Dagens intelligentsia träffas i en villa strax intill, där forskningsinstitutet Wissenschaftskolleg är inhyst. När Imre Kertész anlände i början av oktober såg han fram emot ett år av ostört skrivande på en ny roman. Knappt hade han hunnit installera sig förrän det ringde från Svenska Akademien. Sedan dess har han ägnat sina dagar åt att posera framför kameror, ge intervjuer och skriva på sin Nobelföreläsning.
Var priset en överraskning?
"Fullständigt. Pressen hade visserligen nämnt mig som en favorit. Men det tog jag inte på allvar. Nej, nej."
Den svenska kritikerkåren var knappast överraskad, berättar jag. Kertész kvitterar artigt genom att framhålla den svenska pressens bidrag till att han fick Nobelpriset.
"Särskilt ´Galärdagbok´ har ju fått stor resonans. Det verkar som om det i Sverige finns en vana vid skriftställare som dokumenterat sina inre liv på papper. Jag känner mig besläktad med Strindberg."
I sin bok "Ich - ein anderer" (Jag en annan) bekänner sig Kertész också till en annan skandinavisk författare. Som barn var hans favoritsaga H C Andersens "Den fula ankungen". 1986 skrev han: "Jag kommer alltid att vara en andra rangens, misskänd och oförstådd ungersk författare." I dag är han världsberömd och hans verk förevigat.
"Utifrån sett har jag förstås blivit en ståtlig svan", skrattar Kertész. Sedan blir han stilla. "Men i mitt inre har ingenting förändrats."
Berättaren i Kertész böcker är ofta sträng, illusionslös och förtvivlad. Nobelpristagaren Kertész däremot är sympatisk, glad och älskvärd, och det beror inte främst på den plötsliga berömmelsen, utan på att det porlar en lyckokälla mitt i all förtvivlan. När man frågar efter orsaken till lyckan häpnar man inför svaret: Auschwitz.
Vi slår oss ned i biblioteket på Wissenschaftskolleg. De svarta bokskåpen vid väggarna är lastade med västerländsk kultur. Jag frågar Kertész om han vet att huset byggdes av en judisk företagare och att det under kriget var officersmäss åt den nazistiska krigsmakten. För en människa som suttit i koncentrationsläger (Kertész var mellan 1944 och 1945 fånge i Auschwitz, Zeitz och Buchenwald) och sagt att han inte kan tänka på något annat än Auschwitz måste Grunewald vara en kuslig och barbarisk ort. Snart sagt varje gathörn erinrar om Förintelsen.
"Nej, det är inte så farligt. De senaste tio åren har jag ofta bott i Berlin. Jag menar - detta tillhör det förgångna. Fast naturligtvis har det mycket att göra med samtiden. Men samtiden präglas av en annan generation."
"Ja, vad kan jag säga?" Kertész gör en uppgiven gest, märker att hans svar är vagt och motsägelsefullt. Liksom personerna i hans böcker zickzackar han sig sedan fram i en lång monolog.
"Jag vill ju inte säga att det förgångna är ett avslutat kapitel. Men faktum är att det i dagens Tyskland har uppstått en politisk konsensus som lyder: vi bör hålla Auschwitz i minnet så att det aldrig kan upprepas. Hur djupt denna konsensus går vet jag inte. Jag känner inte det tyska samhället inifrån. Jag är en främling här. Men jag tror att den är stark. Fast vad vet man? I Tyskland och hela Europa syns nya tecken på en politisk antisemitism. Men i en demokrati bör förstås alla meningar uttryckas och diskuteras. Ja, även om inte allt är som det ska måste jag säga att jag gillar Berlin. Jag har alltid gillat metropoler."
Kertész första roman "Mannen utan öde" brukar jämte Primo Levis bok "Är detta en människa?" pekas ut som den främsta skildringen av förintelsen skriven ur en överlevandes perspektiv. Romanen sträcker sig dock vida bortom ögonvittnets dokument.
"Jag har aldrig försökt återge Förintelsen. Det går inte. I stället ville jag återge ödeslöshetens tillstånd. ´Mannen utan öde´ är en bildningsroman, fast vrängd ut och in. Jag för min hjälte steg för steg genom livet, men det som sker är inte att han gradvis byggs upp, utan att han demonteras. Till sist ser han hela sin personlighet gå förlorad."
