Vi tycks länge ha haft ett horn i sidan till varandra, även om jag i de flesta fall brukar trösta ledsna och ilskna tv-människor med ett citat från familjen Corleones alltid lika rationelle consigliere, Tom Hagen: ”This is not personal, it’s business”.
Jan Scherman kommer ut i korridoren i bara strumplästen, ger mig ett varmt mottagande, hälsar vänligt: ”Vad kul att ses. Verkligen roligt. Kaffe?” Han tassar själv ut och hämtar mig en slät kopp. Jag börjar med en lögn: ”Ledsen att jag är sen, men min son …”
– Det gör verkligen ingenting. Jag har gott om tid! Som du ser håller jag på att packa. Varsågod och sitt.
Var skall vi börja? Vi börjar med att smickra varandra. Efter mer än ett decennium som vd lämnar han TV 4, sammanlagt har han gett kanalen tjugo år av sitt liv. Bara en halv minut in i samtalet förstår jag att det här blir svårt. Han är bra på det här, mycket bättre än jag någonsin kommer att bli. Han är smart och snabb, bra på att lyssna, kvick på att kontra. Han vill överrumpla mig, överraska.
Det är lite som i Olle Adolphsons ”Trubbel”, jag står med hammaren beredd under kavajen – snart sitter Jan Scherman och jag och umgås under trevliga former. Han vet när och var och hur den Schermanska charmen skall sättas in.
Jag har alltid misstänkt att vi kommer från ungefär samma håll, Jan Scherman och jag. Är det därför jag alltid stört mig lite extra? Han var den undersökande, kritiske reportern och vänsterjournalisten som bytte sida. Inget ovanligt under senare år, det irriterande med just Jan Schermans kappvändande var väl med vilken lätthet han verkade ha övergett sitt gamla liv och sina gamla ideal – på 90-talet attackerade han TV 4:s ägare, anklagade dem för att driva en tingeltangel-kanal, några år senare var han programdirektör och vips vd på samma företag. Och nu visade han sig plötsligt vara folkligheten själv. Sade sig älska dansband och såpor och vanligaste vanliga Svensson-nöjen. (”Jag har faktiskt alltid tyckt om dansbandsmusik, det är inget nytt.”) Han har kallats kameleont, schizofren (av en av sina tidigare chefer), en spelare, en cyniker, en taktiker, en räv, en maktmänniska. Alltid hungrig på mer, alltid ute efter nytt, trevande med alla tentakler. Han släpper inte gärna greppet. Han sägs vara rätt så glad i sina pengar också. Hans raserianfall var ökända, hans utbrott fruktade.
När vi ses är det fem dagar muck för Jan Scherman. Nu blir han ansvarig för hela Bonniersfärens tv-verksamhet, efter jul sjösätter han TV 4:s nyhetskanal, nyheter dygnet runt. Casten Almquist tar över både vd-posten och det skrivbord som nu städas och rensas, men många misstänker/fruktar att han ändå blir en grå eminens, att han även fortsättningsvis kommer att dra i trådar, en tåt här, en tåt där – kontroll är lite av hans varumärke. Sägs det. Men vet Casten Almquist om det?
Just den här dagen är Jan Scherman oavkortat urtrevlig. Han vill återerövra bilden av sig själv. Faktum är att initiativet till den här intervjun kom från TV 4:s egen pr-avdelning. Jag var skeptisk – nu sitter jag där. Vi börjar i Östergötland, hemmavid.
Han är från Linköping, jag är från Norrköping. Tre ynka mil mellan städerna – på 70-talet var det två vitt skilda världar. Norrköping med raggare, nedlagda industrier, siste man uppmanades att släcka lyset. Linköping med sina akademiker och sin högskola, sitt universitetssjukhus, sina brackor och sin biskop.
Jan Schermans pappa var läkare, min var arkitekt. Jan Scherman jobbade så småningom i Göteborgs FNL-grupp, jag i Norrköpings. Han flyttade till Göteborg och gick på journalisthögskolan. Jag flyttade till Göteborg och gick på journalisthögskolan.
Vi uppehåller oss länge vid det faktum att så få minns 70-talet som vi minns det, myterna har fått breda ut sig. För att inte säga lögnerna. Var tippade han förresten av sina ideal någonstans? När ägde förvandlingen rum?
– Det var en bra tid, 60-talet, vänstervågen. En tid för diskussioner, en antiauktoritär tid, och jag står för det. Jag saknar det! Vi skulle behöva en ny sådan period. Det fanns saker i den rörelsen som jag nu ogillar starkt, men det är mig helt främmande att förneka allt. Jag föraktar verkligen dem som svär sig helt fria från sin vänsterbakgrund. Jag har som sagt förkastat vissa saker, men i grunden har jag kvar ungefär samma värderingar. Jag är numera övertygad om att tidningar och tv måste göra vinst för att kunna utveckla journalistiken, men att den skall stå fri och obunden är fortfarande lika självklart för mig i dag som när jag gjorde grävjobb för 30 år sedan. Jag beundrar många i dagens svenska näringsliv – det gjorde jag väl inte direkt 1972.
