Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Drevet värre än drogerna

Efter knarkmisstankarna mot barnprogramledaren Ola Lindholm har avståndstagandet blivit en industri i sig. Jonas Thente tänker sig ett samtal med sin dotter.

Och på sjunde dagens eftermiddag skapade Gud Hollywood, på det att vi skulle kunna koppla av med lite verklighetsflykt. Fram på småtimmarna skapade en svårt konkurrensutsatt Satan i rask takt filmstjärnan, kokainet och kvällstidningen.

Det är historia nu, vilket naturligtvis innebär att det är nästintill bortglömt, men det självgoda snaskandet i mediekända personers privatliv är en gammal födkrok. Den enda skillnaden mellan då och nu är att nutidens snaskare har lärt sig argumentera kring stora och viktiga ord som Allmänintresse och Publicistik.

Hon är tio år och kommer hem från skolan. ”Vet du”, säger hon med andan i halsen och jag svarar att jag tror att jag vet men berätta du ...

Och så berättar hon att Ola har knarkat.

Ola, alltså han som brukar vara med i barnprogram.

Varje onsdag brukar man i hennes klass redovisa en läxa som består i att presentera en nyhetsartikel från en tidning. Det är lovvärt: en övning som kombinerar läsförståelse och skrift och dessutom får ungarna att begripa sig på vad tidningar och nyhetsförmedling är till för.

Den här veckan har den mest anslående nyheten för barnen varit – inte att terroristledaren Usama bin Ladin oskadliggjorts, utan att mångårige barnprogramledaren och redaktören för barntidningen Kamratposten Ola Lindholm skulle ha knarkat.

Det var bara några år sedan den här tioåringen förklarade att en knarkare var en person som raglade omkring på pinnar i parker så att de knakade: därav benämningen. Fortfarande är hon naturligtvis ganska okunnig om narkotikamissbrukets alla dimensioner, vilket förklarar det faktum att hon saknar grundvalen som krävs för att skilja Kenta i ”Ett anständigt liv” från en barnidol som påstås ha snortat en lina kokain. Knarkare som knarkare, ju. Det är – förmodar jag – helt enligt Social­styrelsens riktlinjer.

Kenneth Anger är kultregissö­rernas kultregissör, men han har också skrivit den klassiska sedeskildringen ”Hollywood Babylon”. Den publicerades första gången 1975 och som titeln antyder beskriver den film­industrins och dess stjärnors mer solkiga baksidor. Men när man läser den får man ganska snart klart för sig att det solkiga inte är baksidan, utan framsidan. Alla dessa kokainskandaler, mord och självmord, otrohetsaffärer och rättegångar: rapporteringen om och vältrandet i allt detta är en industri i sig.

Också avståndstagandet blir en industri, vilken så småningom på myndighetshåll leder fram till häxjakten på kommunister, homosexuella och andra från den rätta och sunda linjen avvikande.

Kenneth Anger berättar om tidningen Confidential, som sjösattes 1952 av publicisten Robert Harrison. Han hade tidigare rått om diverse specialpublikationer – högklackade damer med piskor – men sett marknaden vika och i stället fått upp ögonen för en oexploaterad marknad som kombinerade den spekulativa kriminaljournalistiken med kändisbevakningen.

Tidningens journalistiska kärntrupp kom att bli prostitue­rade i Hollywood med omnejd. Oskyldigt halvöppna handväskor med rullande bandspelare inuti, högtekniska teleobjektiv och dygnet runt-bevakning av intressanta adresser blev de banbrytande journalistiska metoder som Confidential använde sig av.

Harrison betalade också upp­emot 1.000 dollar för högoktanigt skvaller, vilket försäkrade honom om en mångfaldig skara informatörer. För att inte tala om hur konkurrenterna i den explosiva filmindustrin använde Confidential för att smutskasta varandras stjärnor.

Jag läser Kenneth Angers bok och kan inte låta bli att tycka att det var en så renhårig tid. Man hymlade inte med vad man gjorde. Robert Harrison förklarade sin affärsidé: ”Amerikaner vill läsa om saker de inte själva vågar göra.”

Att diskutera presshistoria och publicistik med en tioåring som precis har börjat sätta sig in i vampyrers liv och leverne – det är en ganska komplicerad sak.

I P 1:s omistliga program ”Medierna” hör jag Expressens chefredaktör jubla över det senaste kokainscoopet, medan SVT ägnar sig åt att radera ut Lindholms existens från eter och webb som vore han en Trotskij i ett sovjetiskt bildarkiv.

Hon är bara tio år och begriper än så länge bara de enkla, svartvita budskapen. Vore hon äldre skulle jag säga så här:

Älskling. Mitt livs ljus. Jag har aldrig riktigt begripit mig på just Ola Lindholms storhet, men okej: han är någon i din värld. Det står i tidningen att han nog har knarkat. Det får och skall man ju inte göra, av diverse skäl. Men de som skrev att Ola nog knarkade har också knarkat. Och väldigt många av dem som läste att Ola nog har knarkat, har knarkat. Pappa har också knarkat. Det är ingenting jag nödvändigtvis är stolt över, men det är mänskligt på gott och ont.

Om alldeles för få år kommer du att bli vuxen. En av de saker du kommer att göra då är att knarka. Det får man inte och skall man inte göra, av diverse skäl som jag kommer att ha ältat tusen gånger vid det laget. Men du kommer säkert att göra det ändå, för det är mänskligt på gott och ont.

Allt detta kan jag förstå. Men snälla.

Bli aldrig någon som krälar i buskarna för att hitta skit om din nästa. Häng aldrig ut människor för pengar och kalla det allmänintresse. Vänd aldrig dina vänner ryggen för att själv se bättre ut och använda deras ben som stegar. Kyss aldrig lynchmobbens händer.

Bara håll dig till det, hjärtat, så ordnar sig resten.