Wikipedia påstår att ett av skälen till att blev helgdag år 2005 skulle vara att många invandrare förvånades över att svenskarna inte firade sin nationaldag.
Att franska Wikipedia – Wikipédia – skulle komma med något liknande är uteslutet, att invandrares förvåning skulle kunna påverka någonting som har med republiken att göra – inconçevable.
När jag antog utmaningen att skriva något till Frankrikes nationaldag, ville jag göra det à la française, duellerande.
Jag ville välja vapen efter skärpa och briljans, gå i strid för argumentet i vit skjorta som Bernhard-Henri Lévy och – för ögonblicket – dö för det. Efemärt som i Frankrike, den briljanta attacken så att eftertanken i trappan – l’esprit d’escalier – aldrig hinns med.
Men det gick inte. Valet var redan ikryssat och i och med min födelse gjort.
Det franskt flamboyanta, arroganta och på sin spets satta, är inte för mig – jag är mittemellan och både/och; jag är svensk.
La république, säger fransmännen. Stolt. Att personer ska födas till privilegier på det övernaturliga sätt som sker i monarkierna – inte i Frankrike. Efter Marie Antoinette verkar det inte finnas någon folklig förankring för fransk monarki.
Frankrike har så gedigna privilegier ändå.
Och hymlar inte med det. Ingenstans är de privilegierade mer skamlöst arroganta, mer välformulerade och elegantare än i Frankrike, den franska bourgeoisien i all sin glamour.
En gång var jag au pair i London, i en familj från den högsta aristokratin, döttrarna presenterades vid hovet, en säsong av baler med tråkiga högtidsblåsor och unga baroner med håglös hållning och dålig hy.
Klassgränserna var oöverstigliga, men det gjorde mig ingenting, eftersom den brittiska eliten var så totalt renons på glamour.
Det var som i Sverige, fast med rävjakt.
Inget som vanligt folk ägnar sig åt. Varken i Frankrike eller Sverige och där upphör likheten mellan svenskt och franskt.
Hade jag inte bott tio år i Frankrike hade jag aldrig förstått hur svensk jag är, hur präglad av min svenskhet, från rötterna och ut i fingerspetsarna. I Frankrike ständigt påmind om min svenskhet, i Sverige påmind om hur ofransk jag kommer att förbli – hur jag håller igen med vad jag tycker för att inte sticka ut, hur jag låter bli att kritisera sådant som är fel, för att alla andra kanske inte håller med. Hur jag tiger i postkön i stället för att skrika: Vad var det jag sa? Som jag gjorde för tolv år sedan när posten i den form vi kände den hastigt lades ner och kommunikationsdirektören skröt med hur duktig företagsledningen var på att hålla tyst.
I Frankrike finns posten kvar. Nedläggningshotad, men fortfarande kvar.
För att folk blir galna när posten hotar att lägga ner, det protesteras och demonstreras och så är det med allting, folk lägger sig i. Ska det privatiseras vill folk veta ungefär hur det ska bli. Inte stå där inför faît accompli som vi.
Vi tycker att mycket är fel, det tycker vi och gnäller på helgerna, men så länge Maciej Zaremba inte har dragit i gång en debatt om det säger vi ingenting.
Vi tiger och liksom samtycker, fast vi egentligen inte gör det.
Vi har inte bråket i blodet, vi tror på det tryggt bestående, vi tror på tryggheten, på kontinuiteten, på monarkin. För hur mycket det svenska kungahuset än blir utskämt och chikanerat – är det ändå alltid – enligt opinionsundersökningarna – 80 procent av svenskarna som vill ha kungahuset kvar.
Det är som med internetleverantörerna, alla är missnöjda, men ingen går till attack. Folk får ju inte tycka att man är en teknikfientlig fåne som inte kan sin smartphone och fortfarande har fast telefoni.
Vad folk ska tycka är högprioriterat, men eftersom ingen säger rent ut vad den tycker, är det en känsla av enorm osäkerhet under alltihop.
Det verkar inte ens som om folk går i väggen längre, vi har blivit väggen.
Där det franska folket stormar mot makten och blodtörstigt gaddar ihop sig, står vi tysta och dåligmående, där vi står. Vi finner oss i allting så länge det inte drabbar oss personligen vilket det gör – stod vi där inte och grät på perrongerna i vintras eller instängda i kupéerna utan vatten och luft?
Och ändå finner vi oss, i stället för att storma Rosenbad.
Allt franskt fungerar, för att folk ifrågasätter maktens beslut! Det gedigna franska husläkarsystemet, hela vårdapparaten, de fungerande strukturerna, byråkratin; den förtalade franska byråkratin som, när man kommer in i den, är djupt mänsklig och möjlig att begripa sig på.
De franska snabbtågen. Som kommer och går på sekunden. Förutsatt att det inte är strejk. Detta ständiga franska strejkande som är retligt för stunden, men i längden gör att spåren underhålls och fungerar och tågen kan komma och gå som de ska.
De franska visorna, från Barbara till Bénabar, ett vemod som alltid har motstånd i botten och aldrig är uppgivet och vekt.
Den franska motståndsrörelsen som aldrig dör.
Språket, det fabulösa franska språket och den levande litteraturen; att läsning av litteratur fortfarande är comme il faût. För att, sedan begreppet den bildade borgerligheten togs ur bruk i resten av Europa, den franska borgerligheten är den enda i sitt slag; den franska bourgeoisin med sitt kulturella kapital och sin vidlyftighet, den samtidigt oförutsägbara och förutsägbara franska eliten.
I Frankrikes fina familjer kan en au pair gifta sig med sonen i huset, utbilda sig till domare, ställa den elit hon kommit att tillhöra inför domstol och fälla för korruption. Som den formidabla Eva Joly. Att de för korruption lagenligt fällda sedan slinker undan sina straff, c’est la vie, så kan det gå i fransk politik.
För att korruption och fransk politik bedrivs av i stort sett samma stilistiskt slipade elit, som i stort sett alltid kommer igen med samma välformulerade elegans som alltid och i senaste Lagerfeld.
Svenska politiker kan anställa stylister, köpa konsulter för miljoner, hyra in coacher, gå intensivkurser i retorik, men det tar inte.
Vi har det inte i blodet, vi med vår i folkdjupet förankrade monarki.
Varför jag inte flyttar tillbaks till Frankrike, jag med min minoritära motvilja mot monarki?
Till den av mig ständigförhärligade franska atlantkusten med dess superpunktliga snabbtåg till Paris?
Varför inte, pourquoi pas?
För att hur jag än förhärligar Frankrike, hur förhärligat det än är värt att vara, finns det för många faktorer, flytande och fasta, många fler faktorer än familjen Le Pen, rasismen, giljotinen, kvinnosynen och kolonialismen, så mycket historia som inte blir min hur mycket jag än läser Marguerite Duras, Camus, Marcel Proust.
Frankrike är inte mitt land, därför kan jag se det med distans, i grova drag, förenklat och attraktivt och – jag ser det ju från min svenska vinkel och med min svenska blick.
Frankrikes nationaldag firas den fjortonde juli, för att det var dagen då Bastiljen stormades av folket, enväldet upphävdes och den första nationalförsamlingen bildades 1789.
Vive la France för det, för det ständiga stormandet mot enväldet – vad form än enväldet tar; vive la république.