Egentligen är Jan Scherman lite för intelligent för sitt eget bästa. Han vet när han har rätt, och han visar det gärna. Då får man den där speciella ”uppsynen”. Han ser helt enkelt otroligt jävla självsäker ut för det mesta. I det här landet gillar vi ödmjuka killar. Lagspelare. Risken att Jan Scherman blir folkkär är minimal. Och hans ökända humör är som sagt mångomvittnat. Utbrott är bara förnamnet.
– Jo, jag har haft ett jäkla humör, men topplocket gick betydligt oftare förr i tiden. Å andra sidan är jag också en chef som är noggrann med att dela ut beröm, mejla, gå ut på redaktionen, stötta, hjälpa. Jag har genom åren försökt sätta mig in i alla funktioner i företaget jag har pryat i receptionen till exempel. Det var otroligt nyttigt att få prata direkt med tittare som ringde. Samtidigt gillar jag ju att provocera, och att bli provocerad. Och jag tycker om att vinna. Om jag till exempel är ute och springer så hatar jag verkligen att bli omsprungen. Det är urlöjligt, givetvis, men sådan är jag bara. Och på samma sätt gillar jag att ha rätt, och jag har oftast rätt.
Men en sak: Jag hoppas verkligen inte att någon är rädd för mig?!
Slutade du helt med politiken när du blev färdig journalist?
– Nja, jag slutade med att stå på stan och skramla med bössa och sälja Vietnambulletinen, men jag gjorde ju reportage och skrev artiklar som handlade om rättvisa och förtryck och övergrepp, så på det sättet var jag fortfarande aktiv och i fas med mina åsikter. I dag är kraven på journalistiken större än någonsin, bedömningar och nyhetsvärderingar ska göras på nolltid, och i det kan man ibland gå bort sig.
Medierna kan verkligen förvandlas till en mobb. Det ligger något mycket bedrägligt i detta att vara snabbast. Utøyamassakern var till exempel under många timmar ett islamistiskt terrordåd. Nästan ingen hade is i magen. Det snackas för mycket om att det saknas pengar och resurser i nyhetsarbetet, mest av allt tror jag vi saknar riktigt tuffa diskussioner på redaktionerna. De hinns liksom inte med. Jag är väldigt orolig för att den unga generationen journalister inte skolas in i viktiga diskussioner om etik och drev och ryggmärgsreflexer. Jag tror att journalisthögskolorna är viktiga för framtiden, många som kliver in i journalistiken direkt från gatan saknar den bakgrunden.
Hur var det nu med tingeltangelkanalen? Hur är det med tingeltanglet i dag?
– TV 4 drog ett tag på 90-talet alltmer åt samma håll som TV 3 och Kanal 5, och det kritiserade jag och många med mig. I dag gör TV 4 mer nyheter än Sveriges Television. Jag tycker vi har uppnått en bra balans nu, tittar jag på hela utbudet så saknar vi egentligen bara riktigt bra dokumentärer. De är för få i dag.
Varför ville du över huvud taget, från början, ha jobbet som programdirektör? Du var ju en kritiskt granskande journalist som varnade för makten och stod i vägen för maktmissbruk. Vad skulle du där och göra?
– Inflytandet, givetvis. Jag skulle kunna göra skillnad. Jag skulle få leda arbetet. Jag var väldigt tveksam när jag först fick frågan. Jag tog en långpromenad med Lasse Weiss och han sade något väldigt klokt: ”Om du offentligt kan försvara ’Bingolotto’ skall du ta jobbet. Annars skall du avstå.” Jag visste hur omtumlande det var i offentlighetens ljus, även om jag var rätt härdad, och man hoppas ju alltid att man inte skall bli alltför deformerad. Men visst tar det. Jag är inte oberörd av kritik, man blir ledsen ibland. Under min tid som vd har jag också flera gånger varit tvingad till att säga upp gamla arbetskamrater. Det är fan inte lätt! Jag blev också plötsligt utpekad som en räknenisse av vissa – medan andra sade att jag helt saknade förmåga att räkna.
Vad har varit din viktigaste uppgift under senare år?
– Bortsett från det vardagliga vd-jobbet har jag varit väldigt aktiv i att skapa en nordisk struktur, jag vill ha ett långtgående nyhetssamarbete med Danmark, Norge, Finland. Och vi är på väg dit. Rent ideologiskt kan man inte prata för mycket eller för ofta om ägaransvaret. Man måste predika där. Stora ägare i mediebranschen måste visa uthållighet och se långt framåt, man måste tänka långt bortanför nästa halvårsresultat. Vi måste få ägarna att förstå hur komplicerat det är i till exempel dagens nyhetsflöde. När jag tillträdde år 2000 hade vi en enda kanal – i dag har vi 42 kanaler, 900 anställda, 25 lokala stationer, som skall bli 30. Det är ett landskap som förändras i raketfart, och här krävs mycket eftertanke. Det är livsfarligt att bli fartblind. Jag är mycket nöjd med att vi tog oss bort från börsen.
