Hem till skolan

”Det är ingen vacker syn.” Så tog teknokraterna kommandot över skolan

Var den nya yrkesskolan en bra reform? Eller fungerar den bara som en nödutgång?

Foto: Beatrice Lundborg Var den nya yrkesskolan en bra reform? Eller fungerar den bara som en nödutgång?

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Den svenska skolans kris är inte en fråga om politisk skala, skulden finns varken hos ”flumvänstern” eller ”batonghögern”. I stället finns roten till problemen i den sociala ingenjörskonsten och synen på människan som sorteringsvara. Endast ur denna insikt kan en ny skola skapas. Det skriver Maciej Zaremba i sista delen av sitt starkt uppmärksammade reportage om den svenska skolan.

Den svenska skolans kris är inte en fråga om politisk skala, skulden finns varken hos ”flumvänstern” eller ”batonghögern”. I stället finns roten till problemen i den sociala ingenjörskonsten och synen på människan som sorteringsvara. Endast ur denna insikt kan en ny skola skapas. Det skriver Maciej Zaremba i sista delen av sitt starkt uppmärksammade reportage om den svenska skolan.

Magnus säger att den bästa surfningen är vid mynningen av Oregonfloden. Han har redan sett ut platsen där han skall slå sig ned samt tagit reda på allt om green card och övriga tillstånd som krävs. Men än så länge löder han rör på Universitetsholmens gymnasium i Malmö.

Jag kom till Malmö med ett problem. Finns det ett ”höger” och ett ”vänster” i skolfrågan? Är det sant, som det påstås, att Jan Björklunds nya yrkesskola, som inte automatiskt ger behörighet till högre studier, syftar till att återskapa klassamhället?

Annons:

Jag hade mina tvivel. Det lät på kritikerna som om de såg ned på hantverksyrken. De talade om jämlikhet men verkade samtidigt tvivla på att någon kunde bli snickare av egen vilja. Som om förklaringen till att det alls fanns hantverkare i vårt land bestod av att de inte förstått att bli socionomer. Eller kanske misslyckats med det.

Jag frågar eleverna i rörverkstan om deras framtidsplaner. Dragan räknar med att ta över pappas rörfirma och kanske expandera. Först i Danmark, sedan får man se. Felix, som helst spelar rugby, tänker dra till England. Där ligger rören utanpå fasaderna, gott om frostskador, rena drömmen för en plumber. Oskar, som pluggar till kylmontör, skall gå till sjöss. Tre veckor i tropikerna, tre veckor ledigt. Toppen, tycker Oskar. Men flickvännen därhemma? ”Flickvän får man ombord.”

De är missnöjda med utbildningen. ”För litet rör, för mycket av det andra.” Det andra är historia och en ”estetisk kurs”. Bortkastad tid, säger de unisont. ”Rita gubbar på en dataskärm och leka photoshop, vad ska man med det till?”

Läraren ser ut att ta deras framtid på allvar. Efter varje korrekt hopsatt grenrör får de ett omdöme – och skriver en faktura. Vad säger han om deras framtidsplaner? Högst realistiska, vill han mena. Av de sexton i hans förra klass fick fjorton jobb direkt. Och särskilt på lyxkryssare är det ont om kyltekniker.

I matsalen får jag sällskap av Bahir, också han på kyllinjen, och Sara som vill bli arkitekt. ”Jag fattar inte”, stönar Bahir. ”Först dagis, sedan nio år i skola, sedan tre år gymnasium och så fem år till? Hur står du ut?” Ser man på statistiken är hans framtid tryggad. För henne är det inte lika ljust.

Kommen så långt var jag beredd att tycka att den nya yrkesskolan var en bra reform. Om morgondagens Bahir en dag tröttnar på rördragning – vad hindrar honom från att ta studenten efteråt?

Alltför mycket, menar Björn Andersson, rektor för Universitetsholmens gymnasium. Till exempel språket. De hundra timmar svenska (på tre år) är knappast nog för att läsa vidare. Det är inte ens tillräckligt för att ta sig fram i världen. Han tycker inte att det är någon bra reform. Hantverk är inte vad det en gång varit. Numera behöver en bilmek engelska för att förstå manualen, felsökning på en modern kärra ligger på en hög abstraktionsnivå och en rörmokare behöver kulturkunskap så att han inte stövlar in till en muslimsk familj på en fredag. Men Andersson förstår varför reformen kommit till.

