Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Det ryska kriget som ska skilja Ukraina från Europa

Ett år efter annekteringen av Krim fortsätter det nya ryska projektet att bygga på idén om en världskonspiration. Men Ukraina vill hellre dela EU:s tro på det civila samhället – och konflikten består. ”Det är rimligt att tro att Moskva har en ännu större plan för disintegration”, skriver historikern Timothy Snyder.

Den ryska aggressionen i Ukraina har ackompanjerats av en omfattande pr-kampanj där historiska begrepp som fascism, antifascism, Förintelsen, slavernas kristnande och det ryska imperiet har lyfts ut ur sina sammanhang och på ett absurt men ofta effektivt sätt tillämpats på den ena eller andra händelsen för dagen.

Men även propaganda kan på sitt sätt tydliggöra konturerna av ett historiskt skifte. De ryska försöken att framställa kriget i Ukraina som en global konflikt pekar på något viktigt: att revolutionen och kriget i Ukraina blir begripliga bara om man betraktar landets historia i ett globalt sammanhang, och om man förstår de ukrainska revolutionärernas vägval som en reaktion på en historisk belägenhet. I själva verket är den ukrainska revolutionen och den ryska kontrarevolutionen två motsatta svar på samma historiska situation.

Eftersom nationalstater i Europa alltid varit sköra och tillfälliga är det inte särskilt meningsfullt att betrakta modern europeisk historia enbart som en samling nationella historier – men inte heller som en syntes mellan östra och västra Europa, eftersom det är en ytlig indelning. Ett mer fruktbart synsätt, som också ligger nära till hands med tanke på det pågående kriget, är att se världsdelens utveckling som en del av en serie kraftmätningar och val mellan projekt som syftat till integration, eller omvänt, desintegration.

Ett sådant grepp överskrider också den traditionella åtskillnaden mellan europeisk och global historia där européer (och ibland amerikaner, då och då även japaner) brukar placeras på ena sidan i ett kolonialt förhållande, och resten av världen på den andra.

Frigörelsen från kolonialvälden var nämligen inte en process som inleddes på 1900-talet i Asien, Afrika och Latinamerika, utan på 1800-talet i Europa. Upproren på Balkan mot det ottomanska väldet markerar inledningen av den stora avkolonialiseringen. Första världskriget var en direkt följd av den revolten, och under kriget kom alla dåvarande europeiska fastlandsimperier att antingen besegras eller falla för revolutioner. Europas inre avkolonisering var fullbordad omkring 1922.

Som på Balkan lyckades den europeiska nationalstaten lösa upp fastlandsimperier, men misslyckades som väg mot en ny integrationsprocess, och resultatet blev att kolonialismen återuppstod i Europa.

Omkring 1930 blev östra Europa platsen för olika försök till vad man skulle kunna kalla återkolonisering. Både det nazistiska och det sovjetiska projektet avsåg att behandla stora delar av Europa som besittningar.

Samtidigt som Hitler talade inför sina anhängare om Ukraina som en kornbod i ett framtida tyskt imperium regisserade Stalin en avsiktligt framkallad hungersnöd där ukrainska bönder straffades för sitt påstådda motstånd mot hans utvecklingsplan.

När sedan Sovjetunionen och Nazityskland på 1930-talet tycktes fastlåsta i en ändlös ideologisk kamp var frågan för många iakttagare vilken av deras nykoloniala modeller som skulle bli den stora utmaningen mot den kapitalistiska nationalstaten i Europa och världen. I ett slags intermezzo innan frågan avgjordes utraderades Europas hela efterkrigsordning.

Den ena efter den andra av de stater som bildats efter 1918 utplånades: Österrike, Tjeckoslovakien, Polen, Litauen, Lettland och Estland. Även Jugoslavien, det utvidgade segerrika Serbien, förintades. Kollapsen, som var följden av en tysk och en sovjetisk politik som med Molotov–Ribbentrop-pakten blev gemensam, representerade ett misslyckande för ett visst slags integrationsprojekt: ett Europa av jämlika nationalstater.