"Som fånge i koncentrationslägret tänkte jag naturligtvis inte så", fortsätter han. "Där handlade det om att överleva dag för dag. Där kan man inte filosofera. Det var först livet under den totalitära kommunismen som visade mig vad Auschwitz betyder."
I "Galärdagbok" jämför han sig med de överlevande från koncentrationslägren som hamnade i väst, en Paul Celan eller en Primo Levi. För dem blev kontrasten mellan slaveri och frihet alltför stor, menar han, och den traumatiska gåtan "hur kunde det ske?" blev dem övermäktig. Bägge tog livet av sig.
Kertész däremot bytte bara nazismens koncentrationsläger mot stalinismens, som han uttrycker det. Och i ljuset av kommunismen tedde sig också hela hans uppväxt som ett koncentrationsläger. "Auschwitz", skriver han i "Kaddish för ett ofött barn", "framträder för mig i faderns skepnad, ja, orden fader och Auschwitz väcker samma genklang hos mig".
"Så är det", konstaterar Kertész. "De mindre strukturerna - familjen och skolan - tar efter de större. Den auktoritära uppfostran och utbildning jag fick förberedde mig för Auschwitz."
I Kertész´ författarskap framstår Auschwitz som ett exempel på människans allmänna villkor i det moderna samhället. Hon är överallt kringskuren av totalitära krafter som reducerar henne till siffra, funktion, arbetskraft och råvara. När Kertész i 1950-talets Budapest försökte komma till klarhet om vad han upplevt i koncentrationslägren och hur han skulle överleva under diktaturen fann han sitt öde speglat i den existentialistiska litteraturen som under dessa år introducerades från Frankrike.
"Jag var inträngd i ett hörn där jag måste se mitt liv i vitögat. Vad skulle jag göra med dessa erfarenheter av nazismen och stalinismen? Jag fattade mitt beslut från ett ögonblick till ett annat. Jag bestämde mig för att ta allt som hände mig på allvar och att av detta skapa ett litterärt livsverk. Från denna stund sökte jag bara efter ett enda: den autentiska framställningen av den totalitära diktaturen."
"Ert beslut att bli författare var alltså ett slags existentialistiskt språng?"
"Ja, särskilt Camus var en stor förebild. Det fanns en tid då jag kunde rabbla flera sidor ur ´Främlingen´ utantill."
Camus analys av existensens villkor sammanföll med Kertész livserfarenhet: männi-skan kastas in i ett liv där hennes enda säkra hållpunkt är att hon ska dö, hon placeras därtill i en särskild "situation" som dömer henne till ett visst slags liv, exempelvis till att vara "jude", men just på grund av dessa absurda villkor måste hon värdesätta livet. Existensen är meningslös - den enda mening som ges är den som människan själv skapar. I likhet med Camus talar Kertész om plikten att vara lycklig:
"Alla människor står inför denna plikt. Författaren uppfyller den genom att fästa sin erfarenhet i ord. Men varje människa har samma förmåga att bygga upp sin egen mänsklighet."
"Tycker ni att människorna i Ungern under kommunismen tillvaratog denna förmåga?"
"Naturligtvis inte. Man accepterade det som var oacceptabelt. Den kommunistiska diktaturen i Ungern hade två faser. Först kom den stalinistiska, som varade från 1949 till 1953. Under dessa fyra år var diktaturen dynamisk, precis som Hitlerdiktaturen. Oskyldiga människor greps och dömdes. Folk överlevde på samma sätt som under nazismen, i ständig oro och flyktberedskap. Efter folkresningen 1956 kom den så kallade gulaschkommunismen. Denna diktatur var skenbart mer liberal, men i själva verket var den djupt korrumperande och destruktiv. Det värsta var att den erbjöd människorna en smula. För varje år fick man det lite bättre. Man kunde ha en egen liten bil och en liten sommarstuga. De flesta sålde sina själar till detta låga pris."
Ur sin erfarenhet av totalitära samhällsskick har Kertész utvecklat en etik som lär människan att värna sin integritet även då hopplösheten står som en svart mur omkring henne. Den hjälpte honom att utstå de långa, kalla åren från femtiotal till åttiotal då han bodde i usla uthyrningsrum och enrummare och skrev för att överleva. Men hans etik gäller märkligt nog endast den enskildes umgänge med sig själv, inte människans förhållande till sin nästa. Hos Kertész förgiftas alla mellanmänskliga relationer, alla grupper och kollektiv av strukturernas ondska.