”Vårt skolsystem är bland det värsta som finns. Det är elakt. Lurar ungdomar som har tretton IG i sitt slutbetyg att vifta med studentmössan.” Problemet för hans elever är inte att gymnasiet är för svårt, det är att grundskolan är för lätt. Inte gör sitt jobb.

Det har jag nu hört många gånger. Alltså kan man inte påstå att det är yrkesskolan som stänger Bahir ute från vidare studier (på det att vi får de hantverkare Sverige behöver). Han är kanhända redan utestängd, av sin grundskola. Reformen ser mera ut som en nödutgång för de ungdomar som annars skulle ha hoppat av gymnasiet. Då kan man kanske hoppas att den är en temporär lösning. Men just nu anpassar Sverige ungas livsval efter kvaliteten på deras grundskola.

Ingen vacker syn. Men det verkar som om de flesta insett läget. Oppositionen framför protester, men utan magstöd. Partierna tycks överens om att något måste göras. I fjol var det knappt 70 procent som fullföljde gymnasiet.

Desto svårare är det att förstå hetsen mot skolministern.

Inte sedan Olof Palmes dagar har en svensk politiker väckt sådana aggressioner. ”Caligula” hör till de lindrigare omdömena. Jag läser bloggar där skolministern jämförs med Adolf Hitler. Författaren är anonym men säger sig vara lärare. I historia.

”Det går inte att diskutera skolan konstruktivt”, säger Johan Kant, biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge. I hans socialdemokratiska skolförening skäller alla på Jan Björklund. Kant förstår inte: ”Det är ju våran politik han genomför. Björklund snodde Thomas Östros skolmanifest rakt av.”

Nej, skoldebatten passar inte in på höger-vänsterskalan. Haninge är det bästa exemplet. Där har kommunens socialdemokrater och moderater gett Mats Öhlin, en gång Norrbottenkommunist, fria händer att göra om ”trivselskolan” till kunskapsskola. Den skarpaste kritiken mot vad Jan Björklund kallar flumskolan har i själva verket i över ett decennium levererats från vänster: Gunnar Ohrlander (signaturen Gormander), LO-utredaren Gudmund Larsson, Thomas Östros. Argast av alla är ärkeradikalen och skådespelaren Roland Jansson, som misstänker trivselpedagogerna för en kapitalistisk konspiration. När de säger ”det gör inget att du inte kan skriva läsa och räkna, du är en lika bra människa i alla fall” vill de egentligen hålla proletariatet i okunnighet.

Om nu höger och vänster verkar överens – varifrån all hätskheten? Låt oss först se hur den kommer till uttryck.

Martin Karlberg är ovanlig för att vara forskare i pedagogik. Han menar att hans rön skall vara läraren till nytta. Redan av det skälet fick han utstå kritik av kollegerna. ”Vaddå nytta? Forskningen är fri!”. Hans avhandling jämför två metoder att bemöta störande elever och mynnar ut i att det är bäst att igno­rera deras stök och i stället ta dem på bar gärning var gång de gör något vettigt. Noll piska och tjat, med andra ord, desto mera bekräftelse.

Det var väl god forskning? Inte så säkert. ”Kapitalismens städgumma” blev han kallad under ett seminarium. Genom att försöka få bråkmakare snälla bidrog han till förtrycket av arbetarklassen. Och till disputationen kom en professor ända från Örebro. När det var över spände han blicken i disputanden: ”Vad har du egentligen för människosyn?”

Det lät som en retorisk fråga. Karlberg har fått den många gånger förut, säger han. Det kan tänkas att han får svårt med anslag till vidare forskning. Det är det som gör svensk pedagogik så speciell. Den har de rätta svaren.

Samme professor visste redan år 2002 att berätta vad som gick fel med skolan. Den blev krossad av ”en välplanerad högervåg”. Hur en våg planeras framgår inte av artikeln, men vi får veta att både Thatcher, Reagan och mänskliga rättigheter ingick i konspirationen. Varför de ville krossa skolan? Det framgår inte. Kanske är det självklart.