I juni 1941, när Nazityskland förrådde sin sovjetiska allierade och drog igång Operation Barbarossa, inleddes striden om den nya ordningen. Och det tysk-sovjetiska krig som stod i centrum för andra världskriget handlade om kontrollen av just Ukraina.

Ett särdrag i den nazistiska ideologin var samtidigt kombinationen av ett program för en raskoloni i Östeuropa med idén om en världsomfattande kampanj mot judar. Som Hitler framställde det var Sovjet en judisk stat, som just därför skulle kollapsa inför en tysk militäroffensiv. När den väl ägt rum, och de grandiosa planerna på kolonisering grusats, skyllde Hitler på judar både ute i världen och bakom de tyska linjerna.

Nazistisk ideologi kombinerade med andra ord på sitt eget sätt både kolonialismens och antikolonialismens logik: kriget var på en gång kolonialt, för rasistisk kontroll över territorier, och ickekolonialt, för planetens befrielse från vad nazisterna framställde som en global judisk maktutövning.

Sammandrabbningen mellan de två neokoloniala systemen, först som varandras utmanare, sedan som allierade och slutligen som fiender, blev extremt dödlig. Under de år då Hitler och Stalin satt vid makten dödades omkring 14 miljoner civila i regionerna mellan Berlin och Moskva. Den största gruppen av offer var de judar som dödades i Förintelsen, varav de flesta härrörde från dessa områden. Mer än tre miljoner invånare i sovjetiska Ukraina svalts till döds som en följd av Kremls politik, mer än tre miljoner sovjetiska krigsfångar genom tysk politik.

Massterror genom skjutningar krävde hundratusentals liv, varav en oproportionerligt stor del i det här området. Under åren 1933 till 1945 var Ukraina den farligaste platsen i världen, eftersom den stod i centrum för Europas båda nykoloniala projekt.

Efterkrigsversionen av det sovjetiska integrationsprojektet omfattade nästan exakt den zon av nationalstater som skapats genom Första världskriget. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien, alla helt nya stater som tillkommit efter 1918 blev sovjetrepubliker eller satelliter. Ungern, Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien, stater som existerat före 1918 men som förändrats påtagligt genom fredsfördragen efter första världskriget, blev även de sovjetiska satelliter eller, i Jugoslaviens fall, en kommunistisk ordning som etablerats efter en inre revolution. Det enda land som skapats i nyordningen 1918 som inte blev kommunistiskt var Österrike, vars öde inte avgjordes förrän den gemensamma ockupationen upphörde 1955.

Alla dessa nykommunistiska territorier var grannar med varandra eller med Sovjetunionen – men också med ett annat, rivaliserande integrationsprojekt.

Historien om den europeiska integrationen bär på en historisk logik som bara vagt uppfattats i Västeuropa, men som står helt klar för både de ukrainska revolutionärerna och de ryska kontrarevolutionärerna från 2013 och framåt. Att få syn på den kräver att man avlägsnar en del mytologiska lager.

Legenden om Europeiska Unionen är att dess medlemmar tog lärdom av andra världskriget. Det är inte riktigt sant. Andra världskriget omintetgjorde det tyska nykoloniala projektet och förändrade det sovjetiska – men det försvagade också de traditionella sjöfartsimperierna, Västeuropas kolonialmakter. Vad den europeiska unionen i själva verket möjliggjorde var en mjuklandning för dem, ett faktum som sveptes in i en myt om freden.

Från början var Västtyskland den viktigaste förespråkaren för europeisk integration. Efter att ha försökt transformera halva Europa och förändra världsordningen var landet historiens mest iögonenfallande exempel på ett misslyckat koloniseringsprojekt. Tyskarna fann sig besegrade och tvungna att leva i ett delat land, med en krossad världsbild. I den situationen kunde ett samarbete med Frankrike, Nederländerna, Belgien och Luxemburg framstå som ett alternativ.

De europeiska länder som förlorat sina besittningar i andra världsdelar fann under åren och decennierna efter kriget en kompenserande handelszon i sin egen. Frankrike och Nederländerna följdes av Spanien, Portugal och även Storbritannien. Det var mycket få som gjorde sig några illusioner om att en nationalstat kunde klara sig på egen hand, utan en större handelspartner, och med tiden anslöt sig även länge neutrala stater som Österrike och Sverige.