"Talet om kollektiva värden och kollektiv skuld är en återvändsgränd. När kollektiva värden dynamiseras, till exempel av nationalismen, blir de farliga. Det samma gäller föreställningen om en kollektiv skuld. Man kan inte skuldbelägga ett helt folk. Ansvaret är alltid individuellt. Att ha ansvar innebär att man är medveten om sin existens, att man förstår att det inte är naturligt att födas och att livet är ett privilegium. Livet är oss till låns, och vi måste göra något av det. Jag säger inte att kollektiv inte ibland kan visa sina bättre sidor. Jag säger inte att jag inte kan umgås. Men mitt liv är mitt - och jag är ansvarig för det."
Ändå talade Kertész nyligen om "det nationella ansvarets tunga och upplyftande känsla". I en omdiskuterad artikel från en konferens i Jerusalem beskrev han sin lättnad när han såg tv-bilder av israeliska pansarvagnar som rullade in i den palestinska staden Ramallah: "så bra att jag ser davidsstjärnan på de israeliska pansarfordonen och inte på mina egna kläder, som fallet var 1944." (SvD 12/5 2002) Är alltså Israel ett kollektiv som är gott och nödvändigt?
"Israels existens eller icke-existens är för mig en tvingande fråga. Jag vet att de europeiska judarnas situation påverkas av vad som sker med Israel. Men oavsett detta ser jag i Israel en bild som jag är solidarisk med. Varför? Därför att jag är jude och Israel judiskt? Kanske det. Men jag bor inte där. Jag förstår inte språket. Jag är inte nationalist, inte heller judisk nationalist."
"Har man läst era böcker", säger jag, "kan man inte dra någon annan slutsats än att också Israels ockupation är ett utslag av det ni kallar maktprincipen eller Auschwitzprincipen. Sharons politik innebär att tiotusentals människor berövas förmågan att forma sitt eget öde - och detta bara av det absurda skälet att de är palestinier?"
"Ni förstår, det där är dagspolitik. Jag blandar mig inte in i den. Det kan vara så att Israel under en viss period för en viss politik. Men i Israel finns en demokrati. Landets regering kan kritiseras offentligt och avsättas. Detta är för mig tillräckligt. Att Israel för en oskön politik är en sak. Men det avgörande är ändå Israels existens eller icke-existens. Ärligt talat. Israel befinner sig i dag i en svår situation där de européer vilkas värden Israel företräder har övergivit landet. När ett land överges kan det - liksom en människa som blir trängd - bli farligt. Låt oss inte heller glömma att Israel är ett mycket litet land, som ganska enkelt skulle kunna sopas bort. Och vad skulle det betyda för Europa? Ett senkommet rättfärdigande av Hitlers politik?"
Israelresan vittnar om den nya författarroll som Kertész trätt in i det senaste årtiondet. Efter mer än fyrtio år av censur och förbud kan han nu resa fritt, tala på konferenser, läsa ur sina verk i bokhandlar och på universitet. Jämför man hans två "dagböcker" syns skillnaden. Å ena sidan "Galärdagbok" från 1992, skriven under den kommunistiska diktaturen, som är fokuserad, grubblande och pessimistisk. Å andra sidan "Ich - ein anderer" från 1997, skriven under den västliga toleransen, som är förströdd, flanerande och nyfiken. Övergången från ett styrelseskick till ett annat och förändringen av texternas tonfall sammanfaller tidsmässigt med Kertész internationella genombrott.
"En diktatur kan nog utlösa de kreativa krafterna, men i längden kommer de att skrumpna samman under sådana omständigheter. Under 1980-talet började jag bli djupt frustrerad. Kommunismens sammanbrott kom vid en tidpunkt då jag verkligen behövde det. Kan du föreställa dig det vardagsliv jag beskriver i `Galärdagbok´, dessa grå dagar, denna hopplöshet - och att jag ändå lyckades skriva, uppbådande alla mina krafter? Kan du föreställa dig det, då kan du också föreställa dig hur jag kände mig när friheten till sist kom. Nej, en lyckligare människa än jag kan man inte hitta på denna jord."