Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

DN-reporter i Berlin fördömde nazismen redan på 1930-talet

Gustaf Hellström
Gustaf Hellström Foto: No Byline

I april 1933 fick DN-medarbetaren Gustaf Hellström uppdraget att resa till Tyskland för att skildra Hitlers regim som just gripit makten. Nu är hans artiklar aktuella på nytt då boken ”Gustaf Hellström i tredje riket” ges ut igen.

Onsdagen den 17 maj 1933 slog Dagens Nyheter stort och med en hel svit smattrande rubriker på förstasidan upp den första av sex artiklar från det nazistiska Tyskland av sin mångårige medarbetare Gustaf Hellström.

”Tyskland enigt kring Adolf Hitler. Guds smorde hälsar det troende folket. Ett mästerstycke av tysk organisationsförmåga. Hitlers tal första maj var tråkigt. Gustaf Hellström om nya regimen”.

Hellström gav några månader senare ut de sex artiklarna i bokform under titeln ”Det tredje riket. Från Hitlerkupp till folk­enighet”. Denna bok är numera mycket svår att få tag i på antikvariat, men nu har det livaktiga Gustaf Hellströmsällskapet i Kristianstad gett ut den på nytt, denna gång med titeln ”Gustaf Hellström i tredje riket. Vittnesmål från Hitlers nya Tyskland” och kompletterad med introducerande essäer av Lennart Leopold och Sigurd Rothstein.

Gustaf Hellström (1882–1953) var inte bara en utmärkt författare, alltför lite läst i dag. Han var ledamot av Svenska Akademien, där han bland annat spelade en avgörande roll inför beslutet att tilldela William Faulkner Nobelpriset i litteratur 1950. Han var också en lysande reporter i denna tidning, korrespondent i London, Paris och New York.

Hellströms medarbetarskap i Dagens Nyheter ”hör till det största i den svenska journalistiken”, skrev hans sentida kollega och själsfrände Jan Olof Olsson, Jolo, ett år efter Hellströms död i Bonniers Litterära Magasin, BLM under den självklara rubriken ”Gustaf Hellström, reporter”. Om hans sex artiklar från Tyskland 1933 skrev Jolo: ”Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt reportage än denna serie Tysklandsbrev.”

Hellströms journalistkarriär började på sensommaren 1906. Han var 24 år och hade gett ut en novellsamling och en roman. Han hade haft vissa amorösa framgångar i Stockholm, dit han flyttat från sin födelsestad Kristianstad. Hans senaste erövring var ”den förlupna” majorsfrun Maria von Platen, vilket gjorde hennes tidigare älskare Hjalmar Söderberg så förtvivlad att han flydde till Köpenhamn och där gjorde ett första försök att göra upp med sitt livs kärleksdrama genom att skriva skådespelet ”Gertrud”. I detta porträtteras Hellström föga smickrande under namnet Erland Jansson.

Någon gång denna sensommar stötte Gustaf Hellström samman med den inflytelserike DN-medarbetaren och kåsören Beyron Carlsson, antingen vid vattenkiosken i Kungsträdgården eller på Hotell Rydbergs bar vid Gustaf Adolfs Torg – Hellström har angett olika platser när han berättat historien. Beyron tyckte att Hellström i stället för att gå omkring och dra i Stockholm borde resa någonstans. Enligt Hellström sade Beyron Carlsson: ”Ni unga stockholmsnovellister går här och dräller på barerna och skriver om notarier i verken, deras växelrytterier och små erotiska eskapader. Varför ger ni er inte ut.”

Hellström svarade att han hade varit i London. Carlsson lovade att han skulle tala med DN:s redaktionschef Oscar Hemberg om saken, och denne gick så småningom något motvilligt med på att Hellström skulle få skriva rapporter, eller rättare sagt brev, från London, men några respengar fick han inte.

Gustaf Hellström reste till London i början av 1907 och började omedelbart skriva artiklar. Redan från början framstod han mer som en fullfjädrad allmänreporter än som en författare på gästspel i journalistiken. Hans första artikel handlar om den genomtrista engelska helgen och den andra ”om den suddiga kraftlösa solen som ej förmår genomtränga den gulgröna skyn av kolstoft och damm”, med Jolos beskrivning.

Hellström intresserade sig för sociala missförhållanden, strejker, rättegångar, suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt och nya företeelser som scoutrörelsen och aviatiken, det vill säga flygning. Han såg och skildrade vanliga människor, nyfiket och levande, och han rapporterade ingående och kunnigt om den politiska utvecklingen i England i början av det förra seklet.

Sommaren 1908 blev han något av en pionjär inom sportjournalistiken med sina atmosfärrika och underhållande allmänreportage från de olympiska spelen i London, vid sidan av tidningens sportreportrar. I denna genre skulle han med tiden följas av flera stjärnreportrar i Dagens Nyheter, som Barbro Alving, Jolo, Torsten Ehrenmark och Claes Sturm.

Av de tre huvudstäder där Hellström var baserad som korrespondent betydde London mest för hans personliga utveckling, skriver Per Nyström i en artikel i Hellström-sällskapets medlemsblad våren 2013. Om han inte var anglofil när han flyttade till London blev han det definitivt under sin tid där. Men Paris blev basen för hans viktigaste insats. Hans rapportering om första världskriget från fransk horisont fick stor betydelse i det i övrigt så tyskorienterade Sverige. Jolo understryker att Hellström i sina rapporter från Paris framstod som ”en av de få skrivande ententevännerna – en mycket livlig och stridslysten ententevän” och att han i sina reportage gav lysande skildringar av den franska krigsvardagen.