Under det sena 1980-talet, när Sovjetimperiet börjat vackla, började den europeiska integrationen anta formen av en inte bara ekonomisk, utan även politisk union. När de utmattade, sovjetpräglade systemen under samma tid försökte orientera sig mot konsumism blev skillnaden i levnadsstandard mellan Öst- och Västeuropa bara än tydligare. Närheten mellan det sovjetiska imperiet och den europeiska integrationszonen arbetade nu emot den sovjetiska ordningen.

Även om man kan se den europeiska unionen som en ersättning för kolonisering följde den helt andra principer än kolonialismens. Trots skillnader i ekonomisk och politisk betydelse erkände medlemmarna varandra formellt som jämlikar. Det har alltid stått klart att unionen var öppen enbart för suveräna stater med en viss förvaltningsstandard; ett krav som efterhand formaliserades till demokrati, liberal ekonomi och förmågan att införliva EU:s juridiska och administrativa praktik.

Efter den revolutionära perioden 1989–1991 blev EU en trygg hemmahamn inte bara för forna kolonisatörer, utan även för de nyss koloniserade.

Vid minnet av hundraårsdagen av första världskrigets utbrott förra året förbisågs en viktig omständighet: att fredsuppgörelsen faktiskt tog ett helt sekel att realisera. Vid första anblicken kan utvidgningen av EU 2004, 2007 och 2011 se ut som avslutningen på det andra världskriget, såtillvida att Europas delning i öst och väst upphört. I själva verket var det en djupare klyfta som överbryggats, den mellan de forna sjöfartsimperierna som segrat i det första världskriget och de östeuropeiska nationalstater som tillkommit eller förändrats som ett resultat av deras seger. Gråzonen av nya stater från 1918 kom nästan exakt att motsvara Sovjetimperiets utvidgning 1945 och sedan, lika exakt, utvidgningen av EU under 2000-talets första år.

1990-talets postkommunistiska stater grubblade inte länge över möjligheten att förbli fullt suveräna nationalstater, fristående från ett större integrationsprojekt. Precis som de ukrainska revolutionärerna 2013 förstod de intuitivt något om det historiska förhållandet mellan suveränitet och integration som det skulle ta medier och intellektuella betydligt längre tid att inse. Deras slutsats var också fullt rimlig, eftersom EU löser de grundläggande problem med nationalstatens svaghet som 20- och 30-talens erfarenheter visat på. Unionen tillhandahåller grannskap med vänligt sinnade makter, en möjlighet att hävda jämlikhet med dem samt en zon för frihandel och fri rörlighet för människor.

Till skillnad från tidigare integrationsprojekt som nationalstater, imperier och de nykoloniala nazistiska och sovjetiska projekten ägnar sig EU inte särskilt mycket åt ideologi eller självdefinition. Unionen har inget med militarism att göra, men desto mer med attraktion. Eftersom den uppfattas som en zon med välstånd och förutsägbarhet tenderar den att mobilisera det civila samhället för statliga reformer så att ett land ska bli i stånd att ansluta sig.

I det här ljuset blir drivkraften bakom ukrainarnas strävanden under 2013 och 2014, särskilt deras önskan om ett associationsavtal med EU, lättare att urskilja. Janukovitjs regim hade stöd från en stor del av befolkningen så länge dess politik var att signera avtalet med EU, men förlorade det när den gav efter för de ryska påtryckningarna att inte göra det.

Kanske mer än några andra förstod ukrainska medborgare att uppskatta logiken i den nya formen för europeisk integration. Deras land hade stått nära centrum för en rad av 1900-talets större integrations- och desintegrationsprojekt i Europa. Trots en avsevärd militär kraftansträngning blev det aldrig en nationalstat efter första världskriget, i stället blev större delen av Ukraina en del av Sovjetunionen. I andra världskriget var det tänkt att bli den främsta tyska kolonin. Inget land kom att påverkas mer av den samlade effekten av de nazistiska och sovjetiska transformationsprojekten.