Jag trodde att ”pedagog” betydde lärare. Men i kollegierummen uttalas ordet oftast med en fnysning. Nej, här har vi inga sådana. Pedagogerna, får jag höra, förstår sig inte på skolan men har en stor makt över den. Skriver läro­planer, sitter på Skolverket och utfärdar regler, styr lärarutbildningen. Till och med somliga pedagogikprofessorer talar om ”pedagogmaffian”. Så vilka är de och vad har de gemensamt?

För elva år sedan frågade sig professor Harald Eklund om inte ämnet pedagogik borde läggas ned. Det kom till för att utvärdera och utveckla lärmetoderna. Men Eklunds genomgång av samtliga 165 avhandlingar åren 1993–97 visade att bara några få av dem hade bäring på lärarens arbete. De övriga passade bättre på historiska, sociologiska eller statsvetenskapliga fakulteten.

Alldeles nyligen upprepades Eklunds granskning av docent Knut Sundell på Socialstyrelsen, med samma resultat. De allra flesta avhandlingar i pedagogik åren 1997–2006 saknade relevans för lärarens verklighet. De kunde handla om hur det är att vara vicerektor och kvinna, om utbildningssystemets förändring i Bengalen (perioden 1781–1835), 70-talets svenska sexualpolitik, gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik, om vad spansk boendemiljö betyder för äldre kvinnor, om fostran inom fotboll och golf (det finns en skillnad!) om hur ishockeycoacher rekryteras, om studenters motions­vanor i Umeå (jämfört med i Madison), eller om ”universitetsstudenters berättelser om kvalitativa förändringar av sätt att erfara situationers mening under utbildningspraktik”.

Ytterst få av avhandlingarna utforskade lärometoderna. Och när Knut Sundell sorterat bort dem som inte höll måttet återstod (av 200 undersökta) två eller tre som kunde vara till glädje för en metodhungrig lärare. Det är som om pedagogiken skydde nästan allt som har med klassrummet att göra. Dyker ”läraren” ändå upp är det ofta som ett ufo från den intertextuella rymden. Ett projekt studerar ”utifrån ett kritiskt och problematiserande perspektiv … hur lärare och elever representeras, och därmed konstrueras och positioneras i ett urval av aktuella, men också politiskt och pedagogiskt betydelsefulla, policytexter.”

Den svenska universitetspedagogiken utmärkte sig på flera sätt, fann Sundell. Den var extremt inåtvänd. Det finns cirka 120 professorer i ämnet i vårt land, de flesta av dem (65 procent) har på tio år inte förekommit på Web on science, alltså inte citerats i någon ansedd publikation utanför Sverige, vilket måste vara ett rekord. När en vetenskap förlorar kontakten med det internationella forskarsamhället, ”kan ett grundläggande krav på kritisk distans till det egna studieobjektet försvinna i en konstruerad samstämmighet”, varnar rapporten från Socialstyrelsen.

Ett annat ord för ”konstruerad samstämmighet” är ideologi. Det är det som gör att man vet på förhand vad andra har i sinnet. När jag frågar en av de mest namnkunniga pedagogikprofessorerna om Gunnar Ohrlanders kritik av lärarutbildningen kommer en räcka invektiv: ”antiintellektuell, okunnig, charlatan … Det är hemskt att han fått sånt genomslag för sina dumheter.” Vilka dumheter, mera konkret? Det kan hon inte säga, Ohrlanders bok har hon inte läst.

Den dråpligaste mening jag lyckats hitta i offentlig prosa lyder: ”I Jämtlands län ges alla möjlighet till en lustfylld och trygg sexualitet.” Men följande är nästan bättre: ”Lagstadga barns rätt att utvecklas med lust i trygghet!”

Lagstadgad trygghet, det kan jag ta. Men lagstadgad lust? ”Hur är din lust i dag, min son? Tack, pappa, den känns trygg. Den är ju numera lagstadgad, som du vet.”

