I Nicolas Philiberts gripande och djupt mänskliga dokumentärfilm "Att vara och ha" skildras livet i en liten byskola på den frans-ka landsbygden. Här i det ödsliga Auvergne är avstånden av norrländska mått. Skolbussen hämtar upp barnen vid grinden och kör dem längs slingriga vintervägar till samundervisningen i ett gammaldags skolhus. Ett tjugotal elever och den ensamme läraren spelar alltså sig själva i en berättelse som följer dem under ett år av deras liv.

Filmens svenska titel är intetsägande. Originalets "Être et avoir" syftar såvitt jag förstår på de franska hjälpverben être och avoir. Dessa mycket små varelser, de minsta går i första klass, tvingas att dag efter dag, lektion efter lektion, traggla verbböjningar, grammatik och rättstavning. Genom lärarens tålamod och respekt för barnen skymtar en utopi som är betydligt äldre än den pedagogik han använder sig av. Trots att hans elever kommer från olika miljöer sägs ingenting om deras bakgrund. En flicka med asiatiskt utseende är kanske adopterad, men det är oväsentligt - i skolan är de alla lika och har samma människovärde. Språket är den trånga passage de alla måste igenom för att på andra sidan komma ut som medborgare. De bildar en härlig palett. Som individer, inte som representanter för etniska eller andra grupper.

Man blir betagen av ett miniatyrsamhälle med kvaliteter som verkar så moraliska och generösa. Men den verkliga lärdomen ligger i ett ord som lyser med sin frånvaro i Philiberts film: identitet. Förmodligen skulle jag inte inte ha tänkt så noga på saken om jag inte ett par dagar tidigare hade kommit hem från en konferens om kultur, ekonomi och regionalpolitik på Karlstads universitet. Där, långt från Auvergne, föll ordet identitet med regelbundenheten i sagans trollformel, som om det räckte med att åkalla begreppet för att övertyga de medverkande om att vi höll stadig kurs mot det uppsatta målet: någon form av skydd mot den identitetslöshet som hotar i det postmoderna samhället.

På det regionalpolitiska området har begreppet kulturell identitet länge varit det "Sesam, öppna dig!" som uttalas när en mindre eller större ort har problem och behöver göras attraktiv för invånarna och turisterna, vilket givetvis är två sidor av samma mynt. Om kulturen har något att bidra med är den välkommen, annars inte. I detta instrumentella perspektiv finns det snart inga klara gränser mellan olika former av kulturutövning. Folklore och turistattraktioner trängs med nyskapande teater och kammarmusikfestivaler. Platser dammsugs på sin historia för att ge bakgrund och profil åt ett säljande koncept.
Men begreppet skulle över huvud taget inte vara användbart i dessa sammanhang om det inte redan åtnjöt en speciell prestige i samtidens intellektuella jargong.

Sociologen Zygmunt Bauman skriver i en av sina senaste essäer om den lavin av intresse som alla identitetsskapande aktiviteter - och teorier om sådana aktiviteter - utlöst under 1990-talet.
I Karlstad uppmanades vi av den alltid lika kvicktänkte Dragan Klaic, teaterforskare och expert på europeisk kulturpolitik, att sluta tänka på identitet i termer av etnicitet och rötter och att i stället rikta blicken framåt. Klaic med sin serbiska bakgrund talar av egen erfarenhet när han varnar oss för identitetstänkandets söndrande krafter. På Balkan gick man till krig med fanorna indränkta i etnicitetens blod.

Människan, löd hans budskap, har möjligheten att bli något annat än det hon föds in i. Det är Jean-Jacques Rousseaus tankegång - vi kan rycka upp oss själva med rötterna. Vi är inte identiska med den kultur och det språk vi tillhör. Vi har, till skillnad från djuren, fantasin och förvandlingsförmågan.

