Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Det är svårt att rättfärdiga graffitin”

Foto: Jonas Lindkvist
Graffitikonstnären Magnus ”NUG” Gustafsson väckte ramaskri med sitt intåg i konstvärlden. Men de nedklottrade t-banevagnarnas tid är över. Nu sprejar han sina verk duk och säljer på galleri.

Det har gått två år sedan Lena Adelsohn Liljeroth stormade ut från konstmässan Market på Fredsgatan i Stockholm.

– Jag hade svårt att få luft. Jag blev otroligt provocerad, sa kulturministern.

Anledningen hette ”Territorial pissing” och är en två minuter lång film där en svartklädd man, beväpnad med sprejburk, går loss i en tunnelbanevagn. När hela vagnen är nermålad hoppar han ut ur tunnelbanefönstret och försvinner därifrån.

Verket var Magnus ”NUG” Gustafssons examensarbete från Konstfack och Adelsohn Liljeroth ansåg att skolan gått för långt; först Anna Odell och nu detta.

– Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar? sa hon till Aftonbladet.

Nu är NUG tillbaka. Den här gången är verket mindre kontroversiellt: hans gallerist Andreas Brändström har ordnat en stor ateljé där sex stora dukar målats i var sin färg.

– Det var en sådan urladdning! Jag inte målat någonting på flera veckor.

NUG och Brändström sitter på en restaurang vid Vanadisrondellen, något kvarter från ateljén mitt i stans gallericenter. NUG:s kostym, slips och skjorta är helt nermålade av blå sprejfärg.

– Det var en färgburk som exploderade i ansiktet, jag såg ut som en smurf.

Han har filmat sitt energiska målande, kastat sig från stegar och stolar och tryckt ned skruvmejslar i sprejburkar för att få dem att tömmas så snabbt som möjligt. Målet är att utveckla graffitikonsten, säger han.

– Det är som med rockmusiken, det finns bara tre ackord. Man kan byta följd men det blir ingen revolution. Det här är ett försök att utveckla graffitin genom att ta bort bokstäverna. Jag vill komma åt själva energin.

Jag tänkte att vi skulle prata om den där veckan 2009, då det …

– Spårade ur.

Ja, på sätt och vis.

– Ja, det har vi pratat mycket om, hur man kan rättfärdiga det jag gjorde. Och som samhället ser ut så går ju inte det, folk blir ju förbannade. Det var en jobbig vecka. Jag trodde absolut inte att det skulle bli en sådan uppmärksamhet.

Hur reagerade du när kulturministern blev så arg?

– Just det var väl en komplimang på något sätt, det var inte problemet. Det var mer att okända människor ringde på telefonen var tionde minut i en vecka, folk var hemma och lämnade grejer i brevlådan. Det blev så jävla personligt, och jag var inte beredd på det. Det blev så mycket tjafs också med Konstfack, att någon plötsligt skulle stå till svars.

Du var inte själv beredd att stå till svars.

– Nej, och det kommer väl också ur graffitikulturen.

Man gör sin grej och smiter undan ljudlöst?

– Exakt. Det man gör syns, men själv är man anonym.

Som trollen i kommentarsfälten på internet?

– Kanske det.

Varför tror du att det blev så mycket liv kring ”Territorial pissing”?

– Folk stör sig väl på om man tar för sig och uttrycker sig. Det är ju en ekonomisk provokation.

Jo, men folk stör sig ju även när Gudrun Schyman bränner pengar eller när bratsen vaskar champagne. Skillnaden är att det inte är dina pengar, det finns ju en provocerade självgodhet i att säga ”min konst är värd detta”.

– Ja, men mycket som sägs i medierna är inte sant. Folk tror att det kostar så mycket, men det är inte sant.

Som tunnelbanevagnen i ”Territorial pissing”, menar du?

– 100.000 spänn, säger de. Det är lögn.

Vad kostar det då, säger du?

– Själva tvättningen kostar nästan ingenting. Det som kostar är förarens lön och att ta tågen ur trafik.

Visst. Men säg att den vagnen som du målade ned kostade samhället 1.000 kronor. Spelar det någon roll rent principiellt, tycker du?

– Hur menar du?

Är det verkligen bara storleken på prislappen som avgör storleken på provokationen? 100.000 kronor är ändå relativt lite pengar för samhället.

– Jag vet inte. Men det är ju intressant att det är så jävla provocerande och att folk blir så uppretade. Men det är väl lätt att peka på graffiti. Det är ett störande moment.

Är du intresserad av själva diskussionen kring graffitin?

– Visst, men jag deltar inte. Det är så svårt att rättfärdiga graffitin i det offentliga samtalet.

Men hur rättfärdigar du det för dig själv?

– De ljuger ju, de säger att det kostar 100.000 kronor men det kostar bara några tusenlappar. Kulturministern säger att människorna i filmen blev jätteskrämda, men folk stod och skrattade där i vagnen. De tyckte det var kul. Men det går ändå inte att rättfärdiga.

Men vad är det som gör att du ändå känner att du kan göra det?

– För att jag är så jävla bra! Nej, jag skojar. Men jag vet inte, det är ingenting som hänt över en natt. Det har väl skett successivt.

Hur ser du på att graffitivärlden är så extremt mansdominerad? Det känns lite typiskt snubbigt att ta sig det här utrymmet.

– Ja, det är sjukt att det är så, jag och min tjej pratar om det snudd på dagligen, hon är också graffitimålare. Kolla upp henne, hon kallar sig Graffitta.

Den oformliga, energiska stilen som används på de nya tavlorna och i ”Territorial pissing” syns även bland annat i filmen ”It’s so fresh I can’t take it” från 2007, där en svartklädd man springer, kryper och kastar sig runt och målar ner Fridhemsplans tunnelbanestation. NUG skrattar åt minnet:

– Drömmen var att måla ned Öster­malmstorg.

Siri Derkert-etsningarna?

– Ja, som kontrast. Men vi satt på en pub på Fridhemsplan och värmde upp så det fick bli där.

Han skrattar igen och verkar njuta av hur provocerande det låter. Han säger att han har slutat måla olagligt nu, ”det går inte längre”, men går ändå runt med en sprejburk i jackfickan. ”Alltid beväpnad”, som han säger.

Åren kring millennieskiftet var speciella i Graffiti-Sverige. I en ”P3 Dokumentär” från november 2011 beskrivs ”Klotterkriget”, där väktare maskerade sig, tog till övervåld, klonade mobiltelefoner och upprättade olagliga register i jakt på klottrarna – som i sin tur antog utmaningen och såg det som en sport att måla ännu mer.

De här åren verkar ha format NUG väldigt mycket. Ibland går han in i långa, konspiratoriska haranger om väktare som förföljer folk på stan och trakasserar graffitimålare i hemmet. Det är därför som han hela tiden återkommer till att han inte längre kan måla olagligt – inte för att han inte vill, utan för att det inte går. Han skulle vara en trofé för polisen. ”Det finns väldigt många människor som vill att jag åker dit”, säger han själv.

Men varför har du en burk med dig nu?

– Det fanns en sorts anledning, men den kan jag inte säga. Men det är lite som en nykter alkoholist, det funkar ju inte att säga ”jag krökar inte varje dag”. Det är bara att låta bli.

På en lastpall i ateljén står det klottrat i liten stil: ”NUG was not here.”

Klotterbehovet sitter ändå kvar?

– Den där ja, du såg den? Du får den för 20.000, haha.