Texten som följer, på hackig svenska, manar till motstånd mot övermakten. Till denna räknas såväl rege­ring som opposition. Deras brott: de misshandlar svenska barn. Medlen: prov och betyg i skolan. Och lärare som undervisar! Motivbild: partierna tycker att barn är mindre värda. Alternativmotiv: partierna är dumma. Okunniga, står det. Författarna tycks ha gett upp hoppet om att svenskar skall förstå hur illa de behandlar sina barn. Man överväger att åberopa FN-konventionen. Så att barnen får lusten åter.

Det måste till starka känslor, lojaliteter eller kanske grupptryck för att en akademiker skall skriva under något så vårdslöst formulerat, konspirativt i tanken och barnsligt i tilltalet. Just därför är aktstycket så intressant. Författaren till ”Barnuppropet” på internet är förre chefen för Skolverket Mats Ekholm. Bland undertecknarna finns över sextio professorer. De flesta i pedagogik. De som utbildar våra lärare och fördelar forskningspengar.

Jag hoppas att någon nedtecknar detta upprop på pergament och sänker det i Riksarkivet. Det är en källa av dignitet. Om merparten av landets auktoriteter i pedagogik anser det skadligt med ”lärarcentrerad undervisning” och ”kunskapskontroller” förstår man bättre varför lärarutbildningen slutat utbilda lärare och elever kommer till högstadiet utan att ha lärt alfabetet. Eller, för den delen, varför forskare som sökt botemedel mot skolförfallet stötts ut från de pedagogiska fakulteten. Bo Sundblad, som larmat om den sjunkande läskunnigheten, Lennart Grosin, vars forskning om framgångsrika skolor tillämpats med framgång i Haninge kommun.

Vad som är mycket svårare att förstå är hur nästan en hel vetenskap kan genomträngas av ideologi till den grad att den blir immun mot verkligheten. Den pedagogik som så hett försvaras i ”Barnuppropet” är densamma vars effekter jag skildrat i dessa reportage. ”Elevaktivt lärande” och ”problemorienterad undervisning” ser fint ut i teorin, men i våra skolor betyder det allt som oftast lärare som slutat undervisa, upplösta ämnen, avsaknad av struktur, av feedback och av uppföljning av vad barn lärt sig. Dessa metoder har dessutom dömts ut som verkningslösa eller direkt skadliga i professor John Hatties globala undersökning av lärandets villkor.

Lyssnar man till Jan Björklund verkar saken ganska enkel. Det är flumvänstern, människor med överdrivet antiauktoritär läggning, därtill allergiska mot betyg, kontroll, ordning och kunskapstraditioner som fått alldeles för mycket att säga till om i skolan. Och det kan ju se så ut. Men inför så starkt allergiska reaktioner blir man nyfiken på vad allergin kommer från.

Det vore övermodigt av mig att försöka ge en förklaring. Men även halvdana hypoteser kan föra samtalet framåt. Så låt mig framföra några stycken. Kan det vara så att skolkrisen inte började med väns­tern utan med politiken som ingenjörskonst?

Hur skall man förstå följande mening ur en betygsutredning?

”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.”

Ja, ni läser rätt. En statlig utredning fruktar för kunskap i skolan. Året är 1973, utbildningsministern heter Ingvar Carlsson, det är litet för tidigt för att skylla på flumvänstern.

I sin bok ”Att överleva som lärare” framför Gunnar Ohrlander en intressant tanke. Nämligen att rötterna till skolkrisen borde sökas i en auktoritär idé som tog form under 40-talet, av allt att döma under intryck av världskriget. På initiativ av högermannen Gösta Bagge ställdes ”fostran” före ”kunskap” som skolans uppgift: ”… skolans yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets vidaste och djupaste mening.”

Man kunde säga att skolan därmed övertog statskyrkans roll. Intressant nog hade inget parti något att invända. Det var bara liberala DN som protesterade. Att sätta fostran före kunskap kan göra skolan till lovligt byte för ideologier, varnades i ledaren den 14 januari 1944. Det var profetiska ord.