Hellström var korrespondent i London för andra gången när han i april 1933 fick i uppdrag av DN:s redaktionschef Sten Dehlgren att resa till Tyskland för att ta reda på ”varför Hitler och hans män kunnat fånga det tyska psyket så väl”. Hitler och nazisterna hade ju gripit makten i mars detta år. Svenska tidningar rapporterade flitigt om förföljelse och mord på politiska motståndare, bojkotter av judiska företag och affärer och om att koncentrationsläger upprättats.

Hellström bestämde sig för att genomföra uppdraget med så objektiva ögon som möjligt, ”se mig omkring och söka, som jag gjort här i England, slå mig i slang med kreti och pleti och söka luska ut stämningen”. En ambition så god som någon för en reporter.

Den tyskvänlige litteraturprofessorn Fredrik Böök var på plats i Tyskland redan i april för konkurrenttidningen Svenska Dagbladets räkning. Gustaf Hellström, som hade varit skolkamrat med Böök i Kristianstad, anlände till Berlin tidigt på morgonen den första maj 1933. Båda kunde bevittna det omfattande första majfirandet denna dag liksom det beryktade bokbålet på Operaplatsen i Berlin den 10 maj.

Deras första reportage i respektive tidningar publicerades samma dag, den 17 maj. Hellström skrev alltså sex långa artiklar i DN, samtliga stort uppslagna på förstasidan. Böök skrev 13 artiklar, de första stort uppslagna på förstasidan i SvD, de fyra sista som understreckare inuti tidningen. Liksom Hellström gav Böök redan sommaren 1933 ut sina artiklar i bokform, under titeln ”Det tredje riket. Från Hitlerkupp till tysk folkenighet”.

Hellström, anglofilen och entente­vännen, intog en klart distanserad hållning till Hitlers nazistiska Tyskland, vilket framgår redan av rubrikerna över hans första artikel, citerade ovan. Böök var mera överseende men också mera oroad över utvecklingen, och detta av andra skäl än Hellström. Rubrikerna över Bööks första artikel löd:

”Tyskland april 1933 landet utan vänner. Nationellt lyckorus medan världs­opinionen blir hotfullt fientlig. ’Tysklands politiska läge aldrig så mörkt, så olycksdigert, så förtvivlat som nu’.”

Både Hellström och Böök betraktar nazismen som en modern tros- och livsåskådning, påpekar Sigurd Rothstein, men de har inte riktigt samma syn på Adolf Hitler. Medan Böök hävdar att Hitler har räddat Tyskland och därmed Europa från kommunismen ironiserar Hellström över Führern och kallar honom ”den store profeten, Herrans smorde, Guds sons ställföreträdare på den tyska jorden”.

Liksom Hellström tar Böök avstånd från judehatet och antisemitismen, men han vill också förklara antisemitismen som en reaktion mot den enligt hans uppfattning utbredda antigermanismen bland judarna. Hellström vänder på frågan och skriver i ett av sina reportage att den långa antisemitiska traditionen i Tyskland är ett skäl till att judar kan ”hysa en otysk och internationell åskådning”.

Böök försäkrar för sin del att han under sin resa i Tyskland ”icke sett eller hört någonting, som ens liknade ett uppträde eller en antisemitisk demonstration”. Men Hellström söker upp judiska affärsmän och läkare och får, anonymt av dem som inte är övervakade, vittnesmål om mord, misshandel, förföljelse och inte minst den smygande skräck och osäkerhet som detta skapat bland judarna.

Under sin reportageresa såg och upplevde Gustaf Hellström mycket som många samtida inte kom till insikt om förrän långt senare, och han skrev om det. Dagens läsare vet förstås å andra sidan mycket som han inte kunde känna till, påpekar Lennart Leopold i sin essä, till exempel att judeförföljelserna och koncentrationslägren – som Hellström behandlar i olika artiklar – så småningom skulle samordnas på ett fruktansvärt sätt.

Hellströms dom är hård inte bara över nazismen utan också över dess politiska motståndare. I ett av sina reportage skriver han:

”När en gång den tyska revolutionens mänskliga facit skall fastställas kommer helt säkert, vid sidan om judeförföljelserna, den totala frånvaron av moraliskt mod hos motståndarna att framstå som en av de mest beklämmande egenheterna i dess förlopp. … Ett folk som under decennier – och icke utan skäl – framhållit sin rikt utvecklade kultur och sin rikt utvecklade civilisation har i ett enda slag och så gott som för första gången, då det på allvar prövades, ådagalagt en moralisk feghet, som helt säkert söker sitt motstycke.”

Denna hårda dom över det tyska folket är kanske inte helt rättvis, påpekar Sigurd Rothstein i sin essä. Men den förklarar kanske till en del att Gustaf Hellström inte accepterade ett erbjudande 1936 att bli Dagens Nyheters korrespondent i Berlin och att han inte heller ville genomföra en kortare reportageresa i Tyskland ett år senare.

Han hade gjort sitt i Tyskland, och han var när allt kom omkring anglofil.

Kurt Mälarstedt är frilansjournalist och författare, senast till en bok om Jan Troell.