Kerstin Thorvall skrattar åt minnet. Men samtidigt, det sitter där, som en tagg som vuxit in i köttet och bildat en förhårdnad under huden. Få svenska författare har blivit så utskällda, så hatade och utskämda som Kerstin Thorvall.
- Jag kunde aldrig förstå vad det var med mig som var så värst. Det var väl det konstiga med skillnaden mellan denna ungdomliga dam jag var som verkade så till den grad oskyldig, men kunde skriva så fräcka saker.
Hon gjorde det mest förbjudna, hon skrev om kvinnor som lämnade barn och man och all anständig kvinnlighet för att njuta av sex. Hon skrev om kvinnor som gjorde så som män gjort i alla tider. Slog bakut.
Det var inte okej, men med årens gång har Kerstin Thorvalls provocerande revolt mildrats till ett gott föredöme, en befriande häxighet. Linda Skugge beskriver Kerstin Thorvall i beundrande ordalag som "ärkehäxa". "Det mest förbjudna" har blivit pjäs, turnerat från Jokkmokk till Höganäs och hyllats överallt. Flera av hennes tidiga böcker har getts ut på nytt. I höst kommer diktsamlingen "Jag är en grön bänk i Paris" och Gävle konstcentrum har i dag vernissage på en retrospektiv utställning med hennes illustrationer.
- Det är omtumlande, jag har svårt att riktigt förstå det. Jag var utskämd i så många år.
I dag är det annat som bjuder motstånd. Kroppen, åldern, den accelererande resan mot döden. Den skriver hon om, lika ursinnigt öppenhjärtigt som hon tidigare skrivit om sex och män, i "Upptäckten" som kom för ett par år sedan.
"För att på något djävla vis känna att jag inte är död och för att avslöja den hemliga gömda ålderdomens demoni för er som naturligtvis aldrig kommer att hamna i detta predikament skriver jag om en okänd värld som jag kommit att bli en del av. Någon måste ju rapportera från fronten."
- Jag har varit så vansinnigt rädd för att dö. Det är jag fortfarande, men jag uttrycker det inte lika mycket.
Och 80-årsdagen den 12 augusti?
- Jag tycker att jag har gått och väntat på den så jäkla länge, och det är fortfarande inte augusti.
Kerstin Thorvall har svårt att röra sig. Hon stöder sig på en stol när hon går in till vardagsrummet - vackert och belamrat med spår av kreativ verksamhet, färger, penslar, böcker och papper - och sitter sedan ihopsjunken i fåtöljen. Tappar tråden ibland under samtalets gång men hittar den igen och glöder till.
- Den där boken "Det mest förbjudna", jag förstår inte vad som är så märkvärdigt med den. Jag skrev ju bara som det var. Och historien, om otrohet, sådant händer ju hela tiden.
Hon fryser och ber om en sjal, jag väljer den varmaste ur högen i hallen och hon blir förtjust när hon ser vilka färger den har.
- Den matchar, vilken tur! Har man gått på Beckmans kan man aldrig ta på sig något som inte matchar.
Estet ända in i märgen. Kerstin Thorvall började som modetecknare och illustratör och hela sommaren visas en samling av hennes bilder, från 50-talet till i dag, på Gävle konstcentrum. Den enkla, självklara linjen är hennes signum som tecknare, både känsligt och självsäkert fångar hon människans konturer.
Hur är det att teckna jämfört med att skriva?
- Att skriva - det är något helt annat. Jag tror att om det hade varit lika lätt för mig att skriva som att teckna så hade det blivit väldigt ytligt.
Motståndet är viktigt, för att driva fram den speciella energi som genomsyrar Kerstin Thorvalls böcker. En sorts ilska.
- Jag har drivits av en rastlöshet och ett trots.
Ett trots frambesvärjt ur den största rädsla. Ingen var så rädd som flickan Kerstin, klämd mellan en krävande mamma och en sinnessjuk pappa. Lika rädd var den unga kvinnan i villan i småstaden Sigtuna. Hustru och mor och skandalöst nog, i den finkulturella borgarklass som familjen tillhörde, illustratör i damtidningar.
- Alla tyckte så synd om min man för att Kerstin var så besvärlig, ändå var det han som var otrogen med min bästa väninna.
Men hon blev inte kvar där det borgerliga Sigtuna satte henne. Hon bröt sig loss, träffade män, gärna unga, och skrev böcker om det. Och lyckades reta upp både det manliga etablissemanget och den samtida kvinnorörelsen.
När hon senare skrev om hur hon, vit medelålders kvinna, gärna åkte utomlands för att träffa män som inte skrämdes bort av åldern, tog det hus i helvete igen. Först med trilogin om Signe och Alberte som inleddes med "När man skjuter arbetare" blev hon respekterad som en "riktig" författare. Men hon har i flera böcker återvänt till de självutlämnande skildringarna av sina män och sina tillkortakommanden - i kärleken och i mammarollen.
Ängslan, och ångesten, fanns kvar, sex blev ett sätt att trösta och bedöva. Samtidigt kan hon inte förstå varför en äldre kvinna inte får lov att älska en ung man. Hon skriver i en dikt:
"Så konstigt var det att jag blev kär i dig att det måste förklaras i medicinska termer och ge mig tabletter, att älska dig är alltså en sjukdom. Jag förstår det inte. För så fort jag ser dig blir jag frisk."
Just nu är Kerstin Thorvall djupt försjunken i sina gamla dikter, en samling med texter från 1965 till 1991 kommer ut i höst under titeln "Jag är en grön bänk i Paris".
- Jag är ingen poet, men jag har skrivit någonting som visar sig bli en diktsamling.
Det var poeten Svante Foerster som 1965 uppmärksammade Kerstin Thorvall som poet, hon medverkade på hans initiativ i antologin "Debut 65". Sedan blev det fler dikter, som publicerats i diktsamlingar och antologier. Hon är påtagligt stolt över att dessa alster nu samlats ihop och på initiativ av en annan poet, Göran Greider, håller på att forma sig till en bok. Dikter om kärlek och galenskap, om sex och rädslan för döden.
- Det är inga gulliga ungflicksdikter, det är ruggiga saker.
Innan Kerstin Thorvall blev Sveriges skandalförfattare var hon en ledande röst i den nya ungdomslitteratur som växte fram på 1960-talet. Böcker som var solidariska med tonåringarna och tog deras liv på allvar. "Vart ska du gå? Ut" och "Thomas - en vecka i maj" håller än i dag och till skillnad från de flesta andra minns Kerstin Thorvall tiden med tonåringar i huset med glädje och värme.
- Jag hade som en ungdomsgård hemma. Även om inte mina söner var där kom deras kompisar dit och spelade musik och fikade och satt och pratade i köket. Det var den mest levande tiden i mitt liv.
Hon var tonårsmor mitt under ungdomsrevolten, minns hur en av sönerna ringde hem mitt i natten och berättade om almstriden och Kungsträdgården. Han var en av dem som satt i almarna för att hindra att de höggs ned.
- Och jag hade väl någon karl i sängen, det var den tiden.
Den tiden, den med karlarna, är över nu. För några år sedan gav hon ut boken "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig", en katalog över svunna kärlekar och, som alltid hos Thorvall, en skoningslös uppgörelse med sig själv.
- Det kommer en dag när det inte kittlar längre. Men jag har hela tiden arbetat, det har fyllt tomrummet.