Ohrlander visar hur denna ambition med skolan – att den skall forma snarare än bilda – blir allt starkare medan tiden går, och allt mindre kontroversiell. Det blir på folkpartisten Birgit Rhodes tid som skolminister (1978) som målet ”kunskap” helt försvinner från läroplanens portalparagraf. ”Skolans viktigaste uppgift är att främja varje elevs allsidiga utveckling. Skolan skall därvid söka bidra till att ele­verna utvecklar självständighet, kritiskt tänkande samt samarbetsförmåga och handlingslust.”

Rent teknokratiska formuleringar, när man tänker efter. Som vore ”kritiskt tänkande” ett torrsim, som kunde övas utanför historiska sammanhang. Men så var atmosfären på den tiden. Historien framstod som något som man övervunnit, som en barnsjukdom. Sverige var modernitetens spjutspets, gamla insikter var till föga nytta, ty framtiden framstod ännu som helt ny. Vilken kunskap som var giltig – det fick man se.

Tänker man så blir det begripligt varför John Deweys idéer fick ett så bedövande genomslag i ingenjörernas 50-tal. Jag antar att han också är auktoritet för de pedagoger som undertecknat ”Barnuppropet”.

Denne amerikanske pedagog invände mot idén att det skulle finnas någon fast kunskap, giltig i alla tider. Vad som var kunskap för den ene behövde inte vara det för andra, beroende på vad de hade för behov. Kunskap var det som var samhällsnyttigt. Helst skulle man inte tala om ”kunskap” utan om ”det vi vet”. Det erövrades bäst i praktiken: ”learning by doing”. ”Tillspetsat kan man hävda att Dewey betraktade sanningen som den insikt som gjorde människan trygg”, skriver den norske professorn Asmund L Strømnes.

Dock menade Dewey – och här kommer själva grundproblemet – att människan är ett djur skapat för att verka för det allmänna bästa, samhällsnyttan. (Ja, det är nog Rousseaus idé om det oförstörda barnet som skymtar i bakgrunden.) Grovt förenklat: befriat från kungalängder, konservativa lärare och annan barlast skulle barnet, om det ”socialiserats” på rätt sätt, pröva sig fram till rätt kunskap – det garanterades av dess drift till samhällsnytta.

Att John Deweys pedagogik för hundra år sedan blev så populär är begripligt. Dess udd var riktad mot den tidens skoldressyr. Att den i Sverige sedan 60-talet blivit närmast pedagogisk statsideologi kan bero på att den gick så väl ihop med den sociala ingenjörskonsten, vars utopi var att bygga ett system som oberoende av vilka människor det befolkades av, skulle producera rättvisa och de önskade värderingarna.

Redan på 1910-talet utsattes Deweys idéer för en förödande kritik av ingen mind­re än Émile Durkheim. Det var farligt, menade den franske sociologen, att försöka ta död på idén om en kunskap som var opersonlig, allmängiltig och varaktig, liksom att inte göra skillnad på förnuft och moral. Durkheim döpte Deweys filosofi till logisk utilitarism. Man gör sig en ganska platt bild av människan om man tror att det är nyttan som vägleder hennes kunskapstörst. Hon söker också kunskap som gör ont.

Självfallet kan Deweys pedagogik, i rätta lärarhänder och i lagom doser, ge utmärkta resultat. Men när den blir till en statsideologi, hanterad av massutbildade professorer, är det avigsidorna som slår igenom. Den starka betoningen av elevens lust och trivsel leder till idén att i lärandet får ingenting ta emot, ”kunskap” blir något suspekt, läraren ett hinder, ”aktivitetspedagogik” i värs­ta fall till en ursäkt för lärarens lättja och inkompetens. Behöver jag tillägga hur väl allt detta går ihop med kommunala ekonomichefers önskan att göra läraren utbytbar?

Så hanterad kan Deweys frihetliga ansats förvandlas till sin motsats. Den blir auktoritär och manipulativ. Eleven skall förvisso söka kunskap själv – men i läroplanen har pedagogerna redan slagit fast vilka sunda värderingar som sökandet skall leda till. Detta märks särskilt tydligt i svenska läroböcker. Läser man exempelvis om ”feodalism” fattar man inget av dess dynamik (för få historiska uppgifter) men inser att feodalism var fel.

