Utflyttningen försvårar arbetet för ett hållbart samhälle.
Varför denna skenprocess kallad utredning?
Tvåtusensjuhundra anställda vid olika myndigheter i Stockholm och Kalmar intar just nu en von oben-inställning när vi reagerar med bestörtning och förtvivlan vid besked om att just vi har att välja på att förlora jobbet eller flytta. Vi på Riksantikvarieämbetet ska ha flyttat inom mindre än ett år. Det är tuffa besked.
Till vardags är vi alla hårt bundna att genomföra vårt myndighetsuppdrag. Den utveckling som pågår inom Sverige och i vår omvärld gör inte förvaltningen av landet mindre komplext. Tvärtom. Kulturmiljösektorn har ett allt bredare spektrum av frågor att hantera. Vi arbetar också allt uttryckligare med perspektiven mångfald, demokrati, jämställdhet och tillgänglighet. För slagkraften i arbetet är Riksantikvarieämbetets roll att vara överblickande och koordinerande.
Som centralt verk ska vi också vara tillgängliga. Just för dessa ändamål har vi fått nya lokaler. Höga kostnader och stora påfrestningar för personalen har motiverats av att exempelvis arkiv och bibliotek ska öppna sig, förutom mot forskarvärlden och de regionala organen, även brett mot allmänheten. Förväntningarna på att vi nu äntligen ska få genomföra allt utlovat har varit mycket höga. Förslaget om utlokalisering kommer sannerligen som ett dråpslag. Det är lika underligt som oroande att denna kontaktyta med medborgarna inte längre förväntas av oss. Det är i huvudstaden ett sådant möte mellan en centralmyndighet och landets medborgare bäst och mest självklart låter sig göras.
Det symboliska i utflyttningen av ämbetet är betydligt allvarligare än alla kostnader och kompetensförluster. Att utflyttningen av Boverket samverkade med en nedprioritering av frågor kring fysisk planering är väl känt. Konsekvenserna har varit stora på den kommunala nivån. Det kan inte ha varit ett misstag att Jan Bergqvist fick uppdraget. Inte heller bör det ha varit en missbedömning att ge honom endast tre månaders tid att reda ut hur över 20 olika myndigheter ska kunna utlokaliseras och bedriva fortsatt verksamhet. Uppdragsgivaren har självklart förmåga att göra en beställning för sitt syfte. Minst en enskild aktör, med ett uppdrag dolt för såväl myndigheten som medborgarna, Thage G Peterson förefaller ha haft ett väl så stort inflytande som den officiellt utsedde utredaren. Att konfronteras med denna skenprocess kallad utredning är smärtsamt för oss som själva är satta att bära upp statsförvaltningens etiska kodex. För medborgare i allmänhet borde det vara än värre.