Efter EU:s utvidgningar på 2000-­talet har Ukraina blivit granne med fyra av unionens medlemmar. Precis som de kommunistiska satellitstaterna på 70- och 80-talen är landet ett konsumtionssamhälle vars medborgare står i regelbunden kontakt med betydligt mer välmående konsumtionssamhällen i Väst. Dess största problem är naturligtvis inte kommunism, utan den extrema koncentrationen av rikedomar som brukar kallas oligarki, och den därmed sammanhängande korruptionen.

2013 blev utsikterna till ett associationsavtal med EU populärt i Ukraina eftersom det sågs som ett steg framåt mot en rättsstat. Den politiska teorin bakom aktionerna på Majdantorget var enkel, men ofta förbisedd. Den handlade om en positiv integrationslogik där det civila samhället, staten och Europa var inbördes beroende av varandra. Staten behövde det civila samhället för att röra sig mot Europa, och den behövde Europa för att röra sig bort från korruptionen.

En integration skulle förstärka suveräniteten, och suveräniteten skulle förstärka integrationen – men inte automatiskt, inte utan att ett stort antal ukrainska medborg­are var beredda att ta risker.

Samtidigt, under sommaren och hösten 2013, förändrades den ryska utrikespolitiken och antog desintegration av det europeiska projektet som ett uttryckligt mål. För första gången definierade Kreml EU som en motståndare. I och med det följde de ryska ledarna samma historiska logik som de ukrainska medborgarna: de erkände den positiva återkopplingen mellan civilt samhälle, rättsstat och Europa – men till skillnad från ukrainarna ville de bryta snarare än förstärka den.

I november 2013 övertalade president Putin president Viktor Janu­kovitj att inte skriva på avtalet med EU. Den ryska utrikespolitiken utlöste därmed de protester som inledde revolutionen.

Kremls idé var att Ukraina i stället skulle vinnas för Rysslands rival­iserande projekt, den eurasiska unionen. Till formen skulle det bli en tullunion mellan Ryssland och några av dess grannar, ideologiskt presenterad det av den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som ”en gemensam ekonomisk och humanitär region som sträcker sig från Atlanten till Stilla havet”.

När ukrainarna protesterade mot presidentens vägran att skriva under EU-avtalet började den ryska propagandan att framhålla EU:s påstådda moraliska brister. 2014 kom den att inrikta sig på cyniskt effektiva ämnen som fascism och geopolitik – men under de första veckornas uppriktiga överraskning över den ukrainska hållningen var impulsen att helt enkelt kalla européer och ukrainare för homosexuella. Anti-Majdanpolitikens ursprung var anti-EU-politiken, som den också var en del av.

Den inledande ryska politiken att baktala de protesterande och att utlova pengar till Ukrainas regering för att underkuva dem slog tillbaka. Janukovitjregimens diktatoriska lagar i januari 2014 förvandlade protesterna till en revolution. Det ryska svaret, invasionen och annekteringen av Krimhalvön, var sannolikt avsett att störta den ukrainska staten. När inget sådant inträffade stödde Ryssland separatister i provinserna Luhansk och Donetsk, men när stödet där bortsett från lokala högergrupper och kriminella visade sig svagt tvangs Ryssland använda egna trupper. Ukrainare har dött i tusental i dessa områden och mer än en miljon medborgare har fördrivits.

Även om ny bevisning säkert kommer att dyka upp under de närmaste månaderna och åren och kriget bli ämne för historiska debatter i decennier, så förefaller det rimligt att uppfatta det som en del av en större plan för desintegration. Trots en högstämd retorik om rysktalandes och andras rättigheter har Moskva uppvisat ett svalt intresse för de rysktalande vars hemland nu ödelagts av den ryska interventionen. Ryssland tycks inte heller ha för avsikt att annektera Luhansk och Donetsk, utan föredrar att lämna kvar dem i ett katastroftillstånd som en utmaning för både Ukraina och EU.

