Kultur & Nöje

”Det är skönt att bara få vara gullig”

Med finurliga melodier och en flickig estetik har Little Jinder fått sitt stora ­genombrott i år. Men hon är något av en ofrivillig popstjärna vars frispråkighet utmanar i en mansdominerad bransch.

En torsdagskväll i slutet av maj var Josefine Jinder gäst i Filip Hammar och Fredrik Wikingssons program ”Breaking news” för att snacka musik, äta prinsesstårtewraps och dricka tequila. Det skulle hon inte ha gjort tyckte somliga tittare. Efter programmet flödade nätet över med hatfulla kommentarer där Josefine kallades allt från ett ”white trash luder som borde hålla käften” till ”totalt retarderad”. Anledningen? Hon var full i tv-rutan.

– Det provocerar verkligen folk att jag som ung tjej är full i tv och ­avbryter manliga program­ledare. Om en manlig artist hade gjort ­samma sak hade alla kallat honom för rockstjärna, medan jag kallas för hora och luder. Det är jante­lagen mixad med djupt kvinno­förakt. Jag har märkt av det hela livet och även i musikbranschen. Som ung tjej som skriver och producerar all musik själv ses jag ofta som ett jävla ufo, säger hon.

Josefine är van vid att klampa in i mansdominerade rum och kräva sin plats. Redan som 17-åring var hon ensam tjej bland ett femtontal 30-åriga killar när hon pluggade ljudteknik på Paul McCartney-ägda musikskolan Liverpool institute for performing arts.

Smeknamnet hon fick då, Little Jinder, tog hon sedan som sitt ­artistnamn.

Med det har hon under det senaste året seglat upp som ett av svensk popmusiks nya stora stjärnskott. Med hits som ”Ful och tråkig tjej”, ”Inga E som vi E” och Rebecca & Fiona-samarbetet ”Vita bergens klockor” och en pastellfärgad flickig estetik har hon fått både publik och kritiker på fall.

Det senaste årets genombrott skildras även i hyllade SVT-serien ”Krunegård & Jinder på turné”. I den utforskas den initialt dåliga stämningen mellan den frispråkiga poptjejen och den garvade rockmannen Markus Krunegård när de åker på turné ihop.

– I serien säger Markus att jag har stort hävdelsebehov. Jag har funderat på varför det uppfattas som något negativt. För ibland måste man hävda sig för att man är i ett maktunderläge. Så klart jag har hävdelsebehov som ensam tjej i ett rum med tio gitarrmän. Om ingen frågar mig vad jag tycker så måste jag se till att själv berätta det. Och det provocerar verkligen folk. Jag hamnar ofta i situationer där folk blir upprörda för att jag säger vad jag tycker.

Får det dig att vilja tona ner eller vrida upp volymen ännu mer?

– Både och. Det ger upphov till både ett självhat och en ilska, som växlar beroende på humör. Ibland blir det självhatet: ”Varför kan jag inte hålla käften och sluta vara så jobbig?” Ibland är det bara en drivkraft, speciellt i musiken. Att allt jag gör är på mina villkor. Jag ställer inte upp på andras förväntningar om hur jag ska vara. På så sätt är allt jag gör ”100 procent jag”, men ­sedan behöver man ju inte alltid gilla sitt jag. Det är det som gör det hela problematiskt.


Foto: Anette Nantell

Musikintresset kom in tidigt i Josefines liv. Då hennes mamma är folkmusikern och nyckelharp­isten Åsa Jinder är det lätt att tro att det kommer därifrån, men det finns många musiker i släkten.

– Farfar var jazzmusiker, min moster spelar fiol och pappa har alltid spelat. Varje gång någon fyller år på pappas sida så spelas det musik. Mamma har dock inte dragit fram nyckelharpan på fester direkt, utan musiken har varit mycket av ett jobb för henne.

Att Josefine hade en känd ­mamma märkte hon när hon som liten kom hem till kompisar och deras föräldrar alltid utbrast ”Åh är din mamma den Åsa Jinder?”

– Jag har funderat på varför man tar ett 1600-talsinstrument och tänker att det är ens framtid? Det har slagit mig vilken speciell person mamma är som har valt den här ­vägen. Det är coolt och inspirerande att hon som kvinna har lyckats göra kommersiell musik med världens sjukaste instrument, säger ­Josefine med ett skratt.


Åsa Jinder. Foto: TT

Relationen till mamma Åsa har alltid varit stark och nära. Föräldrarna skilde sig när Josefine var två år gammal och relationen med ­pappan har därefter varit flyktig. Hon sjunger om honom i låten ”Luft för dig”: ”Längre ner på gatan bor allt jag nånsin saknat/Och krossar mig/Jag är luft för dig”.

– Mamma har alltid funnits där och stöttat mig medan han har varit frånvarande. Det har inte funnits utrymme för att hon och jag skulle ha en dålig relation för då skulle allt gå sönder. Hon fick ta allt emotionellt ansvar.

Josefine började göra musik när hon var 16 år, skoltrött och på jakt efter något kul för att få tiden att gå. Hon hängde i skivaffärer, laddade ner musikprogrammet Acid och fick en gammal analog synt av sin styvpappa som hon lärde sig själv att spela på.

