Hon börjar med ett slags tacktal.

– Ja, alltså, när man börjar tänka ser man ju alla som var med, inte bara Jonathan, utan även min man Paul Giangrossi som deltagit i arbetet, och fotografen Roger Brolén – och hela Dramaten, förstås, som ställde upp på den här typen av cinéma variété, där allt var av lika stort intresse. Skådespelarna likväl som scenarbetare som dammsög golvet mellan de hundratals stolarna i salongen.

”Jonathan”, det är kompositören Jonathan Bepler, som hon delar projektet med. Hon framhåller även betydelsen av Magdalena Malm på Mobile Art Production, MAP – utan henne hade verket inte kommit till.

– Hon kontaktade mig för flera år sedan, men det har varit en lång process. Det är ofta så.

”Curtain callers”, den video­installation som Ann-Sofi Sidén främst belönas för, är gjord inom ramen för Mobile Art Productions konstprojekt. I flera bildprojektioner beskrivs livet inifrån nationalteatern, där mer eller mindre dokumentära bakom kulisserna-sekvenser varvas med fiktiva reaktioner från en inbjuden publik, som i själva verket består av körsångare som fått noggranna instruktioner.

Nu ska ”Curtain callers” visas i Berlin med vernissage på Galerie Barbara Thumm den 9 mars. En vecka senare släpps Sidéns och Beplers gemensamma ”Curtain callers (the book)” om verket.

Hon säger att det förstås är viktigt att bli sedd, och att ett pris som detta är en sorts kvitto på att man har blivit det, och att det alltid händer när man minst anar det.

Nu tillhör Ann-Sofi Sidén varken Sveriges minst sedda eller minst ansedda konstnärer, utan är tvärtom väletablerad sedan närmare ett kvarts sekel. Det är hon medveten om. Sedan några år undervisar hon själv på Konsthögskolan – fast hon blir bitvis rätt upprörd när hon talar om konstundervisningen.

– Att vara lärare är en intressant – och extremt underskattad – livserfarenhet. Samtidigt är jag stark förespråkare för ett empiriskt insamlande av material – och det börjar bli så akademiskt där ute.

Hon nickar mot Skeppsholmen på andra sidan vattnet, och nu tar det fart:

– Hur ska en elev kunna förklara att det tog ett år att måla en tavla, bygga en skulptur eller göra en treminutersfilm, när det enda som efterfrågas är vilka samarbeten man har haft, var man har varit, vilka inbjudna föreläsare man har lyssnat på och i vilka workshoppar man har deltagit? Allt handlar om att försöka skapa ett cv som täpper till alla hål – men det är ju hålen som är intressanta?!

Hon säger att bra konst per definition tar tid, och att en konstnär (eller blivande sådan) måste hitta vägar dit genom försakelse och ofta ett rent fysiskt motstånd, och sedan vidare för att på något vis kanalisera trycket inuti.

– Men nu – det är som om vi inte litar på varandra längre. Allt ska poängbedömas av andra, vara akademiskt korrekt, rationellt, kont­rollerat. I absurda formulär ska jag svara på hur mycket en lektion av mig är värd. Värd? Att skapa konst är att lära sig ett annat språk än det tryckta – men i dag tvingas man hela tiden anpassa sig till just detta, och förklara vad man gör. Men man ska inte kliva ur sin kostym, man ska få hjälp att kliva i den!

Och sin egen konst har hon inga problem att tala om. Just nu har hon bytt en scen mot en annan och arbetar med en nyskriven opera för Stockholmsoperan i samarbete med tonsättaren Jonas Bohlin och författaren Torbjörn Elensky, som skriver ett libretto som löst bygger på Angela Carters roman ”The passion of new eve”.

– Angela Carter är känd för att ha dissekerat klassiska sagor, som ”Rödluvan”, på ett ganska makabert sätt. För mig är operan en värld där allt är möjligt och förmodligen även musikvideons moder, annorlunda och med ännu starkare hierarkier än teatern, och detta är också ett slags saga för vuxna: den heter ”Tristessa” och handlar om könsidentitet, kan man säga. Det förekommer en massa roliga figurer: urmodern, som är som berget. En diva. En dandy, en guttural poet. Hämnden i form av en kvinnlig gerillaarmé.

Hon ser hemskt nöjd ut.

Premiär blir det inte förrän om ett par år, men så är Operan också ett pompöst hus som helst ska tas i besittning – hon använder ordet ”penetreras” – på oväntade och genomtänkta sätt. Det är inte helt enkelt.

– Jag tror att man har elektroner som surrar i huvudet, säger hon när jag frågar hur hennes idéer föds och blir till konst, och vilka linjer hon själv ser i sitt konstnärskap.

– Mycket av surret negligerar man, men några elektroner envisas.

Hon återkommer till QM (”The queen of mud”), ett projekt som följt henne under över tjugo år och börjat leva sitt eget liv; men hon talar också om hur det ena projektet givit det andra: hur hon aldrig ridit i sakta mak genom USA om hon inte intensivt längtat bort från allt mänskligt efter det långa, ofta plågsamma arbetet med ”Warte mal!”, ett verk som i sin tur utgick från den utstuderade prostitutionen längs gränsen mellan Tjeckien och Tyskland några år efter murens fall.

– Det jag mötte där var så cyniskt och horribelt, och samtidigt fullt av mänsklighet. Vittnesmålen där var paradoxala och bortom min föreställningsförmåga. Jag hade bara fått nog, säger hon och fortsätter:

– Jag tror att min konst ofta handlar om motsägelser, och det oväntade. En idé begravs under andra, och återkommer i ny skepnad – hörde du om kvinnan som tappade bort sin vigselring och sexton år senare grävde upp en morot med ringen fastväxt runt om?

Det gjorde jag (ringen hade förmodligen spolats ned i vasken och genom komposten tagit sig ut i trädgårdsmyllan), och jag säger något om att livet är större än fiktionen.

– Ja, och vårt stora behov av att berätta om vad vi har upplevt ger oss fiktionen.

Ann-Sofi Sidén tänker ett tag och säger sedan att hennes verk ofta utgår från platser. En by i bergen, ett hotell, en psykiaters övergivna hus, en teater.

– Men jag vill skeva till saker, se dem från baksidan. Vända på en orkester, byta perspektiv, se växelspel och ge saker ny innebörd.

Måleriet har hon sedan länge övergivit.

– Sedan 1991 har jag arbetat med flera kanaler i mina videoverk. Biofilm är fantastiskt men också för­ödande förföriskt. I detta ligger en stor utmaning: jag har velat gestalta flera sidor av en plats med ett slags uppskruvat men ändå dröjande simultanseende – för att inte tappa bort något. Och jag arbetar med rytm, även om den ibland kan vara subtil. Rörlig bild, stillbild, ljud.

Hon lutar sig tillbaka en stund. Precis innan vi ska bryta upp säger hon att hon blev konstnär för att hon inte kunde annat. Det var egentligen inget verkligt val.

Och nu ska hon njuta av att bli sedd (och lite rikare).

– Det är bara att lapa i sig mjölken medan den är