I massajbyn Talek i sydvästra Kenya går få barn vidare till högstadiet. Småklasserna i byns skola är ganska välfyllda, men glesnar högre upp i åldrarna. Bland 12-åringarna var det bara tre elever kvar när jag besökte byn i januari, en flicka och två pojkar.
Massajerna är i sin livsstil och krigarkultur tämligen opåverkade av kolonialismen. De har en imponerande kunskap om naturen, men lever närmast på stenåldersnivå i rökiga lerhyddor. Malaria och hiv är svåra plågor, och kvinnorna har ytterst litet att säga till om. De utnyttjas närmast som husslavar av männen. Kvinnlig omskärelse är utbredd och anses höra till deras kulturella traditioner.
Detta är den vardagsbild av auktoritärt socialt förtryck och stagnerad fattigdom som möter en om och om igen i tredje världen. Den kommer inte från kolonialismen - den fanns redan innan. Att barnen skall gå i skolan är däremot ett påfund av västerlänningar och missionärer, liksom den någorlunda fungerande lokala och regionala demokratin i området.
Det var inte bättre förr. Inte ens i tredje världen.
Ett skäl till att studera kolonialhistoria är dock att det - särskilt i det brittiska imperiet - grundlades institutioner som har visat sig relativt livskraftiga, och som hjälper människorna där till ett värdigare och rikare liv i dag. Kanske kan vi lära något av det i arbetet för att stärka demokratiska, rättsliga och ekonomiska institutioner i andra länder.
I en studie av politiska rättigheter och demokrati framgår att 42 procent av de tidigare brittiska kolonierna hamnade i de två högsta kategorierna på en sjugradig skala år 1980. Till nivå 3-4, alltså de måttligt demokratiska, nådde 13 procent av de före detta brittiska och 20 procent av de före detta franska kolonierna. Tidigare kolonier under andra europeiska länder låg alla i den minst demokratiska kategorin, låt vara att detta var före den demokratiska vågen i Sydamerika.
Ett bidragande skäl till att Storbritannien förlorade sitt imperium var den institutionaliserade rasismen. I romarriket kunde dugliga och förtjänta personer i provinserna bli medborgare, och till och med kejsare. I "the Empire" förblev de högre ämbetena reserverade för britter. Detta var en orsak bakom sepoyupproret i Indien 1857, och även till Indiens slutliga avsöndring.
Stefan Strömberg beskyller mig för osanning. Han bör läsa Economist den 26 april-2 maj. Där framgår att flertalet länder i Sydamerika har ökat sitt BNP per capita med mellan två och tre gånger sedan 1950. Andelen av befolkningen med tillgång på rent vatten har ökat från 35 till 86 procent sedan 1960, och läskunnigheten har ökat från cirka 60 procent i Brasilien och Mexiko till i dag 87 respektive 91 procent. Men även om det har blivit bättre för många, lever också många kvar i svår fattigdom. Avståndet till Sydöstasien har blivit stort, där har välståndet ökat mycket mer.
Ett av utvecklingens verkliga problem i Afrika är att de ledande eliterna ofta inte ens har eftersträvat den. Den nigerianske forskaren Claude Ake har påpekat att många av de ledande haft föga att tjäna på att utvecklingen främjas, utan har levt bättre på räntorna av det bistånd som västmakterna år efter år har pumpat in i de institutioner som de har härskat över. Det är alltså inte de fattiga folken i tredje världen som forskningen nu ser fel hos, som Ulrika Kärnborg tycks tro - det är de härskande eliterna som har hamnat i fokus. Den bisarra logik som de bygger sin makt på lyfts fram av Jean Pascal Daloz och Patrick Chabal i deras studie med den talande titeln "Africa Works. Disorder as Political Instrument".
Arvet från de olika koloniala institutionerna är med andra ord långtifrån entydiga - där ger jag definitivt Stefan Helgesson rätt. Ländernas egen kultur och de nya ledarnas personliga egenskaper och värderingar påverkar också. När Jawaharlal Nehru blev nationalistpolitiker slutade han att sy upp sina kostymer vid Savile Row i London och anlade traditionell indisk kostym, men förblev den parlamentariska demokratin trogen. Ghanas förste president Kwame Nkrumah lämnade emellertid strax formaliteterna bakom sig och trummade fram en stambaserad personkult och diktatur i landet.
Snäva etniska lojaliteter utnyttjas dock inte bara i afrikansk politik. Häromdagen träffades Gerhard Schröder och Jacques Chirac över en middag och kom överens om att EU:s jordbrukstullar och dumpningen av billiga produkter i tredje världen skall fortsätta. Där har Europa en verklig skuldbörda, vilket också de flesta i denna debatt om nord och syd glädjande nog tycks vara överens om.