– Jag var ute och tjuvrökte cigg och lyssnade på musik, och sedan gick jag in och gjorde ljud, och tänkte att ”det är så här det är att göra musik”. Det kändes så härligt att stänga in sig och gå in i den där världen. Därinne mådde jag bra även när resten av livet sög.

Josefine satt hela nätterna och klippte ihop ljudlandskap och sov sedan på dagarna och skolkade från skolan. Som ett sätt att få ­dottern att ta tag i sitt liv hittade hennes styvpappa en utbildning i ljudteknik i England, på Paul McCartneys prestigefyllda Liverpool institute for performing arts. Josefine skickade in arbets­prover och kom in.

– Jag tyckte det var så jävla skönt att komma bort och få en nystart. Jag fick vara i fred och sitta i gigantiska studior och göra musik, i och för sig skitdålig musik men ändå. Jag växte upp lite där, fick ordning i huvudet och kände mig stärkt.

När hon gick utbildningen hade hon inga planer på att själv stå på scenen. Hon gillade mest att ­producera musik, klippa och klistra i ljudprogram och brukade bara för enkelhetens skull själv sjunga sina låtar för att slippa blanda in andra.

Men året i England ledde till att hon fick skivkontrakt med New York-labeln Trouble & Bass och kunde släppa debut-ep:n ”Polyhedron”. 2009 släppte hon sedan singeln ”Youth blood” som spelades mycket på P3 och nominerades till Rockbjörnens Myspace-pris. Men efter ytterligare några skivsläpp började inspirationen sina.

– Jag fick till slut en kreativ kris. Det kändes som om jag hade ­slutat utvecklas. Sedan provade jag att skriva en text på svenska och insåg: ”shit, det här soundet finns inte i musiken nu” och då fick jag en ­nytändning.

Förvandlingen märks i musiken. När Josefine bytte språk var det som hon samtidigt slog på ett färgfilter och hennes låtar om sena efterfester och spruckna hjärtan fick något lekfullt över sig. Även det visuella blev mer framträdande: en pastellfärgad, flickig och sockersöt estetik i videor och på skivomslag, allt med en politisk botten.

– Jag är väldigt stark och dominant som person, därför gillar jag kontrasten med det flickiga, mjuka, pastellfärgade. För vad är det för fel på att vara flickig? Flickiga attribut nedvärderas ständigt, men för mig är det något fint. Varför kan inte jag få vara fucking gullig? Jag är alltid en normbrytare för att jag är ­skrikig och tar plats, då är det skönt att bara få vara gullig. Det är en spännande kontrast.

 

Det är jantelagen mixad med djupt kvinnoförakt. Jag har märkt av det hela livet och även i musikbranschen. Som ung tjej som skriver och producerar all musik själv ses jag ofta som ett jävla ufo.

 

Little Jinder på svenska har visat sig vara ett framgångsrecept. Det ­självbetitlade debutalbumet på svenska hyllades av kritikerna när det kom i vintras och i februari ­belönades hon med en Grammis för Årets pop. Ett pris hon tog emot med tårar i ögonen och ett tacktal riktat till sig själv: ”Jag vill tacka mig själv, först och främst. För att jag proddar och skriver allt själv. Det är fett ensamt och jag är avundsjuk på alla här som har sitt crew, sina producenter och skiv­bolag runt sig.”

– Jag trodde verkligen inte att jag skulle vinna så det blev som en chock. Jag är uppvuxen med att det är det största priset så det kändes så himla fint att vinna.

Under sommaren är flera festival­spelningar inbokade och i höst väntar ett nytt skivsläpp och en klubbturné. Trots det har Josefine fortfarande svårt att se sig själv som artist.

– Jag vill mest sitta med ostbågehållning i en studio, kedjeröka och spela in. Det är typ det jag vill göra med mitt liv. Sedan har det tillkommit element som att uppträde live och så vidare som jag fortfarande kämpar med då jag inte är någon sång- och dansperson. Men jag blir bättre och bättre på det. Och det är jävligt kul.

Bilder i text: Anette Nantell

 

 

Personfakta. Josefine Jinder

Född: 20 februari 1988.

Bor: I Midsommarkransen.

Familj: Singel.

Bakgrund: Skivdebuterade i augusti 2008 med ep:n ”Polyhedron” som 2009 följdes upp med ”Youth blood”, båda utgivna på det amerikanska skivbolaget Trouble & Bass. Hon har bott i England där hon studerat på Liverpool institute for performing arts, som ägs av Paul McCartney. 2013 bytte hon språk från engelska till svenska när hennes nästa singel ”Shh” släpptes i november. Den följdes upp under 2014 med ­singlarna ”Ful och tråkig tjej”, ”Inga E som vi E” med Melo samt hennes hittills största hit ”Vita Bergens klockor” som är ett samarbete med Rebecca & Fiona. I november 2014 släpptes hennes första svenskspråkiga album, ”Little Jinder”. I februari 2015 fick hon en Grammis för ”Årets pop”.

Aktuell med: Nya singeln ­”Sommarnatt” och festival­spelningar i sommar. Medverkar i SVT Play-serien ”Krunegård & Jinder på turné”.

Min förebild: Prince, för att han är en riktig artist.

Mitt bästa sommartips: Driv runt ute efter klockan tio. Sommar­nätterna är så satans vackra, ljumma och inspirerande.