Fast frågan är om det hjälper i det 21:a århundradet. När Dragan Klaic manar oss att bryta med identitetstänkandets rötter i det förflutna glömmer han att nya former av identitet väntar oss i framtiden (ja, de är redan här). Att vi kan göra om oss på nytt - och alltså uppfinna nya identiteter - är i själva verket motorn i den globaliseringslogik som rycker upp individerna ur deras invanda sammanhang och skapar den klyfta mellan det globala och det lokala som utmärker vår tid. "Vår värld, och våra liv", skriver Manuel Castells, "formas av globaliseringens och identitetens motsatta krafter".

I så fall är det ingen större tröst att vi kan hitta på nya identiteter för att döva känslan av identitetsförlust. Det är en medicin som bara förvärrar sjukdomen.

Efter andra världskriget var begreppet identitet främst ett psykologiskt verktyg i synen på livet som en utvecklingsprocess, från kris till mognad. Dit nådde man efter ungdomsårens livsfarliga seglats över ett upprört hav. Så ser den metafor ut som verkar i psykologen Erik H Eriksons teorier, där identitetens subjektiva kärna består i en sammanhängande upplevelse av helhet och mening. Individen är en patient som i bästa fall kan bli frisk.

Det är knappast så man talat om identitet de senaste femton åren. Efter psykologerna kom antropologerna och sociologerna. Då hade intresset flyttat från individen till gruppen. Här handlade det framför allt om gränserna i samhället - mellan kulturer, nationer och minoriteter snarare än mellan klasser och individer, för nu befann vi oss i etnicitetens årtionde, såväl i fred (vurmen för det mångkulturella samhället) som i krig (Balkan).

Och det är här vår vän Dragan Klaic vill att vi ska ta farväl, på tröskeln till ett nytt århundrade, där identitet inte längre behöver handla om det förflutna, som ändå mest består av myter, utan om framtiden, om det vi kan "bli" i stället för det vi "är".

Men betyder det verkligen att vi har blivit kvitt begreppet identitet? Är vi inte bara ur askan i elden? Fria att välja våra liv - ja, det är så de flesta av oss i västvärlden, som har det någorlunda bra, börjar uppleva globaliseringens effekter på arbetet och i privatlivet. Ingenting är givet, allting är flytande och föränderligt.

Zygmunt Baumans namn på denna sociala process är individualisering, den innebär att identiteten omvandlas till en uppgift: "Det dilemma som plågar män och kvinnor vid detta sekelskifte är inte så mycket hur de ska uppnå de identiteter de vill ha och hur de ska få andra människor att erkänna dem - utan vilken identitet de ska välja och hur de ska hålla sig skärpta och vaksamma så att de kan göra ett annat val ifall den tidigare valda identiteten plockas bort från marknaden eller förlorar sin dragningskraft."

Nyss handlade nästan all identitetspolitik om det förflutna, nu handlar det om varusamhällets intrång på varje tom plats i de fysiska och mentala fenomenens värld. Många talar om rummets upplösning och geografins död. Makten över våra liv flyttar allt längre bort och blir osynlig.

Också för detta tillstånd har Bauman en träffande formulering: "Flykt och kringgående, lätthet och flyktighet har ersatt tung och hotfull närvaro som den viktigaste makttekniken."

Nästa fas i denna utveckling kommer att bli kulturens inordning under den globala marknadens logik. Det kan låta besynnerligt med tanke på alla dystra besked om nedskärningar på kulturområdet. Men det är en felsyn. Den offentliga kulturpolitiken befinner sig visserligen i full upplösning - det är i stället varusamhället som kommer att lägga beslag den yta som uppstår mellan arbete och fritid och där det som förr var politik kommer att omvandlas till livspolitik: utbildning, moden, stilar, matlagning, resor, nöjen och andra identitetsskapande aktiviteter.

Kulturen är den perfekta mjukvaran i detta nya samhälle. Snart lever vi under kulturens herravälde. Det är naturligtvis inte bra för konsten, som får gå i inre exil. Men där är den kanske redan.