i en universitetsmiljö, säger Elise Karlsson.

Enligt Statistiska centralbyrån blir vi alltmer högutbildade. I dag har 27 procent läst vidare efter gymnasiet i tre år eller mer. År 1990 var motsvarande siffra endast 11 procent. Fler och fler stannar alltså längre på högskolor och universitet, vilket kanske bidrar till att göra miljöerna ”vanligare” – även i litteraturen.

Ser man sedan till antalet som studerat eftergymnasialt över huvud taget ligger procenttalet på 39,8 för personer mellan 25 och 64 år enligt statistik från OECD. Det är strax över OECD-snittet på 35 procent och mellan våra skandinaviska grannländer Danmark (37,1 procent) och Norge (42,7 procent). Men i dessa länder märks ingen motsvarande våg av universitetsromaner som den vi ser här just nu.

– Nej, men några exempel finns självklart. Henrik Langelands ”Francis Meyers lidenskap” från 2007 och Helene Uris ”De beste blant oss” från 2010 är två exempel som brukar nämnas, säger norska Birgitte Svendsen Kleivset som är universitetsbibliotekarie och bokbloggare.

Läget ser liknande ut i Danmark. Nyligen anmälde Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen den danske författaren och tidigare rektorn vid Forfatterskolen Pablo Llambías senaste roman ”Natteskær” – som likt Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” beskriver s/m-sex mellan en manlig universitetslärare och en ung kvinnlig student, kärlekslöshet, alienation och ett liv som förs i sociala medier. En roman alltså, som delvis utspelar sig på universitetet.

– Många av våra författare har en bakgrund på Forfattarskolen och litteraturvetenskapen så de är präglade av en akademisk miljö, men jag ser inte någon trend av universitetsskildringar som den du säger pågår i svensk litteratur just nu, säger Jes Stein Pedersen.

Men vad beror det då på att det kommer så många romaner om universitetsmiljöer på svenska just nu? Ett svar är att den anglosaxiska trenden nu har nått oss. Ett annat att författarna upptäckt att den akademiska miljön kondenserar mycket av samhället på en liten, avgränsad yta – vilket gör den till en utmärkt spelplats för en roman. Det anser Therese Bohman:

– Universitetet är verkligen en bra plats för att skildra utanförskap och alienation. Dessutom befinner sig de flesta på universitetet vid en tid i livet då sådana känslor är starka och kan underblåsas av upplevelsen att alla man möter befinner sig där med ett mycket större självförtroende och en mycket större självklarhet än man själv gör.

Här utspelar sig universitetsromanerna.

Stockholms universitet: Therese Bohman ”Aftonland” (2016), Isabelle Ståhl ”Just nu är jag här” (2017), Elise Karlsson ”Klass” (2017).

Göteborgs universitet: Martin Engberg ”En enastående karriär” (2017).

Handelshögskolan i Stockholm: Anna Roos ”Spel” (2017).

Ej namngivet lärosäte (kanske Handelshögskolan?): Niklas Elmér ”Trojkan” (2017).

Lunds universitet: Ulrika Kärnborg ”Som om” (2010), Jens Liljestrand ”Adonis” (2011), Mattias Edvardsson ”En nästan sann historia” (2016).

Uppsala universitet: Linn Spross ”Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet” (2013).

Umeå universitet: Göran Hägg ”Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå” (1983).