Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Det kan vara en njutning att finnas till för andra”

”Jag tänkte att jag ville ha barn någon gång och att jag kanske inte ville ge allt för konsten. Det gjorde att jag bestämde mig för att sluta skriva. Jag höll upp länge men hade svårt att låta bli.” Romandebutanten Agnes Lidbeck har fått strålande kritik för ”Finna sig”, som handlar om Anna och hennes tre roller i livet.
”Jag tänkte att jag ville ha barn någon gång och att jag kanske inte ville ge allt för konsten. Det gjorde att jag bestämde mig för att sluta skriva. Jag höll upp länge men hade svårt att låta bli.” Romandebutanten Agnes Lidbeck har fått strålande kritik för ”Finna sig”, som handlar om Anna och hennes tre roller i livet. Foto: Göran Segeholm

Debutromanen ”Finna sig” har hyllats för sin minutiösa skildring av olika kvinnoroller. Men det är också en roman med tydliga existentialistiska drag. DN Boklördag talar med författaren Agnes Lidbeck om valfrihet, ansvar och glädjen att finnas för andra.

Berättelsen inleds post partum, med den nakna bebisen mot den nyblivna moderns bara bröst. Bredvid står landstingsbrickan med ostsmörgåsen, den löjeväckande men obligatoriska svenska flaggan i miniatyr och den nyblivna fadern. Dessförinnan har grundförutsättningen, kvinnans tre roller presenterats: Hon ska vara mamma, hon ska vara åtråvärd, hon ska vara omhändertagande.

Det är upptakten till Agnes Lidbecks debutroman ”Finna sig” om Anna, en behagfull kvinna, hustru till Jens, mor till två barn och så småningom älskarinna till kulturmannen Ivan. Hennes ritualer, fånget med tulpaner som ska snittas om och tånaglarna som ska lackas, avlöser hennes längtan efter bekräftelse och upphetsande men onämnbara dagdrömmar om att vara en våldsam mans slav.

– Hon kom till mig som en mening: ”Anna är inte en mamma som röker under fläkten”, säger Agnes Lidbeck och fortsätter.

– Jag stod och stekte köttbullar till mina barn när meningen plötsligt dök upp i huvudet. Jag lämnade spisen och skrev ner den och tre sidor på raken, det är inte något jag brukar göra, alltså gå ifrån vardagslivet för att jobba.

Hennes röst är pigg, jetlagen till trots. Hon är i Jakarta på en konferens när vi samtalar om hennes litterära debut över Skype. Med en vänlig integritet, utan att förvirra med ursäkter, är hon klar över vilka frågor hon inte kan eller vill svara på, mån om att hålla både jobbet och den privata sfären utanför intervjun. Som analytiker på Svenska institutet har hon det högaktuella uppdraget att följa och analysera hur bilden av Sverige ser ut utomlands. Men det kreativa skrivandet, då i lyrikens form, har funnits med mycket längre än så.

– När jag var i 23-årsåldern stod jag inför valet att bli en skrivande person med den myten och alla krav som följer med skrivandet eller att leva ett mer regelbundet liv. Jag tänkte att jag ville ha barn någon gång och att jag kanske inte ville ge allt för konsten. Det gjorde att jag bestämde mig för att sluta skriva. Jag höll upp länge men hade svårt att låta bli. Det gick åt mycket energi åt att försöka att inte skriva. Det var så smärtsamt att hålla emot att jag till slut fick en utmattningsdepression. Det var så jag bestämde mig för att skriva under mer ordnade former.

Det var under sådana ordnade former, en timmes aktivt arbete per dag, som romanen om Anna med den dubbeltydiga titeln ”Finna sig” skrevs. Agnes Lidbeck hade från början tänkt sig en helt annan, mer akademisk, titel på romanen.

– Jag kallade den ”Subjektet” för att jag tycker att frågan som romanen rör sig kring är om Anna är subjekt i sitt eget liv eller inte. Hon objektifierar sig själv, hon gör sig själv till ett objekt för andra. Om man skapar ett objekt av sig själv är man då inte ett subjekt? Det var detta jag ville undersöka. Vad är tvång och vad är att tvinga sig själv?