Den stora skillnaden mellan de två pågående europeiska projekten, integrationen och desintegrationen, ligger i hur svagare stater behandlas, politiskt och retoriskt. EU:s metod är att passivt uppmuntra reformer som en väg till framtida medlemskap. Rysslands förslag ser snarare ut som en väg mot underkastelse och utplåning, och redan språkbruket signalerar ojämlikhet – som när Putin hävdar att Ryssland och Ukraina är ”ett folk” eller argumenterar för ”Nya Ryssland” eller en ”rysk värld” och slår fast att Ukraina är en löst sammanfogad stat eller att ”rysk historia” inleddes för tusen år sedan på vad som i dag är ukrainsk mark.

Skillnaden i retorik är talande: medan det är politisk etikett i EU att överbetona medlemsstaternas jämlikhet överdriver ryska talesmän och propagandister den ukrainska statens svaghet och avfärdar ukrainsk nationalidentitet. Så är målen till sist också olika: på den ena sidan att förstärka idén om suveränitet som en väg mot anslutning till en större enhet, på den andra att försvaga suveräna stater och återinföra en imperialistisk hierarki.

Den intellektuella skillnaden mellan de två projekten ligger i tron på antingen ett civilt samhälle eller en världskonspiration. Revolutionen på Majdan var uttryck för ett civilt samhälle i den meningen att den engagerade människor som i frihet slöt sig samman mot en oförutsägbar (därpå diktatorisk, därpå mordisk) stat med syftet att uppnå lag och rätt för stunden och europeisk förutsägbarhet i framtiden. Idén som omvärlden inte alltid förstod, trots att den upprepades om och om igen, var att det civila samhället, den ukrainska staten och den europeiska integrationen skulle bli en ömsesidigt förstärkande treenighet. Huvudfåran i det politiska tänkandet på Majdan förenade individuell makt, nationell identitet och regelstyrd politik.

Den ryska reaktionen på Majdan röjer motsatt grundidé: det så kallade ”civila samhället” är bara ett annat namn för fientligt globalt inflytande. För president Putin, liksom för vissa andra europeiska ledare före honom, är Ukraina landet som förenar kolonisering och avkolonisering, ett lokalt erövringsprojekt som är kopplat till, och rättfärdigat av, motståndet mot en global övermakt.

Å ena sidan använder Putin traditionell kolonial retorik för att rättfärdiga ett traditionellt kolonialkrig mot Ukraina. Å den andra påstår han att kriget är ett uttryck för motstånd mot en den internationella amerikanska konspirationen.

Under 2014 har Ryssland odlat upp klientstater inom EU (Ungern), försökt värva nya (Cypern, Grekland, Bulgarien, Serbien, Österrike, Tjeckien, Slovakien), underblåst separatism inom EU (UKIP och Skottland), stöttat nationalpopulistiska och högerextremistiska rörelser som förespråkar ett försvagat EU (Front National, Jobbik och en rad andra) samt legitimerat fascister och nazister genom att bjuda in dem som observatörer av de ”folkomröstningar” som följde på invasionerna i Krim och sydöstra Ukraina, men också till andra ryskstödda arrangemang.

Det ryska projektet att utradera både Ukraina och EU i namn av en alternativ världsordning bör varken överraska eller lura någon. Man kan ifrågasätta om en sådan desintegration ligger i Rysslands intresse, men det är trots allt en politik som bygger på en korrekt förståelse av historien. Om Majdan handlade om medinflytande, självständighet och Europa så handlar Rysslands anti-Majdan om propaganda, konspiration och imperium.

I ett århundrade har Ukraina varit en plats där krafter i europeisk och global historia mötts. Det är inte förvånande att landet nu kommit att bli det igen.

Timothy Snyder.

Timothy Snyder är professor i historia vid Yaleuniversitetet och ledamot av Institute for Human Sciences i Wien.

Han har skrivit sex böcker om europeisk historia, av vilka ”Den blodiga jorden. Europa mellan Hitler och Stalin” (Albert Bonniers förlag) räknas som ett standardverk om Öst- och Centraleuropas 1900-tal och har översatts till mer än tjugo språk.

Senare i år publiceras hans nya bok ”Black earth. The Holocaust as history and warning” (C H Beck Verlag).