Jag tror knappast att trivselpedagogiken kunnat dominera så länge om den inte smält samman med ett annat historiskt fenomen: den svenska allergin mot betygen. Kunskap kan mätas, och mätt vill man inte bli, för då blir man bedömd – nej, värre: man blir dömd!

Jag skriver svenska allergin, för jag vet inget annat land där frågan om betyg i årskurs sju ger braskande rubriker. Den har onekligen varit destruktiv för skolan. Den är irrationell, vill jag påstå. Men den är fullt begriplig.

När en fransk eller polsk elev får ett IG är det provet, inte eleven, som blir underkänt. Detta har också gällt i Sverige fram till 60-talet. Men därefter och i trettio långa år har svenska elever fått betyg som inte värderade vad de gjort utan vad de var. Ett IG sade inte: det här duger inte, försök igen. Det sade: Det är du som inte duger.

Först 1995 avskaffades det relativa betygssystemet. Låt oss påminna vad det handlade om. År 1883 deklarerade den brittiske forskaren Francis Galton att ”normalfördelning”, det vill säga Gauss kurva (the Bell curve) som beskriver utfallet av slumpstyrda naturfenomen, också gällde människans begåvning.

Få människor är mycket korta, de flesta av medellängd, få över 190 centimeter. Desamma gällde för intelligensen, hävdade Galton. Och den gick i arv. Men eftersom de obegåvade (som ofta var fattiga, just för att de var dumma, enligt Galton) fick allt fler barn, riskerade nationen att fördummas. Detta är grunden till rashygienen.

På trettiotalet översatte ett fåtal stater, däribland Sverige, denna pseudovetenskap till steriliseringslagar. Den svenska gällde fram till 1976. Inte sällan var det svaga resultat i skolan (eller ett misslyckat konfirmationsförhör) som ledde till att vederbörande pekades ut som ”mindervärdig” och tvingades till operation.

Det relativa betygssystemet utgick från samma teori som rashygienen. Elevernas studieresultat ansågs avspegla deras medfödda begåvning. Och då den senare ansågs normalfördelad, precis som längden på deras kroppar, skulle 7 procent av varje årskull underkännas, 24 procent få en tvåa, 38 procent trea, 24 procent en fyra och 7 procent en femma. Hittills hade betygen haft en dubbel roll: kommunikation mellan lärare och elev och information till högre skolor. Hädanefter blev de till rent sorteringsinstrument.

Hur många svenskar minns repliken ”femmorna har tagit slut”? Skolorna ålades att se till att deras betygssnitt inte avvek från planen. Bildligt talat: om alla klasser i en kommun haft en egen Stavros Louca, måste likväl var trettonde av eleverna bli underkänd i matematik. Den gode Stavros ambition i klass 9?A (att få alla godkända) var inte bara fåfäng i 70-talets Sverige. Den var ett sabotage mot statsplaneringen. Det skulle komma ett samtal från länsskolnämnden och en Stavros återkallas till ordningen. Bokstavligen, sådant har hänt.

(Humanistiskt sinnade lärare gjorde motstånd, förstås. De kunde invända att fötterna är biologiskt förutbestämda, men inte innehållet i tolvåringens huvud. Kulturen lyder inte samma lagar som naturen. Visst kan man mäta skillnaden mellan Albert Einsteins och Maria Callas fötter, men hur mäter man avståndet mellan deras ”prestationer”? Men den tidens politiker var inte humanister. De var ingenjörer.)

Med denna historia i bakhuvudet blir det lättare att förstå varför många tänker ”utslagning” när de hör ”betyg” och att de ryggar inför tanken att testa tioåringens läsförmåga. Svensk skola har i decennier talat med dubbel tunga. Klädsam humanism på ytan, men därunder survival of the fittest. Vi ”främjar varje elevs allsidiga utveckling”, men sju procent skall slås ut på vägen, hur de än försöker.