Anna när ett slags anti-självkänsla. Hon identifierar sig medvetet utifrån andras (läs: mäns) blickar. Men medvetenhet är som bekant varken ett värn mot besvikelser eller en garant för förändring eller handling. Anna spelar kvinnans tre roller – modern, den åtråvärda och den omhändertagande, med omsorg. Hon tycks aktivt inta en passiv roll. ”Hon är låst vid anständigheten. Anständigheten uppmanar till stiltje.”

Agnes Lidbeck skildrar en kvinna som är långt ifrån mindful, eller som det står i romanen: ”Anna arbetar med livet som om det kunde färdigställas”. Frågan om inte närvaro i nuet bara är ytterligare ett krav gör sig påmind mellan raderna.

– Känslan av att ingenting någonsin blir klart är extra stark när man har småbarn. Det handlar inte bara om de vardagliga sysslorna utan om att varje gång man tror att man har lärt sig hur man ska förhålla sig till något så har allting skiftat och man måste lära sig igen. Man kan aldrig bara sätta sig ner och säga: Nu är jag vuxen, nu är jag framme. Det är väldigt givande på ett sätt, för det gör att man fortsätter tänka men ibland undrar jag när man ska få vila lite. Bara vara?

Vad känner du inför Anna?

– En kombination av avund inför att kunna passa in i de här rollerna och ramarna som finns att förhålla sig till och en frustration över att hon inte fullt ut äger sig själv, säger Agnes Lidbeck.

Varför avund?

– Man blir en behagligare person av att vara begriplig för andra och att göra val som inte skaver. Det är en obekväm position och en ansträngning att vara den människa som äger sina egna beslut och som inte böjer sig.

Är det en position som du själv intar?

– Ja, det skulle jag absolut säga. Det är väl därför jag blir lite trött ibland och skulle önska att jag bara kunde finna mig och finna mig, i begreppets bägge bemärkelser. Men det ligger inte för mig.

I recensionerna av ”Finna sig” har den osentimentala porträtteringen av kvinnoroller betonats och beundrats. Men det är också en roman i tät dialog med det existentialistiska tankegodset. En existentialism som sätter de otaliga valen i centrum för varje människas liv, som menar att människan är ansvarig för de beslut hon fattar och genom dem skapar sin egen moral. Anna, som med historiska och globala mått mätt, besitter en stor valfrihet, blundar för allt det där och avsäger sig sitt eget självbestämmande.

– Jag ser inte romanen som en specifikt kvinnlig berättelse. Jag har inte haft som uppsåt att ge mig in i frågan om hur kvinnor bör eller ska vara. Det var den allmänmänskliga frågan ”hur kan jag vara mig själv?” och frågan om ansvarstagandet som intresserade mig. Vad gäller det tror jag att män har lika mycket att slåss mot som kvinnor. Sedan ser de traditionella kvinnorollerna ut på ett sätt som gör att de fungerar bra för att lyfta fram detta, säger Agnes Lidbeck.

De tre kvinnorollerna som presenteras i romanens inledning låter sig lätt tolkas som förtryckande. Men Agnes Lidbeck menar att de inte nödvändigtvis är ett hinder för välmående eller kärlek.

– Jag är mamma. Jag har tre barn, det ger mig en stor lycka att vara deras mamma så länge som jag kan göra det på ett sätt som är förenligt med hur jag är som person. Om man får vara sig själv och vara ärlig tror jag att det kommer en stor njutning och utdelning av att finnas för andra människor också och inte bara för sig själv.

Agnes Lidbeck.

Född 1981, tillbringade tonåren i Bryssel, studerade i Lund, bor och arbetar i dag i Stockholm. Agnes Lidbeck är aktuell med debutromanen ”Finna sig” (Norstedts).

Läser: ”George Eliots ’Middlemarch’ för humorn och människokännedomen, Thomas Manns ’Buddenbrocks’ för att det är en så skön roman att sugas in i och W H Audens dikt ’Musée des beaux arts’ för att den sammanfattar den mänskliga erfarenheten.

Skriver: ”Jag gör noteringar löpande under dagen och natten, skriver ner specifika idéer eller formuleringar, oftast i telefonen. Sedan sitter jag en timme om dagen och skriver strukturerat. Jag lyssnar på musik när jag skriver och nästan alltid annars också. När jag skrev ’Finna sig’ skrev jag även i andra luckor, till exempel när jag ammade eller på nätterna om jag vaknade. Nu försöker jag hålla mig till den där timmen för att inte bli för trött. För tillfället jobbar jag på två nya manus, en roman och en diktsamling.”