Det sätt jag inte såg Whitney Houston på är typiskt. Hon sades till sist ha tagit sig ur sitt drogmissbruk och det destruktiva förhållandet med maken och sångaren Bobby Brown var slut, hon hade gett ut ett riktigt hyggligt comebackalbum och skulle ha Europapremiär på sin världsturné i Paris. När jag sätter på mobiltelefonen efter att ha landat inför denna konsert i april 2010 har jag fått ett meddelande: premiären är uppskjuten.

Röstproblem, sas det. Några dagar senare blir det i stället premiär i Birmingham, till blandade reaktioner. Konserten i Köpenhamn senare under turnén döms ut fullständigt, medan den i Globen i Stockholm mottas bättre.
Att hon var märkt av sitt leverne var hur som helst uppenbart. Inte ens på en bra kväll satte hon alla höjdtoner från förr, däremot kunde hon ibland göra det nya materialet full rättvisa – inte minst för att det var skrivet för den röst hon nu hade. Djupare, mognare. Stundtals rent av hes.

Själv tyckte jag att hon på albumet "I look to you" 2009 äntligen hade blivit en soulsångerska på riktigt, men det finns många som ser saken annorlunda och legendarisk blev hon för betydligt tidigare inspelningar.
Hon kom fram som rena underbarnet, född in i soulmusikens adel med gospelsångerskan Cissy Houston som mor, storsångerskan Dionne Warwick som kusin och soulmonumentet Aretha Franklin som gudmor. Sjöng en del med mamma på scen och blev framgångsrik fotomodell som tonåring.

Tjugoett år gammal gör hon så solodebut 1985. Albumet "Whitney Houston" säljer 25 miljoner exemplar världen över och hon får en Grammy för "Saving all my love for you". Två år senare kommer uppföljaren "Whitney" med hitlåtar som "I wanna dance with somebody (who loves me)" och går rakt in på den amerikanska Billboardlistans förstaplats. Hon får en Grammy för den låten också.

Den kommersiella kulmen kommer dock med soundtracket till hennes första film, "Bodyguard" från 1992, där hon spelar uppburen sångerska mot Kevin Costners livvakt. Med 44 miljoner exemplar sägs det vara världens mest sålda soundtrack – och en av alla tiders mest sålda skivor över huvud taget.

Framför allt innehåller albumet hennes tolkning av Dolly Partons känslomättade ultraballad "I will always love you", som slår diverse sälj- och listrekord som singel och snart blir mer av en signaturmelodi för Whitney Houston än för Dolly Parton.
Där märks också hennes vokala ekvilibristik särskilt tydligt, hennes osannolika förmåga att drilla och utföra små volter som en röstens elitgymnast. Varken Mariah Carey eller Beyoncé skulle låta som de gör utan hennes förarbeten.

Samtidigt hade hon en image som en rätt vanlig tjej, eller "girl next door" som det amerikanska uttrycket lyder, hel och ren och närmast präktig. Snygg att se på, men sällan utmanande. Lämplig för alla åldrar och även i konservativa familjer.
Och sedan förändras det. Ett halvår innan "Bodyguard" och dess soundtrack gör henne till popmusikens just då största kvinnliga stjärna gifter hon sig med R&B-sångaren Bobby Brown, året efter föds dottern Bobbi Kristina.

Hon gör fler filmer, som "Waiting to exhale" och "The preacher’s wife", soundtracksingeln från den förra "Exhale (shoop shoop)" blir ännu en jättesuccé och hennes skådespeleri får bättre betyg än i debuten. Men Bobby Brown har problem med droger och rättvisan och sitt våldsamma humör, och när Whitney Houston återgår till att fokusera på musikkarriären med albumet "My love is your love" 1998 har hon börjat få ett rykte om sig som opålitlig. Hon är försenad till olika åtaganden eller ställer in, med kort varsel. Tappar vikt. Fastnar med narkotika i tullen.

Första halvan av 00-talet blir en eskalerande följd av skandalrapporter och spekulationer om hennes hälsa. Sedan stagar det upp sig, hon skiljer sig från maken, blir drogfri och startar om karriären. Fast riktigt vill det sig inte. Och nu har hon dött på ett hotellrum i Los Angeles bara timmar innan hon skulle gå på ett glittrigt galaparty i samband med Grammygalan, arrangerat av skivbolagsmogulen Clive Davis som en gång upptäckte henne.