Men du gillar spelet också? Att vara taktisk och strategisk? Någon sade att Jan Scherman alltid har en dold agenda.
– Det är djupt orättvist, jag har sällan en hemlig agenda, men jag tycker det är viktigt att utveckla både taktik och strategi. Och visst, jag tycker det är kul också. Spännande, roligt.
Har du gjort något under den här tiden för att tackla reklamtröttheten hos tittarna. Eller tillhör du också förnekarna?
– Jag tror visst att fenomenet existerar, men att år 2011 per definition vara emot reklam är ju rent enfaldigt. Och vårt problem är inte reklamtrötthet. Det är inte så att alla byter kanal när reklamen visas, det är fel. Så gott som ingen lämnar tv:n när Ica-Stig dyker upp i rutan. Reklam är bra – och reklamen håller hög kvalitet.
Jan Scherman är en intellektuell, han vill inte framstå som en krängare i något enda läge. Han citerar Solzjenitsyn och ”Cancerkliniken”, han pratar uppriktigt om vikten av demokrati och yttrandefrihet. Han är lugn och saklig och verserad. Lite småförbannad blir han bara när vi kommer in på SVT, public service, deras sponsring, ja, ”SVT:s kommersialisering”, som han säger.
– Sveriges Television lider fortfarande av Sam Nilssons gamla påstående att betalningsviljan hos medborgarna undergrävs om man inte når 50-procentsmålet, det vill säga att SVT har 50 procent av allt tittande. De är närmast besatta av detta, fortfarande. Och man undrar varför. Det som gör mig upprörd är att man urholkar det gemensamma och inte tycks förstå att public service i dag är något helt annat än på 50-talet. Jag försvarar public service, men den måste omdefinieras. Ärligt talat så skiter jag i de där 50–60 miljonerna som de drar in på sponsring varje år, men däremot är det principiellt vansinnigt när man går in och prisdumpar på en marknad man inte hör hemma på. Och lika upprörande är det att man undviker att diskutera med tittarna vad public service är och skall vara. Politikerna tycks också vara för obildade för att kunna diskutera frågan. Jag tycker hela ansvaret för public service borde föras över från kulturdepartementet till näringsdepartementet. Det enda rätta vore dessutom att auktionera ut SVT:s sändningstillstånd, varför skulle inte andra aktörer än SVT kunna driva ett public service-företag?
Jan Scherman driver på hårt i SVT-diskussionen, jag frågar om han inte skulle vara intresserad av Eva Hamiltons jobb rent av. Det verkar som om han inte hör frågan. Förmodligen tyckte han den var för dum, men varför skulle han inte kunna byta fot igen? Han lyckas alltid göra det med trovärdighet.
Senare mejlar Jan Scherman, undrar försynt hur det går med texten, berättar att han nu flyttat ut till ett litet krypin på redaktionen. Han gör ständigt en poäng av den här ”nedstigningen” – man blir misstänksam. Är han uppriktigt lättad av att abdikera?
Varför släpper han det då inte helt? Jag tror fortfarande att han har en plan, en alldeles egen plan. Han säger i stället att han skall pilla lite på ett bokprojekt, skriva lite krönikor i Dagens Industri. Det låter som början på en förtidspension. Han skall finnas i huset, men vill Casten Almquist verkligen ha honom där, tassande omkring på redaktionen i bara strumplästen?
Jag drömmer en natt om Jan Scherman. I drömmen kommer jag hem till hans bostad för att se en EM-match i fotboll, hans fru och en äldre bekant är också där. Vi letar och letar efter rätt kanal, Jan Scherman sitter lugnt och läser och dricker gin tonic. Han har tydligen inte den kanal vi letar efter. Och han skiter i vilket. Jag går runt i hela huset, hittar till slut hans sons tv nere i källaren – men man måste slå och dunka på den för att få i gång den. Det visar sig att EM-matchen visas först om tre veckor.
Hans dotter och hennes pojkvän dyker upp och berättar att de skall gå en tuffetapp (!?) uppe i norra Norge, de undrar om jag vill följa med. Gärna, men hur gör vi med matchen? Jan Scherman lovar att det inte gör något om jag inte kan komma. Han skall spela in den på en vhs till mig!
Jag mejlar drömmen till honom, han kontrar med en egen från veckan som gått:
Han drömmer att han får ett sommarvikariat på Rapport, trots att Claes Elfsberg och alla hans kolleger är emot det. Det läggs ut massor av jobb på Scherman, jobb efter jobb, men sommaren går och han får inte ihop ett enda sändningsbart inslag, inte en sändningsbar minut! Han vaknar svettig av svår prestationsångest.
Om Jan Scherman har några riktiga drömmar kvar förblir outtalat, men jag misstänker att han är lika ambitiös som någonsin förr. Duktig pojke. Alltid bäst i klassen. Varför vara tvåa när man kan vara etta?