Under senare år har det försiggått en öppen diskriminering av etniska minoriteter i Danmark, både i språkbruk och i lagstiftning. Det senaste är att man tänker vägra icke danskkunniga tortyroffer medborgarskap, en gräslighet som saknar motstycke i nyare dansk rättshistoria.
Våra landsmän med muslimsk kultur- och trosbakgrund - många av dem danska medborgare som vi och många högutbildade och välintegrerade - skärs alla över en kam och utsätts för hånfullheter som rör deras kultur och religion, för nedvärderande och diskriminerande omdömen och för osanna kollektiva generaliseringar. Även folketingets talarstol används i detta syfte, och till och med ministrar uppvisar en icke förut skådad intolerans gentemot de etniska minoriteterna i landet.
När Dansk folkeparti med regeringspartierna som garanter och inte minst som lagstiftande medspelare pekar ut en befolkningsgrupp med annorlunda framtoning - det vill säga invandrare och flyktingar - som syndabockar, då kränks medmänniskan i oss alla. Vi glömmer vilka vi är, och vi glömmer den roll vi som danskar tidigare i historien har spelat som hjälpare och beskyddare av svaga och förföljda. Vi tvingas betrakta en etnisk minoritet uteslutande som en anonym ansiktslös grupp och inte som människor, som helt olika individer med olika ursprung och personlighet, var och en med sin egen levnadshistoria och sin syn på tillvaron. Individen suddas ut och kvar står bara den av fördomar skapade klichén.
Vi riskerar att inte längre betrakta våra muslimska medborgare som människor på gott och ont, som vi själva. I stället råder en tendens inom politik och medier att uteslutande se på dem som kriminella, samhällsfarliga element och som potentiella våldtäktsmän eller socialfall. Framträdande politiker på högerkanten klistrar offentligen kategoriska lappar på våra muslimska medborgare med "pest", "baciller", "kräftsvulster", "som väntar på att bli tillräckligt många för att ha ihjäl oss".
Vi känner igen denna retorik från historien, senast från Balkan, där den gav en föraning om de blott alltför välkända etniska utrensningarna.
Det är fråga om en glidande måttlig rasism som redan i flera avseenden har övergått i diskriminering och dubbel lagstiftning baserad på ett enda: "de" och "vi". En regel för "oss", en för "dem".
Regeringen har med sitt medlöperi i de anti-etniska tendenserna ett tydligt ansvar för att det skapats en atmosfär av stigande intolerans gentemot landets etniska minoriteter. Det gäller också i viss mån delar av den politiska oppositionen och medierna, som ofta okritiskt vidarebefordrar främlingsfientliga åsikter. En stor grupp invandrare och flyktingar uppger tonen hos danska politiker och medier som huvudorsak till att de inte känner sig erkända utan utestängda i landet.
Just detta mänskliga och sociala erkännande, som är så avgörande för en framgångsrik integration, är vad det politiska och officiella Danmark i praktiken inte har velat ge de etniska minoriteterna. Risken är påtaglig för en urvattning av rättssamhället och demokratin, med dess fundament bestående av likhet inför lagen och skydd för minoriteter.
Utan ett verkligt socialt erkännande av de etniska minoriteterna och deras stora mänskliga resurser, i vardagsliv, i arbete, i politik, kommer en ansenlig del av ungdomsgenerationen bland de etniska minoriteterna att utvecklas till en restgrupp som blir fast i en ond cirkel av utstötthet och motstånd, vilket är just vad man sett i många franska städers förorter. Utan verkligt socialt erkännande från det danska samhället ökar risken för att extrema åsikter och fundamentalism vinner insteg.
I dag har det skett en avgörande förändring i Danmarks internationella anseende. Vi utgör inte längre något gott exempel till efterföljd för spirande demokratier runt om i världen. Inte heller de länder som köar för att tas upp i EU kan längre lära av oss om de önskar leva upp till europeisk standard för demokrati och mänskliga rättigheter.
I stället för att helhjärtat och effektivt ta tag i de stora sociala och samhälleliga problem som efter årtionden av försummelse har uppstått till följd av den misslyckade integrationen utropar man invandrare och flyktingar som roten till allt ont. I stället för att avdramatisera och analysera problemen och söka sakliga, praktiska och hanterliga lösningar framhävs även små konflikter på ett hysteriskt sätt som ohanterliga, ja, så kulturellt och religiöst betingade att de kategoriseras som olösliga.
I "danskhetens" namn har vi steg för steg vant oss vid att vi utvisar våra mest utsatta medmänniskor, även om det finns en välgrundad misstanke om att de kan bli förföljda, torterade eller bara försvinna spårlöst i sitt hemland. Med lagen som vapen splittrar vi familjer, skiljer föräldrar från barn och män från hustrur och skickar politiskt förföljda i armarna på deras förföljare. Ett tillvägagångssätt som i sin administrativa, rationella omänsklighet påminner om den behandling de tyska judarna blev utsatta för när de av det danska justitieministeriet sändes tillbaka till det nazistiska Tyskland på 1930-talet.
Vi är inne i en farlig tillvänjningsprocess som gör oss döva och blinda inför den värdeglidning som pågår. Dagligen upptrappas retoriken, dagligen växer dosen av aggressivitet i politik och medier, men vi hör det inte mer, vi ser inte det orättfärdiga, för vi tycks ha tappat bort måttstocken för demokratisk anständighet.
Vi tror på den danska demokratin, på dess livskraft och dess fundamentala hälsa. Vår historia är rik på omistliga moraliska värden, som också bör leda oss när vi i framtiden försöker navigera oss fram i en värld som inte är så överskådlig som den en gång var. Därför måste vi också fråga oss själva och varandra om den moraliska glidning som har skett här i landet och den nedmontering av vår humanistiska samhällsmodell som under de senare åren har satts i gång av en liten riksdagsmajoritet skall få lov att fortsätta: Är det verkligen det Danmark som vi vill leva i?
Vi lever ett privilegierat liv, men följer det inte förpliktelser med privilegierna? Finns det inga gränser för hur nedvärderande vi kan behandla andra människor och ändå leva lyckliga?
Nu finns det anständiga människor i alla partier och alla politiska riktningar, och vi tror att de anständiga ännu är i majoritet i Danmark. Det är dags att vi alla börjar använda den yttrandefrihet som inte bara är vår grundlagsstadgade rätt utan också demokratins fundament. Det är dags att vi inrättar oss efter våra åsikter och djupaste övertygelser, också och i synnerhet dem som går på tvärs av partigränserna. Det är dags att vi säger ifrån.
Gör vi inte det kommer vår framtid att präglas av allt större omänsklighet och intolerans. Vi kommer att hamna i ett splittrat och till sist oigenkännligt och konfliktfyllt Danmark som bara få av oss kan vilja leva i.
Det handlar inte bara om etniska minoriteter. Det handlar också om det Danmark som vi fram till för inte så länge sedan hade skäl att vara stolta över att vara medborgare i.
Suzanne Brøgger, Ib Michael, Benny Andersen, Klaus Rifbjerg, Stig Dalager, Kirsten Thorup, Carsten Jensen, Thomas Boberg, Henning Mortensen, Hanne Vibeke-Holst, Inge Eriksen och Per Schultz Jørgensen