Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Du gjorde något stort för oss

America Vera-Zavala.
America Vera-Zavala. Foto: TT

Under de dramatiska dagarna efter att Olof Palme mördades skrev den då tioåriga America Vera-Zavala en dikt om honom i DN. Trettio år senare återvänder hon till dikten och minns ett barn mellan två världar.

En dag i början av mars för 30 år sedan ringde någon från Dagens Nyheter till en lärare för att fråga om flickan som skrivit en dikt som skulle publiceras på insändarsidan verkligen bara var tio år. Den flickan var jag. 28 februari hade Sveriges statsminister Olof Palme skjutits ner i Stockholm och mordet hade berört mig så mycket att jag skrev dikten ”Till minne av Olof Palme”.

Vid en första anblick kan man tycka den är gullig, och lillgammal. Vilket jag också var, jag slukade Iliaden och annan avancerad litteratur som bibliotekarierna i Fisksätra med stor respekt ställde fram till mig. Men om vi ändå för en stund lyssnar på den där 10-åringen, vem var hon och varför kände hon som hon gjorde?

När jag läser dikten i dag ser jag att jag använder ordet trygg, inte bara en utan två gånger.

Sverige var då inte längre tryggt.

Många fylldes av rädsla.

Varför hände det i lilla trygga Sverige? Varför?

Min barndomsvärld var två. Jag var ett invandrarbarn i Fisksätra utanför Stockholm, den betongförort som i den populära tv-serien ”Solsidan” används för att lära ett välbärgat villabarn vad en lägenhet är. Jag bodde på Lakegatan, min mormor på Mörtgatan och jag lärde mig svenska på förskolan i Fiskarhöjden där radhusen låg. Min skola låg i gränsområdet mellan betonghusen och radhusen.

Foto: Thomas Karlsson11 mars 1986. En dikt till minne av Olof Palme publiceras i Dagens Nyheter. Författare: America Vera-Zavala, då tio år. Foto: Thomas Karlsson

Vi var ekonomiskt fattiga men det svenska folkhemmet gav oss det som var viktigt – utbildning och framtidstro. Jag fick gå hos en språkpedagog en timme i veckan för att lära mig att säga svenskans för spansktalande svåra tj-ljud. Och i takt med att jag uttalade stjärna, skinka, stjärt så växte viljan att vara bra på svenska och bli svensk.

Jag dansade balett, spelade teater och gick i Adventistkyrkan med min peruanska mormor, mamma och syster på lördagar och var, trots vår pengabrist, alltid välklädd eftersom min mors fantastiska blick gjorde fynd på Små Smulor långt innan vintage var ett självklart ord i svenska språket.

Min andra värld var det latinamerikanske exilcommunityt. Där fanns min far, vars liv förändrades totalt när Pinochet genomförde sin blodiga kupp och där fanns argentinare, uruguayaner, bolivianer, colombianer och andra som alla flytt från kontinentens militärkupper.

Sverige hade tagit emot oss. Här fanns en fristad, här fanns demokrati och frihet och här kunde alla sjunga Violetta Parra och äta empanadas och dricka vino tinto och ingen behövde vara rädd för att bli fängslad. Jag var en flicka som gick i demonstrationståg och skanderade ”Pinochet mör-da-re”.

Skulle jag återge en minnesbild som symboliserar tryggheten så är det ett klipp från min pappas dokumentär om den svenska ambassadören Harald Edelstam som räddade många liv direkt efter kuppen 11 september 1973. I filmen sjunger en buss full av socialdemokrater ”Venceremos” på svenska och jag tänker att dom lär sig våra sånger.

Men jag var varken dom eller vi, jag var ett barn mittemellan två världar som snappade upp mycket mer än vad någon anade av de vuxnas prat. Om Pinochet var mördare så var Palme frälsare. Och när frälsaren mördades var det som att otryggheten som mina föräldrar flytt ifrån kommit ikapp.

Över en natt svepte våldets vind över oss.

Jag tror att en av Palmes största egenskaper som politiker var att han tidigt insåg vikten av se samhället ur ett barns perspektiv. Det syntes i hans reformer för utbildning och förskola och det syntes i hans sätt att vara nyfiken, att ompröva och debattera.

I boken ”Palme – ett liv i bilder”, som nu publiceras 30 år efter mordet, finns flera foton där Palme är omgiven av barn, sina egna och andras. Mitt favoritfoto är då Palme med sonen Joakim hoppar i ett konstverk på Moderna museet. Han har roligt samtidigt som han passar på att ta ställning för den fria konsten mot ett myndighetsbeslut.

I det där hoppet finns det som för mig är politik, att våga gå före, att våga ta strid, att våga hoppas. Det vågade Palme men det vågar så få av de politiker som vi har i dag. Men vad skulle hända om vi faktiskt lyssnade på vad dagens utsatta 10-åringar känner?

I mitt arbete som dramatiker har jag intervjuat några av dem. Leo var tio år första gången jag träffade honom. Blygt satte han sig i soffan långt ifrån mig, sa inte mycket, men var hövlig och korrekt. Jag kände igen mig så mycket i den där tioårige fotbollstokige grabben från en betongförort i Göteborg.

Några månader senare skulle han sitta i samma soffa och detaljerat berätta om sina strategier för att framstå som helt vanlig trots att han var gömd, hans familj hade då levt sju år utan lagliga papper i Sverige. Om hur han aldrig höjde rösten hemma, aktade sig noga för att slå sig, gjorde allt för att smälta in så att han inte skulle märkas. Och till slut stod han på Backateatern och Stockholms stadsteaters scen och berättade för en hel publik.

Om min barndoms upplevelse av Sverige var trygghet så genomsyrar otryggheten allt i Leos liv. Och det finns många som Leo i dag, som lever gömda, som väntar på uppehållstillstånd, som väntar på att en överklagan ska tas upp.

En annan är Idil, som var tio år när hennes mamma berättade hur hon höggravid blivit jagad av nazister i tunnelbanan. Idil upplever att hon hela livet burit med sig minnet av den händelse som hon ofödd var med om. I dag är hon en 17-årig ung hijabi, en kvinna som bär slöja. Svenska hijabis otrygghet är stor. Dagligen utsätts de för blickar, nedsättande kommentarer, allt från högljudda tillmälen till handgripliga överfall. De planerar var och hur och på vilka tider de ska röra sig ute. De är duktiga, fulla av livslust, men de nöts ner av rädslan.

Hade Palme talat för dessa barn? Jag vet inte. Det kanske inte är intressant att sia om en mördad statsministers eventuella åsikter. Men det fanns hos Palme en förankring som gav den tidens 10-åringar en känsla av trygghet.

Du gjorde något stort för oss,

du gjorde något stort för världen.

Du kämpade för demokrati och friheten

och du vann, du vann folkets förtroende.

Den lilla flickan vars statsminister blev mördad tänkte nog inte på att det var en vanlig människa med brister, med nära och kära. Kanske är det därför som det som berörde mig mest i Kristina Lindströms och Maud Nycanders långa tv-dokumentär ”Palme” är den yngste sonen. I hans kroppsspråk finns en smärtsam saknad. Ett barns minne av en förlorad pappa.

Författare och dramatiker

America Vera-Zavala föddes i Rumänien 1976 och kom till Sverige som treåring. Pappan är från Chile, mamman från Peru. Hon är verksam som dramatiker, debattör och författare. Hon har bland annat skrivit boken ”Global rättvisa är möjlig” (2001) och ”Deltagande demokrati” (2003). I höstas satt Kulturhuset Stadsteatern upp hennes monolog om Sara Lidman, ”Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående”.