Av alla olyckor som drabbat skolsy­stemet måste de trettio åren med Gauss­kurvan vara den ojämförligt största. De skapade en svårbotad allergi mot bedömningar, eroderade lärarkonsensus om vad som var godkänd kunskap (det var ju inte kunskapsnivån de bedömde utan utfallet av elevers inbördes konkurrens) och korrumperade skoldebatt och forskning för många år framöver. Folk som hävdar att kunskaper måste kunna mätas och värderas misstänks för att vilja sortera människor. Trivselpedagogiken, hur misslyckad dess effekter än är, framstår som frälsare från socialdarwinismen.

Det är den inte, ty i Sverige är också den smittad av Galtons läror. Det var skolchefen i Haninge Mats Öhlin som gjorde mig uppmärksam på den saken. När trivselpedagoger skall förklara varför deras metoder inte gett avsedda resultat hänvisar de i regel till att elevunderlaget inte håller måttet. För många ”lågpresterande” i den skolan, det vill säga barn till utlänningar och lågutbildade. Vad är detta, undrar Mats Öhlin, om inte socialdarwinism, låt vara i progressiv förpackning? Förr var det biologin, nu är det ”social bakgrund” som skall förklara varför somliga är tillspillogivna på förhand.

Det är svårt att sätta punkt för detta reportage. Det finns så mycket mer att diskutera. Finns det ett alexanderhugg för den härva av idioti som är det svenska betygssystemet, som fördärvar elevernas idé om kunskap, gör lärarna till utredningssekreterare och rektorerna till ekonomichefer? Jag tror det. Kan man diskutera skolformer på ett smartare sätt än att ställa friskolan mot den kommunala? Det måste vara möjligt.

Är det rimligt att en skola får hanteras som en ren kapitalinvestering? Nej,

det är inte rimligt. Skulle det vara möjligt att åstadkomma en läroplan som var begriplig och realistisk? Alldeles säkert, men inte om Skolverket får uppdraget. Den måste skrivas av människor som tillbringar sina dagar i klassrummet.

Jag hoppas att det framgått att den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ”högern” kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ”vänstern” dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra. Eller näst intill.

Om jag får ha en mening i skolfrågan får den lyda att om man inte hejdar den processen blir det omöjligt att

återskapa en skola värdig namnet. I boken ”Kommunaliseringen av skolan” skriver historikern Niklas Stenlås att lärarnas arbetsgivare verkar ha bestämt sig för att helt jämställa läraren med övriga tjänstemän. Man syftar till att endast den tid läraren tillbringar i klassrummet skall räknas som arbetad tid.

Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.

Så min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget.

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl.

 

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

grafik_500
Grafik:Jonas Backlund, Johan Andersson

 Grafik: Så söker försvaret. ”Står sig slätt mot främmande makt.” 13  9 tweets  4 rekommendationer  0 rekommendationer

 DN:s Ewa Stenberg: Ubåtsspaningen kan bli ett trendbrott i svensk försvarspolitik.

helikopter_144102
Foto:Jonas Lindstedt

 Kunde ha använts till ubåtsjakt. Flygvapnets trotjänare står i stället på utställning i Göteborg. 2329  68 tweets  2261 rekommendationer  0 rekommendationer

 ”Vi saknar förmågan." Marinchefen till DN om helikopterkapaciteten. 11  6 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

Författare om likheterna mellan Stalin och Putin

 Rysk författare: Putin är rätt man att dra upp Ryssland ur ruinerna.

ubatsbild-500
Foto:Försvarsmakten

 ”Skulle varit tydligare.” Anders Grenstad till DN om felaktiga uppgifterna.

ubatsbild-144
Foto:Privat

 Bilden fick sin förklaring. ”Helt klart jag som är ute och kör på bilden.” 1090  53 tweets  1037 rekommendationer  0 rekommendationer

 Mystisk man i skärgården. Mannen misstänktes ha koppling till den pågående ubåtsjakten. 68  8 tweets  58 rekommendationer  2 rekommendationer

vadande_144102
Foto:Privat
Annons:

 Anställd på Kriminalvården. Delade nazistiska inlägg på sin Facebooksida. 2  1 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

facebook_144102
Foto:Alamy

 ”Kollektivtrafiken ett sexistiskt galleri”. Se planschen som ersatte Kvinnolobbyns kampanj. 628  245 tweets  381 rekommendationer  2 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: